I sin senaste bok The madness of crowds (Kollektiv galenskap), med undertiteln Gender, race and identity, pekar Douglas Murray på en tendens som identifierades av den australiensiske politiske filosofen Kenneth Minogue i boken The liberal mind, där författaren myntar begreppet “S:t George in retirement syndrome”. När S:t Göran har besegrat draken borde han, efter sitt hjältedåd, i rimlighetens namn pensionera sig för att vila på sina lagrar, men istället jagar han land och rike runt på jakt efter nya drakar.

Hela S:t Görans identitet bygger på hans berömmelse som drakdödare och då han i sitt sökande inte hittar några stora farliga drakar ger han sig istället på mindre och mindre ödlor och kräldjur, där han till slut ses svinga sitt svärd i luften mot inbillade drakar. Tänk er då, skriver Murray, en person som inte är ett helgon, inte har en häst eller en lans och ett svärd, och som dessutom är obetydlig och även känner sig maktlös. Hur frestande är det inte för denna “social justice warrior” att nå berömmelse med att ge sig ut på härnadståg för att kriga mot alla upplevda orättvisor, stora som små och på så sätt även hen, bli en betydelsefull hjältemodig allegorisk “drakdödare”.

Som politiskt korrekt vänsterliberal behöver man hela tiden en väl definierad fiende för att legitimera sin kamp mot världens ondska och oförrätter. Därför finns det hela tiden ett skriande behov av att hitta rasister och fascister som sägs symbolisera den ultimata ondskan och av det skälet måste bekämpas med alla tillbuds stående medel – våld ej undantaget.

Nu råkar det vara så att där behovet är som störst av att hitta dessa ondskans ställföreträdare här på jorden är förekomsten av dem som minst. Åtminstone i västerländska sekulära demokratier, där denna “storviltsjakt” bedrivs i störst skala. De rättfärdiga “drakjägarna” letar med ljus och lykta i alla skrymslen och vrår efter dessa sällsynta, på gränsen till utrotningshotade, representanter för storstadsdjungelns “big five” (rasister, nazister, fascister, främlingsfientliga och islamofober).

Finns det en förklaring till denna överdrivna häxjakt på imaginära fiender som i exempelvis USA resulterat i att alla vita amerikaner numera utpekas som patologiska rasister? Enligt bestsäljarboken White Fragility av Robin DiAngelo (vit medelålders kvinna) är rasismen i USA inte bara institutionell och strukturell utan också omedvetet medfödd hos alla vita europeiska ättlingar – även de vita personer som kallar sig “woke”. Just shut up and kneel!

Förklaringen till detta svårlösliga och polariserande problem kan delvis förstås genom att studera mänsklighetens evolutionära historia. Den irrationella tendensen att exempelvis tycka sig hitta bevis på en överallt ökande rasism i ett samhälle som bevisligen statistiskt sett aldrig varit mindre rasistiskt kan härledas till ett fenomen som kallas “neurologisk relativism”. När objekt tenderar att bli sällsynta har vår “stenåldershjärna” en inbyggd förmåga att desperat leta efter saker som inte finns.

Samtidigt som det kan finnas rationella evolutionära förklaringar som kan spåras tillbaka till vår existens som jägare och samlare, kan detta medfödda beteende i dagens moderna samhälle leda till enormt överdrivna krav på åtgärder mot påstådda orättvisor som mestadels inte existerar.

När vi som jägare och samlare i ett område hade hittat alla synliga bär, svampar och frukter, när vi nedlagt samtliga lämpliga relativt lätt upptäckta jaktbyten, då skärptes våra sinnen och vår känslighet i försöken att hitta alltmer sällsynt förekommande föda. Det pågick troligtvis tills förnuftet och hungerkänslorna signalerade till oss att avbryta detta hopplösa sökande efter resurser som var uttömda.

I stenåldersvärlden där överlevnad var prio ett, handlade stammen för det mesta rationellt och övergav det gamla reviret och drog vidare för att ett hitta ett nytt. Men i dagens postmoderna abstrakta verklighet får inte irrationella handlingar samma ödesdigra konsekvenser som förr, åtminstone inte för de sociala ingenjörer som instigerat initiativen . Nu för tiden segrar allt som oftast ologiska känslor över förnuftet, något som historiskt sett i vissa fall lett till ohyggligt mänskligt lidande i form av folkmord och blodiga revolutioner.

Nu har faktiskt detta irrationella beteende vetenskapligt kunnat bevisats. I en serie experimentella studier ledda av Daniel Gilbert, psykologiprofessor vid Harvard-universitetet, har man visat att när förekomsten av vissa problem reduceras är vi människor benägna att omdefiniera sagda problem för att abstrakt förstora dessa i konkret mening minskande problem.

Studien, som har publicerats i Science och liknande facktidskrifter har getts namnet: Prevalence-induced concept change in human judgment. Den kan, om den visar sig vara trovärdig – inga motargument har hittills framförts – förklara varför en till synes alltmer rättvis, mindre fattig, mindre våldsam värld, där rasism och förtryck av minoriteter verkar vara i avtagande, istället nu upplevs av vissa grupper som värre än någonsin. Enligt aktivistgruppen Black Lives Matter och deras anhängare är rasismen i USA idag ett gigantiskt problem. Så stort att svarta, framförallt unga män, riskerar att utan anledning när som helst skjutas till döds av vita rasistiska poliser.

Protestaktionerna efter George Floyds död urartade på många ställen till rena upplopp, där plundringar av vita affärsinnehavares lokaler, raserande av historiska statyer och krav på att polisväsendet ska läggas när (defund the police) ansågs vara helt i sin ordning. Allt för den goda sakens skull – att framtvinga ett förment mer rättvist samhälle, befriat från vita människors notoriska rasism.

I Harvard-undersökningen tenderade försökspersonerna, som initialt ombads att fokusera på ett från början rikligt förekommande objekt eller företeelse, att till slut, när dessa succesivt avtog och slutligen helt försvann, istället inbilla sig en förekomst av objektet eller företeelsen – detta trots att de i förväg blivit varnade för att så skulle bli fallet.

Tendensen att leta problem där de inte finns kan illustreras med ovanstående liknelse om den sysslolöse drakdödaren. Den här psykologiska mekanismen har även har gett upphov till fenomenet “microaggressions”, det vill säga minimalt subtilt upplevda provokationer som sammantaget enligt SJW:aktivisterna utgör en enorm hotbild för ömtåliga så kallade “snöflingor”. Macroreactions?

“Att utvidga sin definition av ett problem kan av vissa ses som ett bevis på politisk korrekthet som löpt amok”, säger försöksledaren professor Daniel Gilbert och fortsätter: “Att minska förekomsten av diskriminering, kommer helt enkelt att få oss att börja kalla fler beteenden diskriminerande”. Uppochnedvända världen med andra ord, men samtidigt något som tycks ha en evolutionär neurologisk förklaring. Eller som The Harvard Gazettes rubrik på artikeln om studien uttryckte det: We solved the problem! Now let’s unsolve it.

Håkan Johansson
Författare till boken Den humanitära stormakten

P.S
Titeln på denna text är en travesti på en tidig 60-talslåt som heter “Puff the magic dragon” med Peter, Paul and Mary.

Debatt