Året som gick 2017 – Det öppna samhällets död en aprildag i Stockholm

Delningar

➤ KRÖNIKA I en serie krönikor tänkte jag den närmaste tiden avhandla ett antal händelser och fenomen som kom att sätta sin prägel på nådens år 2017. Detta är den första och tar sin början på Drottninggatan i Stockholm strax före klockan 15:00 den 7 april.

2017 var året då den invandringsrelaterade muslimska terrorismen slog till på riktigt också i vårt land och krävde dödsoffer, så som den redan gjort i åtskilliga andra västländer. Vi kunde ha förlorat den oskulden redan 2010 då Taimour Abdulwahab sprängde sig i luften i centrala Stockholm i protest mot Lars Vilks konstnärliga frihet. Men den gången hade vi änglavakt i form av att Taimour visade sig vara en usel bombtillverkare.

När den illegale invandraren Rakhmat Akilov genomförde sitt blodiga terrordåd på Drottninggatan i Stockholm i våras var änglarna från 2010 någon annanstans. Det var inte bara människor som dog den 7 april. Det gjorde också det öppna svenska samhället, även om det skedde efter en längre tids sjukdom. Dådet fick dessutom ett närmast surrealistiskt efterspel.

I stället för ansvarsutkrävande av de politiker som öppnat dörren för terrorismen, de opinionsbildare som stött denna politik och de organisationer som sprider terrorismens bakomliggande religionsideologi i vårt land, fick vi manifestationer där terrorn förutskickades kunna hållas på avstånd med handhjärtan och kärleksbombning.

I stället för fokus på terrorismens förövare, religionsideologiska grogrund och passiva politiska medlöpare, manifesterades det mot dem som länge varnat för terrorn som en konsekvens av den förda invandringspolitiken och som ihärdigt opinionsbildat för en annan mer ansvarsfull politik. Sverigevänner och Sverigevänliga värderingar framställdes som det stora samhällshotet – som ondare och mer angeläget att manifestera mot än terroristerna och deras islamfundamentalistiska värderingar.

Man fick nypa sig i armen för att förvissa sig om att dessa manifestationer med skuldbeläggning av de socialkonservativa var på riktigt och inte någon Grotesco-parodi och variant på sketchen ”Det är bögarnas fel”.

Det talades i kölvattnet av detta terrordåd mycket om att slå vakt om det öppna samhället, att inte låta terroristerna vinna genom att få oss att överge vår livsstil. Vad dessa öppenhetsivrare inte vill begripa är att ett öppet samhälle kräver stängda gränser, ett ordentligt skalskydd.

I världen utanför Sveriges gränser finns dessvärre mycket som vi inte vill ha in i vårt land. Det är när vi låter detta onda och farliga komma in som vi tvingas dagtinga med vårt öppna samhälle. Det är då vi tvingas till integritetsintrång mot och massövervakning av medborgarna. Det är då vi måste låsa in oss och vidta en lång rad frihetsbegränsande åtgärder som står i bjärt kontrast till det öppna samhällets ideal och principer.

Hur öppet upplever medborgarna ett Sverige där om man ger sig ut att shoppa på en gågata måste kalkylera med risken att bli massakrerad av en terrorist? Hur öppet är ett samhälle där kvinnor inte längre vågar gå ut efter mörkrets inbrott av rädsla för att utsättas för en gruppvåldtäkt? Hur öppet känns vårt land för barn och ungdomar som så snart de går utanför dörren löper risk att rånas på sina mobiltelefoner? Hur öppet för pensionären som riskerar bli nedslagen vid bankomaten och få sitt bankkonto länsat?

Hur öppet är det svenska samhället för de unga invandrarkvinnorna ute i de etniska enklaver som våra politiker prisgett till fundamentalisterna? Hur fritt och öppet kan dessa unga förortskvinnor leva, som står under ständig och närgången social kontroll av familj, släkt och klan och med hot om våld och död ständigt närvarande om de tar av sig slöjan, skaffar en svensk pojkvän, lämnar den misogyna religionsideologi vars namn ordagrant betyder underkastelse?

Hur öppet och fritt kan den som har en avvikande sexuell läggning leva i dessa ’utsatta områden’ där många tagit med sig sitt hemlands kultur som stipulerar att sexuella avvikare hängs i lyftkranar eller kastas från hustak? Hur öppna är dessa parallellsamhällen för de skötsamma och välanpassade invandrare som lever med de oskötsammas och missanpassades bilbränder, gängskjutningar och kravaller? Hur öppet för näringsidkare som får sina butiker vandaliserade, rånade och utsatta för beskyddarutpressning?

Var går gränsen – hur många terrordåd, hur många IS-rekryter, hur många dödsskjutningar, hur många överfalls- och gruppvåldtäkter, hur många bostadsinbrott, hur många åldringsbrott, hur många stenar mot polis, brandkår och polis? Hur stor samhällelig otrygghet och fara är det rimligt att vi accepterar för att upprätthålla de öppna gränsernas politik och kolorera den förljugna bilden av Sverige som en humanitär stormakt, trots att alla vet att denna politik faktiskt är den minst humana, minst effektiva, minst ekonomiska och minst träffsäkra av de alternativ som står till buds? När självaste Hans Rosling kort före sin bortgång på en gala som nådde ut till hela Sverige slog fast detta, kan man tycka att polletten borde ha trillat ned, om inte förr.

Det är frågor som ovanstående som borde ha ställts vid manifestationerna efter Rakhmat Akilovs massaker på Drottninggatan i Stockholm. Detta utöver de mer allmänna om hur stora offentliga kostnader, hur mycket nedmonterad välfärd, hur stort förfall av skolan, hur mycket segregation, hur många utanförskapsområden och no go-zoner, hur stora underjordiska skuggsamhällen osv? Kort sagt: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”, som SVT en gång inför en partiledardebatt träffsäkert formulerade frågan?

I det öppna samhället lever medborgarna i trygghet, säkerhet och sinnesfrid. Det är den diametrala motsatsen till det de öppna gränsernas samhälle som vi lever i idag med dess ständigt ökande osäkerhet, otrygghet och rädsla. De blommor och kransar som nedlades på Drottninggatan i Stockholm i april i år var de facto ett sista farväl till det öppna Sverige.

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.