➤ KRÖNIKA SVT Uppdrag Granskning har kartlagt våldtäkterna i Sverige och siffrorna visar precis det som många massinvandringskritiker under lång tid har hävdat – det är en alarmerande överrepresentation bland gärningspersonerna för utrikes födda, och vissa asylrelaterade nationaliteter sticker dessutom ut rejält.

Kunskapen är inte ny, det har funnits officiella siffror tidigare men våra styrande politiker har i över ett decennium satt gaffatjep över munnen på Brå i frågan. Att SVT UG river av den tejpen får därför ses som något av ett paradigmskifte, i synnerhet när det sker bara veckor före ett riksdagsval där invandringsfrågan dominerar den politiska debatten.

Sex av tio våldtäktsmän generellt är invandrare. För överfalls- och gruppvåldtäkter är motsvarande siffra hela 85 procent. Och då är ändå inte andra generationens invandrare inräknade. Ett huvudspår när SVT UG ska förklara statistiken är kulturella skillnader i kvinnosyn.

Det är exakt vad massinvandringskritiker för döva öron sagt i många år men i stället för gehör fått rasismanklagelser för – inte minst paradoxalt nog från feministrörelsen som tvärtom borde ha stått på barrikaderna för kvinnornas trygghet och säkerhet när de ansvariga politikerna svikit.

Kriminologen Jerzy Sarnecki försöker i programmet sin vana trogen att blanda bort korten genom att antyda att de här invandrarmännen mer skulle vara präglade av utanförskapskultur i Europa än av sina hemländers kultur. Men även han tvingas åtminstone delvis kapitulera och se elefanten i rummet.

Det bör förstås poängteras, vilket också sker i SVT UG:s reportage, att inte alla invandrarmän är våldtäktsmän, inte ens alla invandrarmän från svårt misogyna kulturer. Jag är övertygad om att alla människor i grunden har en medfödd moralkompass som talar om att mord, våld och våldtäkt mot en medmänniska är fel.

Men denna kompass är inte lika stark hos alla och kan under livets gång sättas ur spel av olika skäl. Därför behövs, vid sidan av avskräckande lagar, kulturella normer som komplement och för att höja trösklarna. I världens mest jämställda land, Sverige, finns dessa värderingar sedan länge på plats. I andra länder och kulturer lyser de i varierande grad med sin frånvaro.

Det är heller inte så, som ofta antyds från massinvandringsförespråkare, att misogyna värderingar rinner av invandraren så fort han passerar gränsen till Sverige och kommer i kontakt med vårt jämställda samhälle. En förmiddags introduktionskurs till svenska normer och värderingar i anslutning till SFI gör heller inte mycket till eller ifrån för att ändra djupt rotade föreställningar hos en nyanländ.

Problemet förvärras ytterligare av att invandrare numera i realiteten sällan kommer till Sverige annat än rent geografiskt. I stället hamnar man i vad som mer är att betrakta som segregerade etniska enklaver där mycket lite skvallrar om att man befinner sig i Sverige.

Detta är ett resultat av att våra politiker fört en ansvarslös invandringspolitik där vi öppnat dörren för tusenfalt fler invandrare än vad som är rimligt för att någon integration eller assimilation in i det svenska samhället ska vara möjlig. Ingenstans frodas de misogyna värderingarna så som i en ”svensk” miljonprogramsförort. Och det är dessutom bara ett av flera kulturella problemfenomen som blomstrar i dessa områden.

Än mer naivt är det alltför vanliga påståendet att invandrare primärt sökt sig till Sverige därför att de älskar den svenska jämställdheten och demokratin. För det stora flertalet är det i stället lättheten att få uppehållstillstånd och medborgarskap, de generösa ekonomiska bidragen och de lika frikostiga offentliga välfärdssystemen som fällt avgörandet.

Ska man ”göra en Sarnecki” och säga något för att i någon mån mildra den dystra bilden av utomvästliga invandrare som potentiella våldtäktsmän så kan man i så fall spekulera i att de som kommer till Sverige kanske inte är helt representativa för sina hemländer och sin kultur. Det är inte bara våldtäktsstatistiken som talar för det, utan brottsstatistiken i största allmänhet.

Det finns skäl att tro att en naiv och ansvarslös invandringspolitik lett till att vi fått hit en oproportionerlig andel av omvärldens mänskliga bottenskrap. De allra mest utsatta har sällan resurser att ta sig till Sverige. Det är personer med pengar som har den möjligheten. I ett land där det stora flertalet människor är fattiga och de lagliga sätten att tjäna mycket pengar är mycket små, är sannolikheten rätt stor för att den som har gott om pengar har förvärvat dessa genom kriminalitet.

Vi såg det här fenomenet redan under massinvandringen till Sverige under Balkankriget och lever fortfarande idag med maffiastrukturer med rötter i den regionen. Eftersom det krävs än mer resurser att ta sig ända från MENA till Sverige jämfört med det gamla Jugoslavien är det rimligt att anta att andelen skumraskfigurer i migrantströmmarna nu är än högre än då.

Den etniska profilen på den eskalerande gängkriminaliteten i de ”utsatta områdena” indikerar detta. Om socioekonomiska faktorer var huvudförklaringen hade vi haft motsvarande kriminalitet och skjutningar bland marginaliserade etniska svenskar på bruksorter där arbetslösheten och utanförskapet är lika hög som i Rinkeby, Rosengård och Biskopsgården.

Det är välkommet att SVT lyfter av locket för de här välbehövliga diskussionerna. Låt oss hoppas att det inte är en engångsföreteelse. Det borde vara en självklarhet att man utan skygglappar ska diskutera de verkliga orsakerna bakom brott om man vill komma till rätta med brottsligheten.

Men i Sverige har vi i stället diskuterat sådant som låter bra ur ett vänsterakademiskt perspektiv, där invandrarna har betraktats som utsatta och offer och skulden för deras kriminalitet vältrats över på det svenska klassamhället och på påstått rasistiska, främlingsfientliga och diskriminerande svenskar.

Det finns en gammal Bellmanhistoria där Bellman letar efter sina borttappade nycklar under en gatlykta när en kompis kommer förbi. Kompisen frågar var han tappade nycklarna och Bellman pekar mot en plats en bra bit bort. ”Man varför letar du här då?” frågar den förvånade kompisen. ”För att det är ljusare här” blir svaret från Bellman.

Historien är en rätt träffande metafor för hur kriminologer i Sverige arbetar. Men det måste, för de våldtagna kvinnornas och alla andra brottsoffers skull, bli ett slut på det. När Public Service börjar dra åt rätt håll kan man känna en viss ökad tillförsikt om en mer verklighetsförankrad invandrings- och kriminalpolitisk debatt och akademisk diskurs där det inte blir fullt lika lätt att döda diskussionen eller forskningen genom att dra rasistkortet.

Det tunga ansvaret ligger dock fortfarande hos politikerna där framför allt Sverigedemokraterna utgör garanten för konkreta förändringar, och de har dessutom fått en ny blåslampa i baken från nya uppstickarpartier. Övriga riksdagspartier har länge mer varit en del av problemet än av lösningen och där räcker inte muntlig avbön under galgen.

Det raserade förtroendet för dem kommer de att få ägna lång tid åt att återuppbygga hos det svenska folket. En bra början kunde vara en offentlig ursäkt till alla kvinnor som våldtagits som en konsekvens av den förda invandringspolitiken. Anständigheten nästan kräver det – gärna kompletterad med en vitbok.