➤ KRÖNIKA För två lördagar sedan skrev Niklas Orrenius en ledartext i DN med budskapet att det var en bra vecka för hatet mot muslimer. Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken och den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri. Samtidigt som Orrenius text publicerades utbröt nämligen en våg av hat FRÅN muslimer. Något motsägelsefullt är Orrenius egen text, som utger sig för att vara en kritik mot hatet, också ett skolexempel på hat, mot grupper såväl som enskilda personer.

Dagens Nyheters nyhets-, opinions- och kulturjournalistik har under Peter Wolodarskis regim anträtt en brant rutschkana utför mot publicistikens absoluta botten. Det är därför inte med förvåning man i DN hittar artiklar som förra lördagens lågsinnade och hätska personangrepp mot SD-riksdagsledamoten Kent Ekeroth, hoptotat av Niklas Orrenius. Men när hat och förtal sprids på en av landets största medieplattformar behöver det ändå uppmärksammas och kommenteras, hur uselt det än är – eller kanske just därför.

Orrenius undviker i artikeln lika nogsamt att adressera sakpolitiska frågor som han med iver och lust kryddar sitt illa hopkomna alster med pejorativa epitet – flertalet slungade mot Kent Ekeroth personligen, andra kollektivt mot gruppen SD-sympatisörer och Sverigevänner i allmänhet.

Ekeroth kallas av Orrenius för ”Sveriges mest profilerade muslimhatare”, en person som ”sprider rasism och hat mot muslimer”. Ekeroth misstänkliggörs med ett vulgärt guilt by association-resonemang för att vara nazist därför att några nazister ska ha funnits i periferin i publiken vid ett av denne arrangerat torgmöte. Ekeroth har ”spytt ut sig hat”, när han talar är han ”aggressiv” osv. Så där håller det på.

Sen ställer Orrenius en fråga till Ekeroth: ”Är det inte religionen islam eller islamism han varnar för?”, som adressaten dock inte bereds tillfälle att besvara. I stället levererar Orrenius svaret själv. Det lyder kort och gott ”Nej” – Ekeroth hatar människorna, ”de”, ”muslimerna”.

Medveten mediestrategi
Det vet Orrenius. Egentligen vet han ingenting om detta men det är viktigt för honom att framställa det så eftersom det ger en öppning för att stämpla islamkritik som hets mot folkgrupp – islam är inte en folkgrupp, muslimer brukar däremot kategoriseras som en sådan.

Att märka ord blir därför ett centralt inslag i karaktärsmordet på Ekeroth – sa han ”islam” eller sa han ”muslimer”? Att det är muslimer som bärare av ideologin islam debatten handlar om, inte deras hudfärg eller andra fysiska attribut, är något som Orrenius medvetet väljer att missförstå. Det är därför han själv måste besvara frågan han ställer till Ekeroth i stället för att kontakta honom och få ett riktigt svar.

Det här knepet har Orrenius inte kommit på själv. Det är något han lärt sig av Daniel Poohl på en mediekurs på Expo eller när Behrang Kianzad varit ute på turné för att lära journalisterna hur man ska hantera ”problemet” SD. Det ingår som en del i en mer samordnad retorisk strategi.

Den tjänar två syften: 1) man slipper diskutera sakfrågor om man kan föra en ad hominem-metadebatt om motståndaren som en person som är rasist, som ägnar sig åt hets mot folkgrupp, som inte erkänner principen om ”alla människors lika värde” och 2) man kan ibland helt få bort motståndaren från den offentliga debatten om man är framgångsrik i sitt personangrepp.

Det är del 2 av strategin som är Orrenius huvudändamål med artikeln. Kent hänger, trots friande dom för skärmytslingen i en krogkö för en tid sedan, på den politiska gärsgårn, nu gäller det att putta ned honom på marken, och sen gärna sparka lite på honom när han ligger där.

Varför vill Orrenius hjälpa Åkesson?
Här behöver en fråga ställas: Varför vill Orrenius et consortes så gärna få bort Ekeroth? Nu ska jag ägna mig åt samma oskick som Orrenius och besvara frågan själv. Att jag gör det beror på att jag inte tror jag skulle få vare sig ett ärligt eller särskilt analytiskt svar från Orrenius.

Det kan i förstone förefalla kontraproduktivt att Orrenius i sin artikel hyllar Åkessons nolltolerans mot rasism och vill hjälpa honom att rensa ut ”rasisterna” ur partiet. Det resulterar ju i att SD blir mer salongsfähigt och attraktivt för bredare väljargrupper. Partiet dubblade sitt stöd från valet 2010 till valet 2014. Varför vill Orrenius hjälpa SD att göra om det konststycket i valet 2018?

Men tänker man efter så skönjes en rad sluga motiv bakom denna till synes motsägelsefulla hållning. Ekeroth har varit en motor i sitt parti, närmast en arbetsnarkoman vad gäller att skriva motioner och profilera partiet på framför allt det invandrings- och kriminalpolitiska området.

Ingen självklar arvtagare till Ekeroth finns. Utan honom försvagas SD, och det främst till förmån för Moderaterna som nu låtsas vara tuffa och stränga på dessa politikområden, vilket lurar en del Reinfeldt-alienerade M-väljare att ge sitt gamla parti en ny chans. Orrenius vet emellertid att det som i slutänden kommer ut i konkret politik av denna M-retorik sannolikt blott blir en fingertutt. Detta efter att man först kompromissat bort sig med de övriga Allianspartierna och sedan ännu mer med Socialdemokraterna som man nu säger sig vilja göra upp med efter att nye partiledaren UK stängt den dörr till SD som företrädaren AKB öppnade på glänt.

Orrenius vet också att Ekeroth är mycket populär bland SD:s kärnväljare och att det skulle skapa svekdebatt, splittring och instabilitet inom partiet om Ekeroth petas från riksdagslistan. SD skulle behöva ägna stor energi i valrörelsen åt att hantera detta, vilket rimligen torde resultera i ett sämre valresultat där somliga väljare stannar på soffan och andra går till det radikalare partialternativ som från SD tidigare petade Kasselstrand och Hahne dragit igång.

Slutligen är ett av Orrenius motiv också det som Ekeroth själv nyligen uppmärksammade i en gästkrönika här på Samhällsnytt. Det handlar om att förmå Sverigedemokraterna att vänsterliberalisera sig själva.

Detta görs genom att man lyfter och smickrar de profiler inom partiet som står för den mjukaste linjen, får dem att känna sig lite accepterade och välkomna in i etablissemangets stugvärme. Omvänt markerar man mot de SD-politiker som inte är beredda att dagtinga med partiets kärnvärden och gör klart att man aldrig kommer att ta i dessa ens med tång.

Tanken är att detta kramande respektive bortstötande ska fungera som ett incitament för SD att själva lyfta fram duvorna och lyfta ut hökarna. Skulle SD sedan få konkret regeringsinflytande så är det en i stora stycken desarmerad version av partiet som efter att man kompromissat bort sig ytterligare med de andra partierna, inte längre utgör något hot mot det vänsterliberala etablissemangets hegemoni.

Blind för det egna hatet
Orrenius ambition att utpeka Ekeroth som negativ till människor och folkgrupper i stället för åsikter och ideologier blir särskilt pikant eftersom kritiken riktar sig mot ett beteende som Orrenius själv genomgående ägnar sig åt i sin artikel.

Det är personen Kent Ekeroth som Orrenius ger sig på, inte den ideologi han företräder. Ekeroth framställs inte som en politiker utan som en ”hatare”. Det är också mer allmänt människor och grupper som Orrenius ger sig på, inte deras åsikter och ideologi.

Har lite otur
Samtidigt har Orrenius lite otur med tajmingen. Han skriver att det har varit ”en bra vecka för hatet mot muslimer”. I själva verket har det varit en bra vecka för hatet från muslimer – på Västbanken och i Gaza där hundratals palestinier gått till attack med stenkastning och kravaller och här hemma där invandrade muslimer i Malmö utlyst en intifada och uppmanat till att ”skjuta judarna” och ett annat gäng nyanlända muslimer attackerade en synagoga i Göteborg med brandbomber.

Det har också rapporterats om ytterligare ett muslimskt terrordåd i USA. En 27-årig migrant från Bangladesh med kopplingar till IS utlöste en bomb på en stor bussterminal på Manhattan. Lyckligtvis skadades bara ett fåtal lindrigt, men hade den hemmagjorda bomben fungerat bättre, kunde det blivit ett blodbad.

Sådan tur hade även stockholmarna när den muslimska terroristen Taimour Abdulwahab 2010 i sitt hat mot den västerländska yttrandefriheten utlöste sin dåligt egentillverkade bomb och bara lyckades ta livet av sig själv. Tyvärr har sådan änglavakt inte funnits vid många andra tillfällen då hatet från muslimer uttryckts genom terrordåd.

Samma dag som attacken i New York attackerades en judisk synagoga i Göteborg med brandbomber. Av tillgängliga rättdokument rör det sig även här om ett hatbrott utfört av antisemitiska muslimer. I Malmö utsattes ett judiskt kapell för en liknande attack.

Det tycks alltid vara en bra vecka för hatet mot muslimer, fortsätter Orrenius. Det tycks i så fall gälla hatet från muslimer i minst lika hög grad. Mördandet och terrorismen i Allahs namn pågår för fullt i den muslimska delen av världen, och hittar man inga judar och kristna att ha ihjäl så ger man sig på sina egna i dödsbringande sekterism mellan sunni, shia och andra underordningar av den totalitära religionsideologin.

Förra helgens muslimska judehatiska manifestation i Malmö var heller inget unikt för Sverige. Det var bara en upprepning av hur det brukar låta vid manifestationer av det här slaget. Och om vi ska prata om hatiska riksdagsledamöter så deltog för två år sedan Hillevi Larsson från S och Daniel Sestrajcic från V i en nästan identisk demonstration i Malmö där palestinier som knivmördar judar i Israel hyllades.

Larsson hade då nyligen varit i blåsväder för att leende ha poserat med en karta knuten till terrororganisationen Hamas som styr Gaza, en karta där Israel var utplånat. Sestrajcic utreddes vid tillfället i fråga för våld mot tjänsteman efter att ha försökt sparka en polis i huvudet vid en annan demonstration. Jag kan inte erinra mig att Orrenius skrivit några DN-kolumner om dessa två som hatets kolportörer och med uppmaningar till respektive partiledning om deras uteslutning, så som han nu gjort om Kent Ekeroth.

Försökt skada andra tidigare
Man kan tycka att Orrenius borde tänka sig för innan han stövlar iväg i nya personförföljelser. Det var inte längesedan som han fick hård kritik för att tillsammans med en fotograf på ett hemfridsbrottsliknande sätt ha våldgästat den 73-åriga journalisten ’Julia Caesar’ i hennes sommarhus och skrämt henne halvt från vettet.

’Julia’ är heller inte den enda äldre svensk som Orrenius tillfogat skada. För en tid sedan lyckades han, genom att på ett olagligt sätt få tillgång till Skånepolisens utredningsmaterial rörande den organiserade romska kriminaliteten, effektivt skjuta denna polisiära verksamhet i sank.

Nästan alla åldringsbrott i Sverige begås av romska ligor, hitresta eller inhemska. Äldre människor får påhälsning i hemmet av personer som utger sig för att vara hantverkare och annat, varefter de länsar bostaden på allt av värde och ofta sedan även den äldres bankkonto. Inte sällan utsätts åldringar också för våld från dessa ligor.

Dessa brott mot en av samhällets svagaste grupper kan nu, mycket tack vare Niklas Orrenius och hans chef Peter Wolodarski, fortgå med oförminskad frekvens. Men för Orrenius och DN är det mer angeläget att demonisera en av riksdagens hårdast arbetande ledamöter, en person som tvärtemot Orrenius lägger sin energi på att få bukt med brottsligheten i stället för att göra livet lättare för de kriminella.

Opinion