Skyddsvästar, ballistiska hjälmar, säkerhetsvakter och i förlängningen beväpnad personal. Ambulansförbundets Henrik Johansson beskriver för Samnytt en svensk ambulanssjukvård som under 15–20 år tvingats anpassa sig till en allt grövre hotbild. Ambulanspersonal skickas till adresser som är rödflaggade för polisen, samtidigt som kollegor har tvingats skaffa skyddad identitet efter hot. Han talar om gäng, klanstrukturer och en enorm tillgång till illegala vapen – och beskriver situationen som ”en form av lågskaligt krig”.
Ambulansförbundet har på senare tid krävt ytterligare säkerhetsåtgärder för Sveriges ambulanspersonal. Efter mordet på en ambulanssjukvårdare i Harmånger har frågan om personalens utsatthet fått ny aktualitet.
Men när Samnytt talar med Henrik Johansson, förbundssekreterare i Ambulansförbundet, är han noga med att beskriva problemet som betydligt äldre och bredare än ett enskilt mord.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
– Situationen är mycket illavarslande och vi har flera pågående ärenden i hela arbetsmiljön, säger han.
Enligt Johansson har flera ambulansanställda valt att helt lämna yrket. Samtidigt finns en grupp som sällan syns i statistiken.
– Det som inte kommer fram i den här statistiken är alla de som har fått skyddad folkbokföring eller skyddad identitet.
LÄS ÄVEN: Mördade ambulanssjukvårdare – så blev straffet
Orsaken är enligt Johansson de miljöer som ambulanspersonalen skickas in i.
– Vi kommer till miljöer där det är mycket vapen, det kan vara människohandel. Det här är ett utbrett problem som också har fått med sig en tystnadskultur.
”Vi har inte poliser att skicka”
Johansson riktar också kritik mot arbetsgivarna och de 21 regionerna. Han hävdar att det finns en ovilja att öppet beskriva hur allvarlig situationen är och berättar att Ambulansförbundet så sent som samma dag som intervjun haft två fackliga förhandlingar om arbetsmiljöfrågor kopplade till problematiken.
LÄS ÄVEN: Hon släppte lös man som dödade ambulanskvinna: ”Oerhört tragiskt”
Varför vill man inte prata om problemen?
– Därför att då blir det politiskt.
Redan under normala förhållanden är systemet enligt Johansson underdimensionerat. Vid en större samhällskris kan problemen bli betydligt tydligare. Han nämner pandemin som ett exempel på hur snabbt marginalerna kan försvinna.
LÄS ÄVEN: Ambulanspersonal varnar för livsfara när klimatextremister blockerar trafiken
Skillnaden mellan polisens och ambulansens säkerhetssystem är ett återkommande problem.
Johansson beskriver hur en ambulansbesättning kan skickas till en adress utan att känna till samma information som polisen har.
– Om du och jag tjänstgör i en ambulans kan vi skickas till en adress. Och så kanske din bror är polis och min fru är polis. De skulle säga: ”Hur kan ni åka dit? Vi åker inte in med mindre än tre enheter.”
Om polisen inte åker in, därför att det är för osäkert, så förväntas ni ändå åka in, helt oskyddade?
– Ja, vi förväntas åka in.
Johansson nämner bland annat Vivalla, Rosengård och andra så kallade utsatta områden.
Henrik Vinge (SD) ”var före sin tid”
Frågan om att varna ambulanspersonal för farliga adresser är inte ny. Mitt under intervjun lyfter Johansson själv fram Sverigedemokraternas gruppledare Henrik Vinge – som Samnytt intervjuade tidigare i veckan – som en av de politiker som tidigt försökte uppmärksamma problemet.
LÄS ÄVEN: SD-toppen varnar för S-seger: ”Den mest vänsterextrema regeringen någonsin”
Enligt Johansson drev Vinge redan under sin tid i Region Stockholm frågan om flaggning av farliga adresser och bättre säkerhet för ambulanspersonal.
– Han var först i Sverige med att lyfta det här med flaggning av adresser, säger Johansson.
Men det var också en tid när det var väldigt känsligt att prata om invandring. Våldet mot ambulanspersonal är i hög utsträckning kopplat till personer med invandrarbakgrund. Det är ett fenomen som kommer av massinvandringen. För de andra partierna skulle ett medgivande om att ambulanspersonalen behövde de här skyddsåtgärderna också innebära ett medgivande om att det mångkulturella experimentet hade misslyckats. Man låter hellre ambulanspersonalen ta smällen än medger ett misslyckande.
Henrik Vinge, Sverigedemokraternas vice partiledare
Men enligt honom fick Vinge inget gehör.
– Han fick ingen med sig. Varför då? Han hade fel partibok.
Johansson säger att han fortfarande brukar lyfta fram Vinge när han föreläser om ambulanspersonalens säkerhet och beskriver honom som en politiker som vågade tala om problemen långt innan frågorna fick dagens aktualitet.
– Han var före sin tid.
Johansson menar att flera av de säkerhetsfrågor som diskuteras i dag hade kunnat diskuteras redan för 15–20 år sedan. Samtidigt hävdar han att avsändaren länge spelade stor roll för vilka förslag som togs på allvar.
Det är mot den bakgrunden Samnytt också har vänt sig till Henrik Vinge för att höra hur han själv minns striden om ambulanspersonalens säkerhet – och vad han anser om att flera av de åtgärder som då diskuterades nu har blivit högaktuella.
Henrik Johansson på Ambulansförbundet pekar ut dig som en av de första politikerna som drev frågan om flaggning av farliga adresser och bättre skydd för ambulanspersonal. Vad var det du såg redan då?
– Det var det ökade våldet mot blåljuspersonal. Ambulanspersonal åkte ut för att hjälpa människor och möttes av våld, med tillhyggen och i vissa fall skjutvapen. Han fortsätter:
– Jag var politiker i landstinget då och vi föreslog olika säkerhetsåtgärder för ambulanspersonalen i Region Stockholm, bland annat skyddsutrustning och flaggning av adresser. Men tyvärr sade alla andra partier nej.
Johansson säger att du hade ”fel partibok”. Känner du igen bilden att förslagen mötte motstånd för att de kom från Sverigedemokraterna?
– Det var en viktig del av orsaken. Men det var också en tid när det var väldigt känsligt att prata om invandring. Våldet mot ambulanspersonal är i hög utsträckning kopplat till personer med invandrarbakgrund. Det är ett fenomen som kommer av massinvandringen. SD-toppen går vidare:
– För de andra partierna skulle ett medgivande om att ambulanspersonalen behövde de här skyddsåtgärderna också innebära ett medgivande om att det mångkulturella experimentet hade misslyckats. Man låter hellre ambulanspersonalen ta smällen än medger ett misslyckande.
Nu diskuteras skyddsvästar, ballistiska hjälmar och till och med beväpnade säkerhetsvakter. Vad säger det om Sverige?
– Det säger att någonting har gått mycket fel i Sverige. När den här debatten gick i landstinget var det väldigt många som inte trodde att det var sant. Jag tror fortfarande att många inte riktigt förstår att det redan fungerar så här i praktiken. Henrik Vinge fortsätter:
– Många gånger kallar ambulansen på polis innan de går in i ett område och väntar utanför. De kan stå 200–300 meter från en larmplats och vänta på polis innan de går fram till den sjuke. Han utvecklar:
– Någonstans i den processen kan en människa med hjärtattack dö. Det kan vara ett barn som satt i halsen, någon med en allergisk reaktion eller en äldre person som snabbt behöver hjärt-lungräddning.
– Det är dessutom stötande att sjukvårdens resurser ska behöva användas till vakter. De pengarna hade kunnat gå till ytterligare en ambulans eller fler läkare och sjuksköterskor.
LÄS ÄVEN: SD-toppen varnar för S-seger: ”Den mest vänsterextrema regeringen någonsin”
Johansson pekar framför allt på gäng och klanstrukturer som ett hot mot ambulanspersonalen. Är det också din bild?
– Ja. Båda aspekterna finns – även psykiskt sjuka personer kan utgöra en risk – men det finns grupperingar i vissa områden som betraktar området som sitt. Ambulanspersonalen representerar det offentliga Sverige, staten. När staten kommer dit uppfattas det som att den kommer in på deras område. Han fortsätter:
För 15–20 år sedan hände det vid enstaka tillfällen. I dag sker det hela tiden. Styra, ställa, dominera. Det är en råhet på ett sätt som är svårt att sätta ord på.
Henrik Johansson, förbundssekreterare i Ambulansförbundet
– Logiken blir: ”Här har inte Sverige någonting att göra. Staten har ingen makt här. Det är jag som har makt här.” När en obeväpnad representant för staten kommer in kan det uppfattas som en provokation. Vinge avslutar:
– Det är den yttersta manifestationen av ett parallellsamhälle. De upplever att det är ett annat samhälle i samhället, inte en del av Sverige utan någonting annat. Det måste vi bryta med. Det är naturligtvis helt oacceptabelt.
”En råhet som är svår att sätta ord på”
När Samnytt frågar Henrik Johansson vad utvecklingen säger om det svenska samhället går han längre. Han beskriver det som ett ”tecken i tiden”, men samtidigt som resultatet av en förändring som pågått under kanske 15–20 år. En central del är vad han kallar ett allt vanligare ”dominansbeteende”.
– För 15–20 år sedan hände det vid enstaka tillfällen. I dag sker det hela tiden. Styra, ställa, dominera. Det är en råhet på ett sätt som är svårt att sätta ord på.
LÄS ÄVEN: Badgäster stod i vägen för ambulans och filmade när barn drunknade
Johansson säger att även säkerhetspersonal och människor inom andra serviceyrken vittnar om liknande förändringar. Själv tycker han sig se människor som öppet föraktar eller ser ned på ambulanspersonal.
Samtidigt anser han att samhället successivt har fogat sig efter beteenden som tidigare inte hade accepterats. Han är orolig för vad nästa generation kommer att betrakta som normalt.
Automatkarbiner och ”lågskaligt krig”
Utvecklingen har också förändrat själva sjukvården. Johansson tar upp hur taktisk sjukvård används i bland annat Storbritannien, Frankrike och Danmark. Där finns personal och enheter som är tränade och utrustade för att arbeta i farliga miljöer. Han tror att Sverige rör sig åt samma håll.
– Det här är ju en form av lågskaligt krig.
Johansson syftar bland annat på situationer där ambulanspersonal kommer till platser där automatkarbiner har använts och där hotbilden fortfarande finns kvar. Ambulanspersonalen representerar dessutom samhället och myndigheterna, vilket enligt honom i sig kan göra personalen till föremål för aggressioner.
Det här är ju en tickande bomb och den brister ju mellan varven. Det här kommer inte bli bättre. Det kommer absolut inte bli bättre.
Henrik Johansson, förbundssekreterare i Ambulansförbundet
Samtidigt finns en paradox. Den person som ena stunden visar förakt för samhället kan i nästa stund själv vara skottskadad och helt beroende av att ambulanspersonalen räddar hans liv.
Johansson beskriver hur personal även i sådana akuta situationer kan mötas av försök att ”styra och ställa” över vården.
Pekar ut gäng och klanstrukturer
När Samnytt ber Johansson precisera vilka grupper han talar om svarar han:
– Det är ju ofta personer med koppling till olika former av klanstrukturer. Det kan vara gäng, det kan vara religiösa grupperingar som ofta då har en klankoppling.
Han hänvisar bland annat till författaren och journalisten Per Brinkemos arbete om klansamhällen. Johansson betonar att han inte betraktar detta som ett isolerat problem i enskilda trapphus eller bostadsområden.
LÄS ÄVEN: DO:s rättvisa i händerna på religiösa och vänsteraktivister
– Nu har vi en väldigt stor grupp som medvetet, klart och tydligt, inte vill vara en del av det här samhället. Men de vill åtnjuta alla de möjligheter som samhället ställer till förfogande.
Handlar det om att vi har fått hit Mellanösterns våldsproblematik?
– Ja, det är en relevant jämförelse.
”Det kommer absolut inte bli bättre”
Johanssons framtidsbild är mörk.
– Det här är ju en tickande bomb och den brister ju mellan varven.
Han ser ingen anledning att tro att hotbilden kommer att minska.
– Det här kommer inte bli bättre. Det kommer absolut inte bli bättre.
Därmed återstår frågan hur långt säkerhetsanpassningen av svensk ambulanssjukvård kommer att behöva gå. Skyddsvästar och ballistiska hjälmar används redan. Ambulansförbundet vill se säkerhetspersonal.
I andra europeiska länder finns taktiska sjukvårdsenheter för särskilt farliga situationer. Samnytt frågar Johansson om nästa steg i Sverige i praktiken kan bli ambulanser där en beväpnad person följer med sjukvårdspersonalen. Hans svar kommer omedelbart:
– Absolut. Så kommer det bli.
123 083 33 50
