I veckan presenterade regeringens utredare Jan Albert förslag till vad man kallar ett förbättrat, flexibelt och mer modernt smittskydd som stärker samhällets beredskap inför framtida smittspridning. Bland förslagen finns en slopad informationsplikt vid hiv.
Enligt Jan Albert är informationsplikten för personer som lever med hiv inte en kritisk del i att förhindra smittspridning utan det är andra faktorer som är avgörande. Han menade också att informationspliktens börda och ingrepp i den enskildes privatliv samt frihet inte står i proportion till dess tänkta effekt, och informationsplikten bedöms inte vara ändamålsenlig.
Med på pressträffen var även socialminister Jakob Forssmed (KD) som sa att det inte finns några skäl till att behålla informationsplikten och att man i och med utredningen fått ett tydligt underlag som bevisar detta – därmed är det också regeringens ambition att ta bort den.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
LÄS ÄVEN: Förslaget: Hiv och reumatism ska inte hindra sökande till polisen
Enligt Albert är man inte smittsam om man har en väl fungerande behandling.
– Det finns inte skäl att behålla ett system som mest upprätthåller stigma, säger Forssmed.
På Hiv-Sverige, en nationell paraplyorganisation som arbetar för personer som lever med hiv i Sverige, välkomnar man förslaget och socialminister Jakob Forssmeds kommentarer om att gå vidare med att ta bort informationsplikten för personer som lever med hiv.
”Att informationsplikten nu kan ändras är ett viktigt steg i att uppdatera livsvillkoren och den individuella friheten för personer som lever med hiv”, skriver organisationen.
Pressträffen:
När hiv inkluderades i smittskyddslagen 1985 betraktades viruset som en potentiellt explosiv epidemi med hög dödlighet och begränsad kunskap om smittvägar. Lagstiftaren ansåg att särskilda åtgärder krävdes för att bromsa spridningen, och informationsplikten infördes som en straffsanktionerad skyldighet för den som visste att man bar på hiv att informera sina sexuella partners. Syftet var att skapa ett juridiskt verktyg som kunde komplettera dåtidens bristfälliga medicinska möjligheter och ge stöd åt smittskyddsarbetet.
Informationsplikten blev en av flera förhållningsregler som hiv-positiva måste följa enligt smittskyddslagen. Regeln innebar att ansvaret för att förebygga smittspridning i sexuella situationer i hög grad lades på den som visste att personen levde med hiv. Detta trots att lagstiftaren redan i förarbetena 1985 noterade att framtida medicinska framsteg – exempelvis behandling som gör en person icke-smittsam – borde påverka hur smittsamhet bedöms. Informationsplikten var alltså tänkt som ett verktyg anpassat till dåtidens kunskapsläge med öppning för förändring när forskningen utvecklades.
Med tiden har medicinska framsteg gjort att personer med välinställd behandling inte överför hiv vid sex, något som Folkhälsomyndigheten slog fast 2013. Detta ledde till att läkare kunde befria patienter med omätbara virusnivåer från informationsplikten. Samtidigt växte kritiken mot att regeln skapade stigma, lade ett oproportionerligt ansvar på hiv-positiva och inte speglade den faktiska smittrisken – särskilt eftersom de flesta överföringar sker från personer som inte vet om att de bär på viruset. Detta har lett till återkommande politiska förslag om att avskaffa informationsplikten helt.
