LEDARE • En ny studie från Göteborgs universitet visar att gymnasieelever tystnar när Israel, Hamas och antisemitism diskuteras i skolan. Det är en viktig iakttagelse. Men studien själv lider av det problem den säger sig vilja bekämpa – den berättar inte hela historien.
Underlaget är minst sagt tunt – endast 33 elever i fokusgrupper på två skolor, valda i en stad med dokumenterade problem med antisemitism. Vilken typ av antisemitism får vi gissa oss till men ett rimligt antagande är att det till övervägande del handlar om invandringsrelaterad sådan – det är den som ökat kraftigt medan den inhemska högerextrema ligger kvar på samma låga nivåer med endast mindre fluktuationer.
Studien förefaller dock snarare ha slagsida åt andra hållet. Vilka de 33 eleverna är, vilken bakgrund de har och vilken slags antisemitism de förfäktar får vi inte veta. Forskarna medger att fokusgrupper kan styras av dominanta röster och grupptryck. Ändå presenteras resultaten som om de säger något bredare om skolans demokratiuppdrag.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Akademiskt snömos ersätter klartext
Det mest anmärkningsvärda är dock inte metodbristen. Det är språkbruket. I elevcitat efter elevcitat framträder grova antisemitiska föreställningar: judar jämförs med nazister, Israel likställs med Hitlers folkmord, elever talar om att ”judar” tagit land, att Israel inte finns, att judar kan vara vänner bara så länge de inte kommer nära ”mitt land”. Studien beskriver detta som ”moralisk positionering”, ”anti-antisemitisk diskurs” och ”förhandlingar” mellan identitetskategorier.
Det må vara akademiskt korrekt i det urartade tillstånd som idag är legio inom de vänsterkontaminerade samhällsvetenskapliga disciplinerna. Men moraliskt är det otillräckligt, relativiserande och förkastligt. När elever reproducerar klassiska antisemitiska motiv bör det sägas rakt ut. Att kalla det ”diskursiva spänningar” riskerar att förvandla judehat till ett pedagogiskt samtalsproblem snarare än ett konkret demokratiskt haveri.
Passerar i stället för att dra gränsen
Studien nämner att antisemitism kan förstärkas genom sammanblandning av judar, Israel och sionism. Den noterar också att antisionism kan glida över i antisemitism. Det är bra. Men den går inte tillräckligt långt. När elever förnekar Israels legitimitet, gör kollektiva anklagelser mot judar och använder Förintelsen som vapen mot judar, är det inte bara ”svårt att dra gränsen”. Det är just där gränsen passeras.
IHRA:s arbetsdefinition anger uttryckligen att det kan vara antisemitism att förneka det judiska folkets självbestämmanderätt, hävda att Israels existens är ett rasistiskt projekt eller jämföra Israels politik med nazisternas. Det är precis sådana föreställningar som dyker upp i materialet.
Legitimerar antisemitism
Ändå är studiens huvudfokus ett annat – skolan måste skapa trygga samtal, flera perspektiv och epistemisk säkerhet. Det duger inte, utan kan tvärtom uppfattas som en legitimering av antisemitism, något vi har sett tidigare där den invandrade antisemitismen hanteras med silkesvantar med hänvisning till att eleverna kommer från en annan kultur med andra värderingar när det rimliga förhållningssättet borde vara att se behovet av att ta i med hårdhandskarna som särskilt angeläget.
Judiska elever behöver inte i första hand ännu ett ”samtalsrum” där trygghet är för antisemiterna för att göra judarnas existens till diskussionsämne. Det behövs en skola som vågar säga att antisemitism är antisemitism, även när den kommer från elever med rötter i Mellanöstern, muslimska miljöer eller pro-palestinska sammanhang.
Talar gärna om högerextremism, ogärna om islamism
Studien är betydligt mer bekväm med att tala om högerextremism, nazism och historisk västerländsk antisemitism än om islamistisk antisemitism. Det är en avgörande blind fläck. Hamas attack den 7 oktober 2023 var inte ett abstrakt uttryck för ”Israel–Palestina-konflikten”. Det var ett massmord utfört av en islamistisk terrororganisation. Cirka 1 200 människor dödades och över 250 togs som gisslan. Kvinnor våldtogs och sprättades upp med bajonetter.
Hamas antisemitism är inte en efterhandskonstruktion. I Hamas stadga från 1988 finns religiöst färgad antisemitism, konspirationstänkande och föreställningen om en kamp mot judar och tydliga skrivningar om att Israel ska utplånas. Att analysera elevers antisemitism efter 7 oktober utan att på allvar behandla Hamas ideologi, islamismens judehat och den antisemitiska propagandans rötter i Mellanöstern blir (medvetet?) ofullständigt.
Historiska band mellan islam och nazism
Studien missar också den historiska dimensionen. Antisemitism i muslimska och arabiska miljöer började inte med Israels bildande 1948. Den har äldre religiösa, politiska och kulturella rötter.
Den förstärktes under 1900-talet genom möten mellan europeisk antisemitism, nazistisk propaganda, islamistiska rörelser och arabisk judefientlig nationalism. Att denna historia inte ges verklig tyngd i studien gör analysen (avsiktligt?) grund.
Inte två likvärdiga narrativ
Studien framställer genomgående ämnet som om det främst handlar om att elever måste förstå ”flera perspektiv” i en svår konflikt. Men efter 7 oktober är utgångspunkten inte två likvärdiga narrativ. Utgångspunkten är att en terrororganisation massakrerade civila judar, ungdomar på festival, familjer i hem och människor som togs som gisslan. Israel svarade militärt mot Hamas.
Det går att kritisera Israels krigföring på detaljnivå, men det får inte sudda ut vad som startade kriget eller att Israel är den enda legitima parten. Det är inte ett krig mellan Israel och ”Palestina” med den förstnämnda som angripare, det är ett existentiellt försvarskrig mot en av världens värsta terroristorganisationer med Gazaremsan som bas.
Det är här studiens skenbara neutralitet blir problematisk. Den vill inte vara ensidig, törs inte ta ställning där det enda rätt är ett ställningstagande. I praktiken leder det till att Hamas, islamism och importerad antisemitism tonas ned, medan vissa elevers judehat förminskas till bara ett exempel på ”moralisk positionering”.
Inte vad skolan behöver
Skolan behöver inte mindre konflikt. Den behöver mer sanning. Lärare ska inte behöva låtsas att det är ett neutralt perspektiv att förneka Israels existens eller känna ängslighet över att gå på en ”redan utsatt grupp” om man sätter ned foten mot sådant från invandrarelever. Lärarna ska inte behöva behandla nazijämförelser med Israel som en elevs ”erfarenhetsbaserade berättelse”. De ska kunna säga som det är – att det är ren och skär antisemitism och att inga kulturella faktorer duger som ursäkt.
Studiens verkliga värde ligger inte i forskarnas slutsatser, utan i det råmaterial de visar upp. Där framträder en ”svensk” skola där vissa elever är rädda för att tala, där judar görs kollektivt ansvariga för Israel, där Hamas terror relativiseras och där lärare backar undan.
Det är inte ett argument för mer abstrakt diskursteori. Det är ett argument för klarspråk. Antisemitism i svensk skola kommer inte bara eller ens främst från högerextrema miljöer. Den kommer idag huvudsakligen från islamistiska, pro-palestinska och Mellanösternpräglade föreställningsvärldar. Så länge forskningen inte vågar säga det tydligt kommer skolan heller inte fullt ut förstå vad den har att hantera.
