LEDARE • I ett samtal under World Economic Forum i Davos målade den välkände schweiziskfödde rabbinen Pinchas Goldschmidt upp en bild av antisemitismens orsaker i Europa som väckte fler frågor än den besvarar. Hans analys riskerar att både vilseleda debatten och försvåra kampen mot det verkliga judehat som i dag växer fram på Europas gator.
När Goldschmidt inleder med att tala om den 7 oktober 2023 nämns inte att våldet då utgjordes av en islamistisk terrorattack utförd av Hamas, den regim som styr Gazaremsan. Det är inte någhon semantisk detalj utan ett utsuddande av avgörande kontext.
Att utelämna förövaren förskjuter förståelsen av efterföljande händelser – inklusive den våg av aggressivt Israel-hat som svept över Europa sedan dess, riktat mot judar i allmänhet och Mellanösterns enda demokrati, Israel, i synnerhet. Det var heller inget förbiseende från Goldschmidts sida, utan medvetet eftersom syftet med samtalet var att prata förbrödring mellan judar och muslimer genom att peka finger mot högerextremister.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
En obsolet förklaringsmodell
Goldschmidt talar om en 500- till 1000-procentig ökning av antisemitiska handlingar i Europa sedan 7 oktoberattacken och låter påskina högerextremism som huvudsaklig bakomliggande och drivande kraft. Den diagnosen stämmer inte med den bild som framträder i rättsfall, polisanmälningar och öppna manifestationer som var och en med synen i behåll kunnat bevittna från första parkett, inte minst i Sverige de senaste åren.
LÄS ÄVEN: SKMA i attack mot SD – ogillar partiets goda relationer med Israel
Den absoluta majoriteten av de antisemitiska incidenterna efter den 7 oktober har skett i anslutning till massdemonstrationer mot Israel och till stöd för Hamas-regimen i Gaza – med förövare ur migrantmiljöer med rötter i muslimska Mellanöstern och ofta i allians med delar av den politiska vänstern på universitet och i aktivistmiljöer.
Antisemitismen har verkligen en blomstringstid, även mainstream-media excellerar i den, men högerextremism har inget med saken att göra – allt har förlösts av Israels försvarskrig mot Hamas. Att envist hålla fast vid högerextremism som huvudförklaring är efter detta och decennier av massinvandring från den antisemitiskt muslimska världen en obsolet och felaktig förklaringsmodell. Den leder till att resurser och uppmärksamhet riktas bort från de miljöer där problemet i dag faktiskt eskalerar.
LÄS ÄVEN: Hård kritik från Åkesson mot SKMA:s nazismanklagelser
Att man från vänsterliberalt håll inte släpper sargen beror på att man vill att det man kastar omkring sig om högerextremism ska stänka också på den konservativt demokratiska nationalismen. Det skulle ju spela denna folkliga massrörelse i händerna om man gav den rätt i att det faktiskt är islam som utgör det stora hotet – mot judar och många andra.
”Gamla européer” och en omvänd skuldfråga
Särskilt anmärkningsvärt är Goldschmidts spekulationer om att ”så kallade gamla européer” drivs till högerextremism av ”osäkerhet” inför muslimsk migration från Mellanöstern. Här sker två förskjutningar: dels ifrågasätts existensen av en ursprunglig europeisk befolkning, dels läggs skulden för antisemitismens tillväxt nedlåtande på dem som reagerar på samhällsförändringar – inte på de ideologier som faktiskt bär judehatet.
Det är extra problematiskt när det kommer från en företrädare för en tradition där nationell självbestämmanderätt – sionismen – varit central och lett fram till en judisk stat. Att då förneka eller relativisera andra folks historiska kontinuitet eller rätt till territorium framstår som djupt ohederligt.
Antisemitism och ”islamofobi” – en falsk likställighet
Goldschmidt likställer antisemitism med islamofobi. Antisemitism är ett rasistiskt hat mot judar som människor. Kritiken mot islam i Europa handlar i huvudsak om idéer och praktiker – till exempel synen på demokrati och yttrandefrihet, kvinnors ställning, sexuella minoriteter och våld som politisk metod – som står i direkt konflikt med liberala demokratier. Att kalla sådan kritik ”fobi” är att avpolitisera och sjukdomsförklara en nödvändig idédebatt.
Judiska minoriteter i Europa är i hög grad integrerade och bidrar på alla nivåer i samhällslivet. Det finns ingen motsvarande judisk grov kriminalitet eller religiöst motiverad terrorism i Europa. Att sudda ut och inte tala klarspråk om dessa skillnader gör inte samhället tryggare – som Goldschmidt hävdar är målsättningen med hans värv – det gör analysen sämre och samhället fortsatt eskalerande otryggt.
Interreligiös dialog med kravlista
Goldschmidt framhåller det interreligiösa samarbetet inom ramen för Muslim Jewish Leadership Council som en väg framåt. Dialog kan vara värdefull, men bara om den vilar på verklighetsförankring och tydliga krav. Antisemitism är djupt rotad i många muslimska miljöer och förs vidare kulturellt och religiöst från generation till generation. Att blunda för detta och ersätta krav på anpassning med symboliska handslag är kontraproduktivt och vilseledande.
LÄS ÄVEN: Muslimska massakern på judar måste få kännbara konsekvenser
Vad som behövs är inte att judiska företrädare kravlöst sträcker ut handen, utan att Europas muslimska organisationer tydligt tar ansvar för att reformera och motverka judehat i de egna leden – på samma sätt som judiska migranter historiskt anpassat sig till västerländska normer.
Antisemitism fanns förr inom den kristna kyrkan och, genom dess påverkan, också institutionellt och i folkmedvetandet i europeiska samhällen, även om det – undantaget nazismen – aldrig varit på samma nivå som i den muslimska världen. Idag är den antisemitismen så gott som helt borta. Det är rimligt att ställa samma krav på islam och muslimer.
En liten klick talar inte för alla
Det är avgörande att skilja mellan judar som grupp och en liten klick judiska opinionsbildare som exploaterar sin bakgrund för att driva en vänsterliberal, migrationspositiv och islamapologetisk linje. Dessa personer utger sig ofta för att tala kollektivt i ”judarnas” namn, vilket de inte gör. Resultatet blir att hela den judiska gruppen dras in i politiska projekt den varken initierat eller unisont stödjer – och att kritik i sak sedan ohederligt kan avfärdas som antisemitism.
LÄS ÄVEN: SD är inte det parti i Sverige judar bör oroa sig för, Willy Silberstein
I svensk debatt har detta mönster bland annat synts hos de från medievärlden välbekanta syskonen Willy och Margit Silberstein, som jag tidigare tillägnat varsin ledare. De vill gärna låta som om de talar i alla judars sak och få kritiken mot dem att handla deras och andras judiska identitet. Det gör det vanskligt att kritisera deras politiska positioner, man riskerar alltid att pekas ut som antisemit.
Felriktad kamp gör judar mindre trygga
När ledande judiska företrädare konsekvent pekar ut ett marginellt hot från högerextrema miljöer och samtidigt relativiserar eller förtiger antisemitismen i islamistiska och vänsterradikala sammanhang, försvagas kampen mot det verkliga hotet. Det gör judar i Europa mindre – inte mer – trygga.
LÄS ÄVEN: Det var andra partier som mördade din familj, Margit Silberstein
Att som konservativ nationalist tala klarspråk om var antisemitismen i dag har sin starkaste grogrund och varför det har blivit så, är motsatsen till högerextremism – det är att avfärda de högerextremas konspirationsteorier om att ”allt är judarnas fel” och rikta det anklagande pekfingret åt rätt håll. Det är en förutsättning för att bekämpa judehatet effektivt och för att återupprätta en hederlig, faktabaserad debatt om Europas framtid.
LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Judiska samfundet lyssnade inte på varningarna”
