LEDARE • Musiken – såväl lyssnandet som det egna musicerandet – är min tillflykt; katharsis och näring för själen för att inte förtvina i det karga klimat som är den offentliga debattens. Ett lackmuspapper på att inte ha reducerats till bara en av den tjattrande klassens tomma tunnor – att kunna något mer än att bara snacka. När käbblet har tystnat finns musiken kvar. Det politiska bruset är flyktigt och för det mesta utan litterära kvaliteter värda att bevara för eftervärlden. Tonsatta ord har potential att stanna längre, det finns det många exempel på och ett av dem tar denna text avstamp i. Den som hellre lyssnar än läser kan skrolla till längst ned på sidan.
När George Harrison skrev låten “Taxman”, inledningsspåret på LP-skivan ”Revolver” som släpptes 1966, var det en protest mot att Beatles, då Storbritanniens största exportframgång, fick behålla bara fem procent av sina inkomster. I en tid då den brittiska ”superskatten” nådde 95 % upplevde Harrison att staten under Harold Wilsons Labour-regering tog nästan allt – och att politikerna, inte medborgarna och privata aktörer, i alltför stor utsträckning avgjorde hur pengarna användes.
Protesterade mot ”superskatt”
Men även utmanaren, Tories-ledaren Edward Heath, fick en känga i Harrisons låt – med fog skulle det visa sig, eftersom denne, när han några år senare övertog premiärministervåningen på 10 Downing Street, inte gjorde mycket åt marginalskatterna. Astrid Lindgrens känga till S-regeringens extremhöga skatter i sagan om Pomperipossa ytterligare några år senare kan ses som en svensk motsvarighet från kulturarbetarsfären.
Harrison hade rätt, såtillvida att de pengar Beatles faktiskt fick rå över själva kom att göra påtaglig och identifierbar samhällsnytta jämfört med de som utan öronmärkning rann in i den brittiska statens svällande skattkista. Vinsterna från deras skivor finansierade bland annat forskningen vid EMI Laboratories som ledde till utvecklandet av datortomografen, en uppfinning som räddat otaliga liv och var så banbrytande att den renderade uppfinnaren, ingenjören Godfrey Hounsfield, Nobelpriset i medicin.
Finansierade Monty Python-film
George Harrison använde sina egna pengar till att finansiera Monty Pythons berömda film “Life of Brian”, när det ursprungliga produktionsbolaget fegade ur för att inte stöta sig med statskyrkan som inte gillade att man skämtade om Jesus. Några blodbad i stil med de vi sett på senare tid när det skämtats om den muslimska profeten Muhammed blev det däremot inte när filmen väl släpptes 1979.
Idag är det andra grupper som retar sig på Life of Brian – radikalvänstern på hur man i filmen driver med den rörelsens ständiga inre splittring och sekterism i sketchen ”People’s Front of Judea”, och HBTQI+-rörelsen över den obetalbara ”Loretta”-sketchen.
Donerade till välgörenhet
Harrison organiserade också “The Concert for Bangladesh”, den första stora välgörenhetsgalan i modern mening, som sedan fått ett otal efterföljare, där artistsocieteten med varierande framgång försökt göra en insats mot nöd och elände i tredje världen och samtidigt putsa lite på sin egen filantropiska image och gloria.
Även de andra tre beatlarna, John Lennon, Paul McCartney och Ringo Starr, har satt sina pengar i arbete på olika sätt för bland annat fred, miljö, konst och djurskydd. När kändisar engagerar sig i samhällsfrågor är det dock oftast med slagsida åt vänster och inte sällan också med påtaglig okunnighet i sakfrågan. Det är inte säkert att det stora folkflertalet tycker bättre om det än när den politiska eliten gör likadant med skattepengar.
Högskattesamhällets risker
Här formulerar sig en större fråga som höjer sig ovanför pophistorien: vem bör styra resursernas riktning? I ett högskattesamhälle fördelar staten intäkterna utifrån politiska beslut och demokratiska processer. Det är emellertid inte alltid som dessa beslut återspeglar folkviljan – lika ofta kan det vara nyss nämnda politiska elit som självsvåldigt pytsar i väg miljarder till sådant som u-landsbistånd, public service-media, krigsmaskinen i Ukraina och annat som det kan ifrågasättas om den har majoritetsstöd för hos menigheten.
När staten bestämmer kan det också bli stelbent, byråkratiskt, slösaktigt och utan kontroll över var pengarna faktiskt hamnar – det är lättare att vara generös och slarvig med andras pengar än sina egna. Risk finns också för att individuell kreativitet och initiativkraft kvävs på vägen.
Lågskattesamhällets risker
I ett system med lägre skatter behåller människor och företag mer av sina pengar, vilket frigör dem för privata satsningar av filantropisk art. Men också där finns bekymret med att deras prioriteringar speglar egna värderingar och kan komma att styra samhället i en annan riktning än den breda folkviljans.
Sedan Beatles dagar har motsättningen fortsatt. George Soros använder sin förmögenhet till vad han själv kallar att ”stärka öppna samhällen”. Kritiker menar att den bakomliggande agendan är en annan – en extremliberal migrationspolitik som syftar till att slå sönder principen om nationalstatens suveränitet och gränser.
Bill och Melinda Gates har finansierat global hälsovård i en omfattning som tidigare bara stater mäktade med. Men enligt kritiker har de dessutom tagit ställning för en vänsterlutande alarmistisk klimatlobby bakom vilken också döljer sig en agenda – den att med nödlägesretorik legitimera att de politiska besluten flyttas till en nomenklatura långt ovanför medborgarnas huvuden, långt från nationalstaten och långt från de demokratiska grundprinciperna.
Elon Musk har tills nyligen agerat med det vänsterliberala maktetablissemangets välsignelse med sina investeringar i teknik som han menar ska säkra mänsklighetens framtid. Men med köpet av Twitter, åtföljande namnbyte till X och upphävande av plattformens censur av konservativa röster som milstolpe, har han alienerat sig alltmer hos sagda nomenklatura men i gengäld vunnit gehör i folkdjupet med dess mer traditionella värderingar.
Antingen eller – eller både och
Soros, Gates och Musk är exempel på aktörer som har både hyllats och kritiserats för samma sak: att deras enorma privata förmögenheter ger dem ett politiskt och samhälleligt inflytande utan folkligt mandat, åtminstone parlamentariskt stadfäst sådant. Om det är bra eller dåligt kompliceras av det åsiktsglapp i centrala frågor som ofta finns mellan den politiska eliten och väljarna och därmed bristen på legitimitet i det demokratiska systemet.
Frågan som kanske inte började men fick en skjuts med George Harrisons giftiga text i låten ”Taxman” är i allra högsta grad fortfarande öppen: Är det bäst när staten tar hand om det gemensamma – eller när människor med egna medel får försöka förbättra världen efter eget huvud? Förmodligen finns inget antingen-eller-svar. Det handlar mer om jämvikt och i vilken utsträckning den balansen varit och är garanterad av det demokratiska och samtidigt marknadsekonomiska eller blandekonomiska samhällsskick som är den västerländska modellen.
Fungerar den fortfarande för ett land som Sverige när det privata ägandet flyttas utomlands, i flera fall till bolag som är bulvaner för den kinesiska kommunistregimen? Fungerar den när majoriteten av de beslut som fattas i Sveriges riksdag bara är en transportsträcka av sådant som redan bestämts i Bryssel? Fungerar den när den offentliga sektorns trygghetssystem bygger på gammaldags tillit som exploateras hårt av såväl enskild som organiserad brottslighet? Fler frågor av det slaget kan ställas.
Kanske bara en förevändning
En annan fråga är om allt ovan bara är en förevändning för att få ett legitimt skäl att puffa för min egen inspelning av George Harrisons låt. Taxman, som inleds med den märkliga inräkningen ”One, two, three, four. One two” trots att den saknar upptakt, var den första Beatles-låt jag hörde på vinyl när jag som 10-åring fick Revolver i födelsedagspresent av min far 1968. Om det är det starkaste spåret på plattan kan diskuteras, men det satte sig i mitt huvud och sitter fortfarande kvar där.
Flera före mig har gjort covers på låten. Det stuk som jag har valt – och som skiljer sig rätt markant från originalet – har jag snott från Joe Bonamassa som i sin tur snodde det från Stevie Ray Vaughan (om de artisterna är bekanta). Kredd till Håkan Johansson, som figurerat på Samnytt som återkommande gästskribent, för hjälp med orgelspelandet. Lyssna den som vill (gärna i bra lurar eller högtalare). Njut, lämnas oberörd eller förfäras över vanvördig slakt.
Låten finns även på Spotify.
PS
Skulle olyckan vara framme och de rödgröna vinner valet nästa år kanske det kommer en svensk version betitlad ”Skattmas”, där S-ledaren Magdalena Andersson och den finansminister hon i så fall utser får varsin inverterad shout out på samma ställe som Wilson och Heath i originalet. Harrison bytte själv vid live-spelningar ut dessa namn flera gånger under sin karriär mot andra politikertoppar, såväl brittiska som amerikanska och ryska.
