➤ KRÖNIKA Nya Zeeland drabbades i förra veckan av ett brutalt terrordåd riktat mot muslimska migranter. Gärningspersonen, 28-årige Brenton Tarrant, är i likhet med Breivik i Norge en person som kokat ihop en kökkenmödding till hemsnickrad ideologi med radikala inslag hämtade från vitt skilda inspirationskällor.

Vänsterliberaler, inte minst i Sverige, exploaterar emellertid attacken för egna politiska syften genom att ensidigt och onyanserat beskriva Tarrant som högerextremist och man pekar dessutom ut alla till höger om socialliberalismen som medskyldiga.

Det är bedrövligt att bevittna den nödtorftigt dolda förtjusning som vänsterliberaler ända upp till statsministern bakom officiella fördömanden och kondoleanser blottat över det inträffade och den oblyghet med vilken man cyniskt kramat ur varje uns ur händelsen som kan tänkas gynna den egna politiska agendan. Äntligen, efter alla för den egna multikulturalistiska och islamapologetiska politiken obekväma muslimska terrordåd och offentliga debatt om IS-återvändare man tvingats förhålla sig till kommer nu som en skänk från ovan en ny Breivik att flytta fokus till.

I regeringens intresse
Stefan Löfven har ett egenintresse av att så som han gjort brett misstänkliggöra ”högern” som medskyldiga till det nyazeeländska terrordådet. Detta är ett tillfälle han och hans spinndoktorer anser sig inte ha råd att försitta. Socialdemokraternas fortsatta regeringsmakt hänger på att det inte skapas något konservativt block i svensk politik och att Alliansen hålls fortsatt splittrad.

Med uttalanden av det här slaget knyter han Lööf och Björklund ännu närmare sig och pressar Kristersson och Busch Thor att distansera sig än mer från SD – partiet som Löfven tidigare med SVT:s och den utskrattade mytomanen Henrik Arnstads benägna hjälp liknat vid 30-talets tyska nazister.

Det är återigen slående hur väsensskild retoriken är när någon som kan tituleras ”högerextremist” utför ett dåd jämfört med när gärningspersonerna, som oftast är fallet, är motiverade av islamisk ideologi. I det förstnämnda fallet är det breda penseldrag i skuldbeläggandet, i det sistnämnda närmast kirurgiska precisionsverktyg.

Ska försvaras vare sig muslimerna är offer eller gärningsmän
När islamisterna slår till är man snabbt ute från etablissemangshåll med att bedyra att dåden trots att de skett under Allahu akbar-stridsrop inte har något med islam att göra eller att de som ägnar sig åt och stödjer våldsbejakande jihad i varje fall utgör en försvinnande liten rännil längst ut i den muslimska marginalen där man missuppfattat sin religionsideologi. Undersökningar som visar att denna påstådda rännil i själva verket är en tämligen bred flodfåra tiger man om.

När muslimer, som i det aktuella fallet, är offer för terrorn så rycker det vänsterliberala etablissemanget ut till islams försvar. När muslimer är gärningsmän bakom terrorn rycker samma etablissemang också ut till islams försvar. När terroristerna är muslimer anser man det oerhört angeläget att inte deras religionsideologi skuldbeläggs. När terroristerna är högerextremister underlåter man inte bara att markera mot svepande bred skuldbeläggning av högern, man deltar också själv aktivt i fingerpekandet.

Skillnad på manifest och manifest
I motsats till det manifest, Koranen, som tryckts i miljardupplaga och inspirerar till såväl de punktvisa och allt vanligare terrorattackerna i Europa som till IS massterror i Syrien och Irak, har Breiviks och Tarrants respektive manifest haft en läsare – de själva. Åtminstone fram till efter dåden då nyttiga idioter som Expressen i Sverige upplåtit sina plattformar för att sprida dem.

Löfven uppskattar säkerligen inte att Socialdemokraterna skuldbeläggs för sådant som exempelvis Baader-Meinhof-ligan ägnade sig åt på sin tid och Miljöpartiets språkrör finner det sannolikt inte rättvist att ställas till svars för den beryktade Unabombarens framfart. Dessa terrorister och partier delar visserligen en hel del grundläggande ideologiska tankefigurer men förhoppningsvis med den skillnaden att S och MP har en annan syn på våld som metod att uppnå sina mål. Vissa sammanhang där personer från dessa partier figurerat kan dock ge skäl för tvivel härvidlag.

Damberg stolt över att provocera fram terrordåd
Inrikesminister Mikael Damberg var inte heller sen att använda Tarrants terrordåd för egen vinning. I hans fall som ett verktyg för att beskriva sitt partis multikulturalistiska samhällsexperiment som ett föredöme i stället för det monumentala misslyckade det i verkligheten är och det varnande skräckexempel det blivit för omvärlden.

I symbios med statstelevisionen kunde Damberg på bästa sändningstid och utan att ifrågasättas kommunicera följande ”analys” till svenska folket med anledning av masskjutningen i Nya Zeeland:

– Sverige är provocerande för vit makt-miljöerna eftersom vi ligger långt fram när det gäller mångfald och respekt för människors lika värde. Det är något vi ska vara stolta över, att de ser Sverige som något de inte gillar.

Det är en märklig hållning att känna stolthet över en politik som provocerar till terror. Vad Damberg taktiskt ”glömmer” och SVT lika taktiskt undviker att påminna honom om är att det är långt fler än de i våldsbejakande vit makt-miljöer som finner den exempellösa massinvandringspolitik som Sverige bedrivit som provocerande. Det räcker exempelvis inte med några 49 dödsoffer om man börjar räkna på hur många som fått sätta livet till i Sverige till följd av den politiken.

Långt ifrån bara extremister är provocerande
Provocerande för en stor del av svenskarna är också bland annat den strida strömmen av rapporter om hur migranter går före i kön i bostadsbristens Sverige, hur de som uppehåller sig illegalt i Sverige belönas med tandvård för 50 kronor som andra får betala tusenlappar för, hur sjukvården åderlåtits på resurser till en nivå där patientsäkerheten inte längre kan garanteras och sjukhusens akutmottagningar förvandlats till tummelplats för kriminella väpnade invandrargäng, hur äldreboenden stängs för att strax efter öppnas som asylboenden för överåriga ’ensamkommande’, hur fattigpensionärer inte har råd med mediciner och ovanpå det rånas i sina hem och vid bankomaten eller luras av förslagna bedragare att lämna ut sitt bank-ID, hur kvinnor inte längre vågar gå ut efter mörkrets inbrott i rädsla för att bli våldtagna. Listan på de ödesdigra konsekvenser som den politik Damberg berömmer sig för har lett till kan göras mycket lång.

Folkmajoriteten kritisk
Enligt undersökningar är numera en majoritet av svenska folket kritiska till den vidlyftiga migrationspolitiken och havererade integrationspolitiken. Var femte svensk röstar på Sverigedemokraterna och långt fler anser att det partiet har den bästa invandringspolitiken.

Flera partier har på senare tid officiellt uttryckt avståndstagande från sin tidigare extremliberala öppna gränser-politik. Så även Löfvens och Dambergs parti, där man bland annat erkänt att man ”varit naiva” och efter systemkollapsen 2015 kommunicerat att man nu stramat åt ordentligt till ”EU:s miniminivå” (även om siffrorna för antal faktiskt beviljade uppehållstillstånd talar ett annat språk).

Och det behöver väl knappast ens nämnas att varken Löfven eller Damberg valt att slå ned sina bopålar i något av de bostadsområden där den mångfald de verbalt så vurmar för går att uppleva på nära håll. Detta NIMBY-hyckleri hos de tjattrande klasserna är idag så allmänt bekant och kritiserat att man häpnar över med vilken ogenerad fräckhet Damberg uttalar ovan citerade ord som vore det något han i själ och hjärta verkligen omfamnade.

Skräckexempel i omvärlden
Omvärldens dom över Sveriges extremliberala migrationspolitik är inte heller nådig. Det gäller ingalunda bara av vänsterliberalerna utskällda länder som Ungern och Polen – även i vårt närmaste grannland Norge är ”det svenska tillståndet” ett sedan länge etablerat epitet i den offentliga debatten för något extremt negativt som i princip alla är ense om att man till varje pris måste undvika att hamna i.

En intervju som förre M-ledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt för en tid sedan gjorde med sin danska motsvarighet Anders Fogh Rasmussen visar att man också där skakar på huvudet åt Sveriges invandringspolitik. I Finland säger man inte så mycket utan visar i stället genom att bedriva Nordens i särklass stramaste migrationspolitik vad man tycker.

Tiger om moskéns IS-kopplingar
I den överenskomna dramaturgin kring dådet på Nya Zeeland berättas heller inte att åtminstone en av de attackerade moskéerna tidigare har pekats ut som fäste för våldsbejakande islamism och IS-rekrytering.

Det går utifrån tillgängliga uppgifter inte att veta hur många av de som bevistat den aktuella moskén som sympatiserar med IS terror eller hur många med sådana åsikter som eventuellt träffades av Tarrants kulor, och det ursäktar inte heller på något sätt hans dåd. Däremot är det viktigt att händelsen sätts in i ett större sammanhang och att detta sammanhang diskuteras.

Fel med slöjmanifestationer och bannlysning av böcker
När företrädare för den sekulära makten i Nya Zeeland, inklusive landets premiärminister, nu sveper in sig i den kvinnoförtryckande muslimska slöjan bidrar det till att förstärka den troskyldiga och felaktigt svartvita bilden av islam som en fredens religion utövad av fromma och saktmodiga och den islamkritiska rörelsen som intolerant, främlingsfientlig och ond.

Än värre undfallenhet inför islam är förstås att man i Nya Zeeland nu gör våld på demokratisk fundamenta genom att rensa ut böcker, bland annat Jordan Petersons bästsäljare 12 Rules for Life.

Efterdebatt om fel saker
Onda människor finns på båda sidorna här, precis som de finns överallt annars i samhället. Det är en självklarhet att det dödliga politiska våldet ska fördömas, oavsett var det dyker upp. Det behöver vi inte slösa politisk kraft på att tugga om.

Det som i stället borde diskuteras är om det går att upprätthålla social stabilitet i ett samhälle med den typ av mångfald som de som använder det begreppet idag försöker att skapa. Facit så här långt är nedslående.

Terrorn något vi får vänja oss vid
Den bistra sanningen är att dåd av det här slaget är något vi får vänja oss vid i dagens typ av samhällsbygge. En del dåd kan stoppas innan de genomförs men inte alla, trots implementering av något som snart liknar det ultimata storebrors- och övervakningssamhället.

De muslimskt motiverade dåden kommer även fortsatt att dominera eftersom våldet med jihad-tanken och en krigarprofet ligger närmare ytan i den kulturen jämfört den västerländska kristna och sekulära. Muslimer med sitt motstånd mot demokrati och yttrandefrihet triggas också till vrede mot sådant som vi andra betraktar som positivt och grundläggande i samhället.

Men från tid till annan kommer vi också att få se så kallade högerextrema terrorister som Tarrant och Breivik. Etablissemanget har dessutom fått för sig att man kan stoppa invandringskritiska åsikter i folkdjupen genom att städa bort dem från ytan. Men stängda kommentarsfält i medierna och hetsjakt med HMF-åtal mot medborgare i sociala medier får precis motsatt effekt. Det är som att strypa ventilen på en tryckkokare. Den som förhindras från att slåss med pennan drivs mot att i stället slåss med svärdet.

När klimatdebatten nu spårat ur till något som närmast liknar religiös fanatism måste vi räkna med att våldet från den rörelsens extremister också ökar. Människor ridna av klimatångest och intalade att jorden inom kort går under om inget drastiskt görs drivs i desperation allt närmare våldshandlingar.

Skärpta vapenlagar skymmer bakomliggande orsaker
På Nya Zeeland skärper man nu vapenlagarna för att ge sken av att visa politisk handlingskraft. Det är ett slag i luften och adresserar inte på minsta sätt de bakomliggande orsakerna till terrorn som på ett mer grundläggande plan har sin upprinnelse i motsättningar mellan inkompatibla kulturer och våra politikers verklighetsfrånvända tro att alla dessa som i en pamflett från Jehovas vittnen ska kunna förmås leva tillsammans i fred, endräkt och harmoni.

Sanningen är att inget folk uppskattar etnisk och kulturell mångfald på sitt territorium, i synnerhet inte sådan som man dyvlats på uppifrån och som avviker kraftigt från den egna. Det är exempelvis ingen slump att svenskar flyttar ut från de områden där invandrare flyttar in eller att nyanlända invandrare söker sig dit.

Och som nämnts utgör mångfaldskramare som Löfven och Damberg inga undantag. Samhällsnytts experiment nyligen där invandringsliberalismen avslöjas som blott en läpparnas bekännelse bär syn för sägen.

Livsfarlig social ingenjörskonst
Multikulturalistisk social ingenjörskonst är en extremt riskfylld praktik som i bästa fall leder till segregerade, instabila och polariserade samhällen och i värsta fall till blodigt inbördeskrig, något som ett tillstånd med eskalerande terrordåd är ett förstadium till.

Efter att ha bevittnat katastrofen på nära håll för bara några decennier sedan i Jugoslavien tycker man att våra politiker borde ha lärt läxan. Men tvärtom har de multikulturalistiska politiska projekten intensifierats. Det kommer inte att sluta väl.

Ytterst ansvarig för terrordåd är naturligtvis bara terroristerna själva. Men staten och våra folkvalda politiker, liksom ”den tredje statsmakten” medierna, har ett primärt ansvar att verka för ett samhälle präglat av trygghet och säkerhet för medborgarna. Det ansvaret har man på många håll undandragit sig till den grad att man rimligen borde anses ha förverkat rätten att utöva sina uppdrag. Att de ändå ges mandat att fortsätta är en gåta.

Opinion