LEDARE • Att flera RFSL-avdelningar nu slutar göra skolbesök sägs bero på att man ”möter motstånd” från elever – som om endast en åsikt är tillåten och allt ifrågasättande illegitimt eller högerextremt hat. Men bakom döljer sig obekväma sanningar: att regnbågsrörelsen förvandlats från en frihetsrörelse till en radikalt vänsterideologisk lobbyapparat långt bortom principen att alla ska få älska vem de vill, och att allt fler, inklusive unga och homosexuella, inte längre köper paketet. De grövsta påhoppen är det knappast svenska elever som står för, utan de som kommit från länder med sexuellt intoleranta kulturer och religioner – något RFSL och agendasättande media gör sitt bästa för att dölja.
När Dagens Nyheter och andra medier rapporterar om att RFSL:s lokalavdelningar upplever ökad intolerans och har slutat med skolbesök, målas en bild upp av ett Sverige där liberala värderingar ligger i spillror och där hatet mot hbtqi+-personer breder ut sig i klassrummen. Elever går ut när en lärare berättar att hon är homosexuell, informatörer möts av grova glåpord och föräldrar håller sina barn hemma när RFSL kommer.
Det är allvarligt när enskilda personer utsätts för hat och kränkningar – oavsett vem de är. Men det betyder inte att allt motstånd mot RFSL handlar om hat. Det kan lika gärna betyda att man inte vill ha en tydligt vänsterpositionerad identitetspolitisk lobbyorganisation som normerande och oemotsagd auktoritet i klassrummet.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
RFSL har under lång tid klivit långt bortom den i Sverige sedan länge brett accepterade principen om likabehandling och frihet från diskriminering av homosexuella. Genom valrapporter som konsekvent lyfter fram V och MP och placerar SD i botten och aktivism i allt från migrationspolitik till identitetspolitik, har förbundet signalerat att det inte bara handlar om diskrimineringsskydd för minoriteter, utan om ett komplett vänsterideologiskt paket.
LÄS ÄVEN: Förskola anordnade Prideparad – JO-anmäls av förälder
Den som är homosexuell men samhällspolitiskt konservativ eller borgerlig förväntas snällt ändå klä sin sexualitet i rödgrön dräkt och vifta med vänsterns pride-flagga, eller hålla tyst. Kontinuerligt uppfinns nya påstått diskriminerade mikro-minoriteter som får den ursprungliga akronymen att svälla med nya bokstäver så frekvent att man nu inte ens orkar skriva ut alla utan adderar ett +-tecken i slutet.
Att ”älska vem man vill” har kompletterats med att ”vara vem man vill”. utsagorna låter närbesläktade men är det inte. Den första kan man med vissa reservationer för incest och intellektuella funktionshinder säga oreserverat ja till. Den andra är långt ifrån lika självklar.
Män som uppfattar sig själva som kvinnor blir därför inte med automatik kvinnor, utan bara just män som uppfattar sig som kvinnor. Och vice versa. Inte ens ett kirurgiskt och hormonellt könsbyte – eller ”könskorrigering” som det på politiskt korrekt nyspråk numera ska kallas – förändrar detta mer än på ytan. Andra tror sig inte bara tillhöra ett annat kön än sitt biologiska utan också en annan art, ofta katt. 160 cm långa personer påstår sig vara 210 cm. Och så vidare. Bara fantasin sätter gränser, RFSL gör det inte och vi är många som i rädsla för den organisationen inte vågar sätta ned foten och ropa att kejsaren är naken.
Inom rimliga gränser kan man leva och låta leva, låta var och en bli salig på sin tro, uppfatta sig själv som något man objektivt inte är – men det finns gränser och det måste också finnas en ömsesidighet. Vi andra och det officiella samhället ska inte alltid behöva spela med. Man får inte arbeta som hjärnkirurg bara för att man tror att man är en sådan – man måste objektivt vara utbildad till det. Man bör lika självklart som man inte få tillträde till damernas omklädningsrum och tävla i damidrott bara för att man påstår uppleva sig som kvinna.
Kritik blandas ihop med hat
Att framställa alla som ifrågasätter RFSL:s närvaro och propaganda i skolan som ”intoleranta” eller ”högerextremt radikaliserade” är inte seriöst. Det är ett sätt att immunisera sig mot legitim kritik, en munkavle vi känner igen från andra politikområden där vänstern fastställt den enda rätta åsikten. Man säger sig vara inkluderande och tolerant, men så snart man får minsta mothugg flagnar fasaden och ett illa grinande exkluderande och intolerant ansikte tittar fram.
Ett allvarligt exempel på denna intolerans mot oliktänkande är RFSL Stockholms skampris Rosa tisteln till professorn och överläkaren Agnes Wold. Hennes ”brott” består i att hon offentligt – och utifrån medicinsk och vetenskaplig argumentation – kritiserat den nya könstillhörighetslagen och den ideologi som säger att kön inte är något annat är en känsla man själv definierar.
Hon har påpekat det självklara: att biologiskt kön är kromosomkodat i varje cell, att lagstiftning måste förhålla sig till verkligheten och att man inte ostraffat kan göra juridiskt kön till självdeklaration utan konsekvenser. Hon varnar för hur lättare juridiskt könsbyte urholkar kvaliteten i medicinska register, jämställdhetsstatistik och kriminalstatistik, där kön är en central variabel.
LÄS ÄVEN: Dagerlind: Skolan ska fostra kunskap – inte ideologi
Särskilt skarp är hennes kritik mot vården där barn och unga i dramatiskt ökande antal diagnosticeras med så kallad könsdysfori. Det är tonåringar, för det mesta flickor, ofta med autism, depression, självskadebeteende eller andra diagnoser, som tidigt styrs in i skadliga pubertetshämmande hormonbehandlingar och irreversibel kirurgi på i grunden friska kroppar, trots svag evidens och allvarliga biverkningar. Wold beskriver detta som en medicinsk skandal och varnar för att den här RFSL-styrda propagandan som anammats av vårdapparaten riskerar att låsa fast ungdomar i en identitet som annars i de allra flesta fall skulle ha varit pubertetsrelaterat övergående, eller lurar dem att tro att de lider av könsdysfori när deras sökande efter en identitet i verkligheten har helt andra orsaker. Vilsna unga får inte vård utan utsätts för övergrepp och exploateras av nyttiga idioter i RFSL:s ledband som grovt missbrukar skyddslösa patienters tillit till den medicinska professionen.
På samma sida står psykiatern David Eberhard, som kallar lagen om förenklat juridiskt könsbyte ”trams” och en ”systemhotande ideologi”, därför att den river upp gränsen mellan subjektiv känsla och objektiva fakta. Om kön reduceras till självdefinition öppnas dörren för krav på att även ålder, art och andra grundläggande kategorier ska kunna väljas fritt – med kaos i folkbokföring, statistik och rättssystem som följd. Det är en del av den vänsterradikala postmodernismen, en avart inom filosofin där man menar att inga objektiva sanningar existerar – 2+2 kan lika gärna vara 5 och en man kan lika gärna vara en kvinna. Inom disciplinen går sådant nonsens under epitet som att vara ”gränsöverskridande” och att ”utmana normer”, underförstått att sådant per definition är av godo, när det i själva verket i de flesta fall är grindvakter mot anarki.
Varken Wold eller Eberhard är ”högerextrema troll”. De är etablerade läkare som ger röst åt medicinsk oro och åt en växande magkänsla bland vanliga svenskar om att något har gått för långt – alldeles på tok för långt. Att möta sådana invändningar med skampris och smutskastning i stället för saklig debatt signalerar mer om RFSL än om deras kritiker. Men det krävs att fler vågar se och påtala detta i stället för att räddhågset sitta tysta, även om det är en begriplig tystnad då de här vänsterkrafterna efter en drygt 50-årig marsch genom institutionerna är väl så rustade med resurser som SED, Stasi och de statskontrollerade medierna var i det forna DDR.
Barn sexualiseras – vuxenvärlden abdikerar
RFSL och närstående organisationer har även hamnat i blåsväder för material och aktiviteter riktade mot barn och unga. Broschyrer med explicita sexbilder, framtagna i samarbete med RFSL Ungdom, har placerats i skolmiljöer där mellanstadieelever inte bara kunnat ta del av dem, utan påtvingats materialet. Samtidigt arrangeras aktiviteter och läger för mycket unga barn, där medlemskap i RFSL Ungdom krävs – utan tydlig nedre åldersgräns. Samma sak gäller de ”sagostunder” för de allra yngsta som anordnas av aktivistiska transvestiter med sexuellt vulgära namn som ”Skamlösa vinhoran”.
Vi ser hur köns- och identitetsfrågor pressas långt ner i åldrarna. Barn uppmanas fundera över om de kanske ”är” något annat kön än det de uppfattas ha, långt innan de ens närmat sig puberteten och har anledning att fundera på dylikt eller är mentalt mogna att processa det. Det som förr sågs som en stormig (sturm und drang) men i regel övergående identitetskris under tonåren, exploateras nu av aktörer som RFSL som uttryck för en från den biologiska skild permanent könsidentitet som ska bekräftas med namnbyte, social transition. I nästa steg följs det forcerat upp med medicinska behandlingar och kirurgiska ingrepp – det gäller att smida medan järnet är varmt, medan de unga fortfarande befinner sig i den period då de är villrådiga eller ännu inte fått sina rätta diagnoser och adekvat behandling för dem och därför lätta offer.
Att vuxenvärlden normaliserar sexualiserade uttryck och komplexa transfrågor i mötet med barn är inte någon ”frihetsreform”. Det är en cynisk brist på ansvar för de minsta eftersom det är vetenskapligt belagt att de inte är mogna för dylikt och kan skapa identitetsförvirring där ingen sådan fanns. Många föräldrar som reagerar mot detta avfärdas reflexmässigt som homofober eller transfober – trots att deras invändning i grunden handlar om att skydda sina barn från att berövas sin barndom och förvandlas till exploaterade objekt i vuxnas vänsterpolitik eller försökskaniner i irreversibla medicinska och kirurgiska experiment som för tankarna till någon skräckfilm.
Skolan som scen för lobbyism
När en RFSL-aktivist säger: ”Om vi i svenska läser en novell, behöver man ställa sig frågan: måste alla karaktärer vara vita heterosexuella par?”, framställs det som något som behöver rättas till när i själva verket dessa dörrar slogs in för flera decennier sedan och nu har förbytts i sin motsats. Representation av olika sexualiteter, kön och hudfärger är inte bara etablerad i litteratur, film, tv-serier och reklam – den är oftare än inte överrepresenterad i förhållande till verkligheten. Att bräcka varandra i godhetssignalerande mångfald har i många fall passerat gränsen för det absurda. Dessutom etablerar det en ohälsosam fixering vid kön och hudfärg – precis det man beskyller sina ”högerextrema” motståndare för.
Frågan är därför inte om skolelever – i varje fall de med svensk bakgrund – behöver upplysas om att homosexuella finns och ska tolereras. Det vet de redan. Frågan är om klassrummet ska användas för att påtvinga dem en sammanhängande identitetspolitisk världsbild där kön, sexualitet, etnicitet och politik flyter ihop till en åsiktskollektion som det är obligatoriskt att skriva under på och där varje kritisk röst som höjs skambeläggs och tystas med härskarteknik.
Det sker genom ett missbruk av skolans uppdrag att vid sidan av faktakunskaper också förmedla och förankra grundläggande demokratiska värderingar och kritiskt tänkande hos den växande generationen. Med nyspråk har detta till stora delar förbytts i sin motsats – eleverna drillas och indoktrineras till att okritiskt svälja vänsterliberala eller vänsterradikala åsikter och att det är odemokratiskt att tycka något annat.
RFSL:s närvaro i skolan är bara ett exempel, Expos är ett annat och lärarkåren i sig är dessutom sedan länge lång marsch-infiltrerad av vänstern och en kugge i missbruket och indoktrineringen. Riksrevisionen riktade i en rapport nyligen skarp kritik mot regeringen och skolmyndigheterna för att inte säkerställa att undervisningen i skolan, så som skollagen föreskriver, grundar sig på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Det öppnar upp för lärare, författare av läromedel och aktivistgrupper att härja fritt med elever som de anförtrotts ansvar för av föräldrar som i god tro litar på att de vuxna i skolan tar det ansvaret och inte missbrukar det.
Föräldrar som vänder sig mot att politiska lobbyorganisationer – oavsett om det är RFSL eller någon annan – går in i skolan under förespegling av att vara ”oberoende experter” gör det inte för att de är emot likabehandling. De vill bara att värdegrundsarbete och sexualundervisning ska vila på bred förankring och evidens, inte på ensidigt vänsteraktivistiska tolkningar. Att kalla deras oro för ”hat” eller ”radikalisering” är ett sätt att slippa ta diskussionen i sak.
Vem står egentligen bakom motståndet?
I DN:s och RFSL:s berättelse sägs de grövre påhoppen i skolorna huvudsakligen komma från ”organiserad högerextremism”, ”radikaliserade unga” och en allmän konservativ våg kopplad till invandringskritik. Det existerar högerextrema miljöer i Sverige där det uttrycks stark homofobi men det är ett fenomen i den politiska marginalen. Det finns inget som tyder på att den gruppen skulle ha ökat och heller inget fog för att hävda att framgångarna för socialkonservativ mittenpolitik som Sverigedemokraternas skulle signalera alibi för nynazister att flytta fram sina positioner med hets, hat och våld. Men för desperata vänsterliberaler renons på sakpolitiska argument är nedsmetning av socialkonservatismen halmstrået som återstår.
RFSL låtsas av politiska skäl inte om elefanten i rummet – intoleranta kulturella och religiösa föreställningar som kommit till Sverige på en massiv bärvåg av utomvästlig invandring. Sverige har på kort tid fått en mycket större andel elever och föräldrar med bakgrund i länder där homosexualitet och andra minoritetsläggningar är djupt tabubelagda, ibland straffbara med döden. Det nämns knappast alls av RFSL, fokus ligger helt på ”högerextremism” och ”svensk konservatism” enligt principen sila mygg och svälja kameler.
Samma hyckleri och verklighetsfrånvändhet syns i det RFSL-nära initiativet ”Queers for Palestine”. I svenska demonstrationståg går hbtqi+-aktivister med skyltar till stöd för rörelser och regimer där homosexuella förföljs, fängslas eller avrättas. Det är svårt att tolka på annat sätt än som förblindad dogmatisk lojalitet bortom självbevarelsedrift. När regnbågsaktivister organiserat ställer sig på samma sida som islamistiska krafter som föraktar dem, säger det något om hur långt bort från ursprungsfrågan och verkligheten man har rört sig.
Man vill inte begripa eller erkänna att det stora hotet och den verkliga otryggheten för hbtqi+-personer inte härrör från den stora konservativa väljargruppen eller från den lilla klicken högerextrema. I stället är det gruppen utomvästliga invandrare som borde bekymra RFSL. Den utgör idag cirka 20 procent av befolkningen, i absoluta tal runt 2 miljoner människor, varav en mycket stor andel håller fast vid de kulturella och religiösa föreställningar de eller deras föräldrar hade med sig från det forna hemlandet.
Ministern som sväljer narrativet
Jämställdhetsminister Nina Larsson (L) köper RFSL:s problembeskrivning rakt av. På X talar hon om att ”liberala värderingar är under attack”, nämner i förbifarten hederskontexter men går sedan snabbt över till att tala om ”främmande makt” och ”extremister” som via sociala medier sprider hat och desinformation.
Plötsligt blir unga som är kritiska till könsideologi eller ifrågasätter RFSL:s roll i skolan en del av ett diffust säkerhetspolitiskt hot, möjligen orkestrerat av Ryssland som oftare än inte är rena konspirationsteorier. Att dra Putin-kortet är bekvämt för den som inte vill se att den konservativa våg som nu märks bland unga har djupare rötter: en trötthet på normupplösning, identitetspolitik och vuxenvärldens feghet.
I skolvalet inför EU-valet röstade över hälften av eleverna på SD eller M. Konservativa värderingar beskrivs av unga själva som ”coola”. Präster och ungdomsledare vittnar om att fler tonåringar uttrycker klassiskt kristna eller traditionella synsätt i frågor om äktenskap och sexualitet. Det kan man förstås ogilla, men att reducera allt detta till ”påverkansoperationer” är att förolämpa ungdomars intelligens. Att vilja värna traditionella värderingar som samhällsnorm betyder heller inte att man inte respekterar personer som önskar leva utanför normen.
En rörelse som inte tål gränser
En röd tråd genom mycket av RFSL:s agenda är nyvänsterns typiska motvilja mot gränser och normer varhelst de finns. Kön ska inte vara en fast vetenskapligt förankrad kategori utan ett spektrum av identiteter som individen fritt definierar. Juridiskt kön ska kunna bytas i princip på egen begäran, även av 16-åringar som inte anses mogna att rösta eller köpa alkohol.
Män som identifierar sig som kvinnor ska ha tillträde till damidrott och kvinnors omklädningsrum och skyddade boenden. Den som invänder med utgångspunkt i kvinnors integritet eller rättvisa tävlingsvillkor stämplas som transfob. Men protester hörs även inom den annars vänsterorienterade feminismen.
LÄS ÄVEN: ”Pride har blivit Sveriges nya Gud” – skolavslutning med Prideflaggor och kondomer till barnen
Samma mönster går igen i kultur och skola: allt ska brytas upp, allt ska problematiseras. Traditionella familjeformationer, könsroller och normer ska inte bara ifrågasättas – de ska ersättas av en ny dogm där varje vedertagen kategori ses som något suspekt.
Detta har mycket lite att göra med en frihetsrörelse som man påstår sig vara. Det är en ideologi som kräver omstöpning av språk, lagar, statistik, kultur och mellanmänskliga relationer – och som betraktar varje invändning som illegitim och något man har rätt att med hårdföra metoder tysta och stigmatisera.
Dags att skilja på rättigheter och regnbågsideologi
Det är fullt möjligt att stå fast vid principen om lika rättigheter och skydd mot diskriminering – och samtidigt säga nej till RFSL som värdegrundsleverantör i skolan. Man kan försvara en homosexuell lärares rätt att vara öppen med sitt liv, samtidigt som man invänder mot att aktivistiska organisationer sexualiserar barnkulturen eller driver igenom experimentell ”vård” på sköra tonåringar.
Det verkliga provet på tolerans är inte att vifta med en regnbågsflagga, utan att tåla saklig kritik, att acceptera att även homosexuella och transpersoner kan vara konservativa, kristna eller borgerliga – och att kunna erkänna när den egna rörelsen har gått för långt.
RFSL vill att deras beslut att dra sig tillbaka från skolorna ska tolkas som ett bevis på ökande hat och inget annat. Men det kan lika ofta vara ett tecken på snöflingor som inte klarar att hantera ett växande helt begripligt motstånd mot deras allt grövre ideologiska övertramp. Kanske är det helt enkelt dags att låta skolan vara skola igen – och återinföra krav på etik, måttfullhet och verklighetsförankring i det offentliga samtalet om kön, sexualitet och människovärde.
Det vore ett steg mot ett samhälle där vi både kan försvara utsatta minoriteters rättigheter och samtidigt våga säga ifrån när en rörelse som startade i frihetens namn förvandlas till en maktapparat som kräver underkastelse och lydnad, så som vänsterradikal politik alltid har gjort där den prövats.
