➤ DEBATT Klassamhället, som är lika gammalt som civilisationen, har mestadels bestått av att en elit, genom äganderätt av land eller fabriker, till stor del befriat sig från produktionen av förnödenheter.

Under feodalsamhället kunde adeln bekymmerslöst roa sig på de hårt arbetande böndernas bekostnad. En ganska privilegierad tillvaro, om nu inte kungen gav dem order att gå ut i krig. Industrialismens ägare av produktionsmedlen fick dock inte ligga på latsidan i samma grad, utan var tvungna att hitta på nya säljbara produkter som kunde konkurrera med andra tillverkares varor på den fria marknaden.

Fabriksarbetarnas arbetsvillkor, som under industrialismens barndom ofta var vidriga med långa arbetsdagar och låga löner, var ändå ett steg bort från livegenskap eller slaveri. Med tiden fick denna arbetarklass bättre och bättre förhållanden, mycket tack vare att de ökade i antal och därmed i demokratiska länder kunde rösta fram partier som gynnade deras intressen. Industrialisterna behövde ju faktiskt sina arbetare för att producera och var således tvungna att ge efter för påtryckningar från fackföreningar eller arbetarpartier.

Efter andra världskriget kunde arbetarklassen höja sin levnadsstandard rejält. Med högre löner och mer fritid blev de även viktiga konsumenter och kunde på så sätt hålla produktionssamhället hjul rullande i allt snabbare takt. Trots denna remarkabla förbättring, som på senare hälften av 1900-talet resulterade i att en vanlig arbetare hade råd med ”lyxvaror” som bil, båt, sommarstuga och utlandssemester, såg vissa radikala marxistiska vänstergrupper på arbetarklassen som exploaterad och utsugen av borgarklassen och krävde revolution där arbetarna skulle ta över produktionsmedlen

Dessa ofta unga idealistiska revolutionärer fick dock föga gehör för sina omstörtande idéer. Arbetarna verkade ganska nöjda med det välfärdssamhälle som Socialdemokraterna ihop med kapitalisterna hade skapat i Sverige, och kommunistsekterna fick inget som helst stöd vid valurnorna. Allt var frid och fröjd, arbetarna behövde arbetsgivare som skapade jobb och kapitalisterna behövde arbetarna som producenter och konsumenter. A win win situation.

Men snart började samarbetet knaka i fogarna när konkurrensen från andra länder tvingade fabriksägare att friställa arbetare samt utlokaliserar produktionen till låglöneländer för att få bättre avkastning. Senare började robotar och datorer ersätta arbetare och även tjänstemän i en allt snabbare takt. Och det är så det ser ut idag, med en krympande arbetarklass som ser sina jobb försvinna och inte komma tillbaka. Att ha byggt sin identitet på att vara en stolt arbetare vilken behövdes som både producent och trogen skattebetalare skapade en känsla av såväl klass- som samhällstillhörighet. Arbetaren såg sig själv som en av välfärdssamhällets viktiga stöttepelare, en ställning som med tiden visade sig vara en chimär byggd på lösan grund.

Socialdemokraternas ryggrad och dess evigt trogna röstboskap är idag en alltmer marginaliserad och till och med även föraktad och bespottad samhällsklass, då många svenska LO-medlemmar nuförtiden röstar på SD. Sossarna har inte längre speciellt mycket att erbjuda denna åsidosatta grupp och vänder den svekfullt ryggen för att fortsatt hålla sig kvar vid makten. Den väljardemografi man nu istället förlitar sig på är invandrare som lever på socialbidrag och bor i utanförskapsområden.

Att bli alltmer irrelevant och betydelselös är ett surt äpple att bita i för arbetare under dagens postindustriella era. Så länge kapitalisterna behövde arbetskraft, delade dessa också med sig av sina vinster genom löneskatter och arbetsgivaravgifter. Men datoralgoritmer kräver ingen lön och ger därför inga skatteintäkter. Vilket gör att profiten tenderar att koncentreras till ett fåtal, som troligen inte frivilligt vill dela med sig till den i allt snabbare takt nedmonterande välfärden.

Detta är bara början förutspår somliga framtidsanalytiker. Vad händer när tredje världens fortfarande billiga arbetskraft även de blir bortrationaliserade? I länder utan sociala skyddsnät kommer miljontals människor sakna försörjning. Desperationen och överlevnadsinstinkten hos dessa hungrande människor kommer troligtvis leda till enorma migrationsströmningar till rikare länder. Dessa kan inte heller erbjuda några jobb men än så länge garantera att du inte svälter ihjäl på gatan. Det kan dock snabbt komma att ändras.

Hur ska man lösa detta gigantiska globala problem? Går det att få dagens och morgondagens multimiljardärer att känna en moralisk skyldighet att dela med sig av sin rikedom? Men även om man konfiskerade alla de pengar som Gates, Bezos eller Warren Buffet har ackumulerat, räcker det ändå inte tillnärmelsevis till att försörja de förutspått miljarder arbetslösa människor i tredje världen. Alla invånare i de rika länderna måste förmås inse det ohållbara i situationen och solidariskt dela med sig för att förhindra total kaos.

Är detta möjligt? Är människan så altruistisk så att empatin sträcker sig utanför familjen, vänkretsen, klanen eller nationen? Ja, säg det. Vi är evolutionärt sett disponerade att enbart bry oss om vår egen flock eller stam. Dessa cirka femtio till hundrafemtio personer, där alla kände varandra var tvungna att hålla ihop och sörja för varandra. Annars riskerade det lilla stenålderssamhället att gå under.

Vi har alltså gått från lojalitet mellan ett hundratal personer i forntiden, till att idag känna en nationell solidaritet. En typ av nationalistisk reciprok altruismen riktad gentemot totala främlingar i vårt eget land. Främlingar som vi aldrig kommer att lära känna men som vi ändå är beredda att via skattsedeln försörja. Är vi beredda att gå ännu ett steg, från nationell till global solidaritet – från hundra personer till tio miljoner till nu snart åtta miljarder och imorgon kanske det dubbla?

Kommer vi i den än så länge rika världen att axla ett ansvar långt utöver dagens bistånd för att resten av världen inte svälter ihjäl? Det är en fråga som är väldigt svår att besvara, men det faktum att vår evolutionärt nedärvda stenåldersaltruism varken är konstruerad eller förberedd för en sådan utmaning talar för att svaret troligen blir nej.

Nationalismen har under de senaste århundradena varit den fiktionärt abstrakta historien som givit oss lojala skattebetalare, som (mer eller mindre) frivilligt, via skattsedeln finansierat en offentlig sektor. Kan man genom en liknande men global berättelse träffa en motsvarande överenskommelse och ett samhällskontrakt som innefattar hela jordens befolkning?

Sveriges befolkning, som har kunnat köpa billiga varor från IKEA eller HM som tillverkats av underbetalda arbetare och ibland även barnarbetare i Bangladesh eller något annat låglöneland, måste kanske nu i stället gemensamt vara beredda på att sänka sin jämförelsevis höga levnadsstandard. Detta för att förhindra en global härdsmälta bestående av miljarder arbetslösa och svältande människor i tredje världen.

Detta scenario kommer troligtvis inom en snar framtid bli den största utmaningen mänskligheten någonsin har ställts inför. Kan vi genom något slags globalt samförstånd få rika högteknologiska länder att samverka ekonomiskt för att förhindra denna kommande katastrof? Eller kommer avarter av nationalism återigen, som under världskrigen, att växa fram och dominera politiken och passivt låta stora delar av världen gå under?

Och vad ska människor som inte behövs i produktionen fylla sin dag med i denna inte alltför avlägsna framtid? Att inte behöva utföra ett arbete som del av sin dagliga rutin blir något helt nytt för majoriteten av mänskligheten. Historiskt sett har arbete varit huvudsysselsättningen för nästan alla jordens invånare since time immemorial. Vi kanske är så vana vid denna livsstil att vi helt förlorar fotfästet i tillvaron och lusten att leva. Kanske sjunker vi ner i drogmissbruk för att döva känslan att vara irrelevant och betydelselös, kanske hemfaller vi åt antisociala aktiviteter och brottslighet – tendenser som redan nu kan skönjas bland vissa arbetslösa grupper i bland annat USA men även i Sveriges så kallade utanförskapsområden.

Kreativa människor kommer troligen att hyfsat bra kunna fylla de 40 timmar per vecka man tidigare ägnade åt att arbeta med mening och innehåll. Det tråkiga är att bara ett relativt fåtal har denna egenskap i några större kvantiteter. Enligt den så kallade ”paretoprincipen” eller 80/20 regeln står endast en femtedel av ett lands befolkning för majoriteten av den innovativa entreprenörskap som är drivkraften bakom produktion, utveckling och välstånd. Den stora massan har klarat sig på att dessa människor skapat jobb åt dem när de velat förverkliga sina lönsamma affärsprojekt. När man i framtiden inte längre behöver manuell arbetskraft utan istället förlitar sig på datoralgoritmer och robotar kommer troligen massarbetslösheten vara ett faktum.

Mänskligheten står kanske inför ett helt nytt skede där de förut så kallat exploaterade arbetande massorna, som dock ändå hade ett jobb, i framtiden kommer bli helt åsidosatta och irrelevanta. Kapitalismen ihop med industrialismen som höjde gemene mans levnadsstandard enormt mycket, är kanske på väg att avskaffa sig själv genom att bortrationalisera sina producenter och därmed även sina konsumenter.

Håkan Johansson

Opinion