LEDARE. Med bara veckor kvar till valdagen har samtidigt två och noll regeringsalternativ formerat sig. Två därför att på den ena sidan de rödgröna partierna ställt sig tillsammans med Centerpartiet och på den andra sidan de blå partierna tillsammans med Sverigedemokraterna. Noll därför att C kräver V:s stöd utan att de ska få något att säga till om i en Magdalena Andersson-ledd regering och att såväl M som KD och L kräver i princip samma sak av SD.

I motsats till när Jonas Sjöstedt ledde Vänsterpartiet har Nooshi Dadgostar visat att epoken som ”dörrmatta” åt Socialdemokraterna är förbi och vi kan räkna med om inte krav på ministerposter så i varje fall medverkan i regerings- och budgetförhandlingar med samma status som S, MP och C. På den andra sidan är SD dubbelt så stora som V och M samtidigt en duktig bit mindre än S. Det framstår därför som analogt rimligt att SD:s genomslag i regeringsförhandlingar blir mer än dubbelt så starkt som V:s.

I en av de senaste opinionsmätningarna är det jämnt skägg mellan M och SD i väljarstöd. I en ännu färskare förtroendemätning är det målfoto nos vid nos mellan Kristersson och Åkesson. Nämnda faktorer sammanvägda är det inte bara rimligt utan också i linje med all tidigare praxis kring regeringsbildning att Åkesson kräver och tilldelas ministerposter i en Kristersson-ledd regering.

Bör kräva både migrations- och justitieportföljen

Det är också fullt möjligt att SD får fler röster i riksdagsvalet än M. Åkesson ska då, också enligt vedertagen praxis, få talmannens uppdrag före Kristersson (men efter Magdalena Andersson) att som blivande statsminister bilda regering. För att kliva in i en regering med M, KD och L och inte sedan straffas av väljarna för att inte ha infriat väljarnas höga förväntningar måste SD se till att förhandla till sig i princip självbestämmande över migrationspolitiken. Posten som migrationsminister måste vara ett oavvisligt krav.

Det gäller också att verkligen se till att Sverige 2026 ser väsentligt annorlunda ut än Sverige 2022. För detta krävs, vilket SD länge insett, också ett nästan lika stort inflytande över kriminalpolitiken. I ett läge där SD blir större än M får Åkesson ett starkt förhandlingskort att också säkra posten som justitieminister åt sitt parti och ett stort handlingsutrymme att efter eget gottfinnande ta i med hårdhandskarna mot brottsligheten, i utbyte mot att avstå statsministerposten till Kristersson.

Även här gäller det för SD att verkligen leverera för att inte bli föremål för svekdebatt och vikande väljarstöd när facit för mandatperioden 2022-2026 skrivs och det är dags att söka förnyat förtroende vid valurnorna. På senare tid har det varit populärt att ge ministrar flera portföljer. Om det skulle underlätta fördelningen av ministerposter och i beaktande av hur nära sammanhängande migrations- och kriminalpolitiken blivit skulle Åkesson kunna bli kombinerad justitie- och migrationsminister.

Får inte glömma välfärdsfrågorna

Samtidigt får Åkesson inte glömma de många tidigare S-sympatisörer inom LO-kollektivet som man erövrat. För dessa är säkert hårdare nypor mot både massinvandringshaveriet och den relaterade skenande gängkriminaliteten viktiga frågor men man har också stora förväntningar på lagade hål i välfärden genom en massiv omallokering av skattemedel från massinvandringens kostnader till vård, omsorg och de sociala trygghetssystemen.

Man måste orka hålla emot den nyliberalism som är en central del av Moderaternas politik. Det framkomligaste sättet att kompromissa med M på det området och samtidigt hålla sig väl med sina kärnväljare är för SD att göra tydlig skillnad på svenskar och migranter när det gäller vilka som ska ha tillgång till den offentligfinansierade välfärden, socialförsäkringarna, bidragssystemen och pensionssystemet. Förstärkningar för svenskar kan helt eller delvis betalas med neddragningar för migranter.

De SD-väljare som kommer från socialdemokratiskt håll har sannolikt betydligt svårare att acceptera att SD släpper fram en allmänborgerlig M-regering än vad de SD-väljare har som kommer från andra hållet. För mig personligen som aldrig röstat allmänborgerligt i hela mitt liv bär detta oerhört starkt emot, så starkt att jag faktiskt överväger att rösta blankt eller på MED eller AfS om Åkesson inte lämnar besked om att ministerposter är ett ultimativt krav.

Överenskommelser med partier utanför regeringen med olika månadsnamn har vi dessutom sett nog av de senaste mandatperioderna. De har vidat sig vara ett otyg och finns ingen anledning att ta efter och lägga upp bollen för skakiga regeringar med käbbel och befogad kritik som minskar chanserna för förnyat förtroende för ytterligare mandatperioder.

Ulf Kristersson är en av Reinfeldts pojkar med en tung skuldbörda för att Sverige idag ser ut som det gör. Han har varit med och ”förstört Sverige” som Åkesson formulerat det både i intervjuer nyligen och i sitt sommartal. Även om SD:s kritiska retorik i valrörelsen måste vara i huvudsak riktad mot de rödgröna, finns ingen anledning att framställa M eller KD som partiets bästa kompisar bara därför att man kan tänka sig bilda regering tillsammans med dem. I synnerhet som dessa partier från sitt håll så tydligt markerat att man inte vill vara så mycket kompis med SD att man vill ha dem med i regeringen.

Bör inte ta efter de andra och utesluta regeringspartners

Och när det gäller den sortens deklarationer är det något som SD allmänt bör avhålla sig ifrån. På samma sätt som man tidigare förklarade sig beredd att förhandla med alla partier när dessa på sandlådenivå inte ens ville ”ta i SD med tång” bör man nu deklarera sig redo att bilda regering med alla som är beredda att på allvar ta tag i de allvarliga problem Sverige brottas med. Det informella beskedet från SD att man inte kan tänka sig sitta i regering med L är exempelvis inte bra och bör inte göras officiellt. Ställ i stället sakpolitiska krav och överlåt verklighetsfrånvändheten till de andra partierna både till vänster och höger att säga sig vilja regera men samtidigt vägra acceptera en regering med parlamentarisk majoritet. SD bör profilera sig som den vuxna i rummet också nu.

Migrationspolitiken är så vanskött av både rödgröna och blå regeringar att det inte bör vara någon diskussion ens om att SD ska ges fria händer att styra upp den i en kommande regering. När det gäller kriminalpolitiken har borgerliga regeringar gjort alldeles för lite för att göra upp med vänsterflummet som genomsyrat det politikområdet de senaste 50 åren. Och SD har följaktligen torrt på fötterna för att kräva ett dominerande inflytande även där, särskilt som kriminalpolitiken idag är så intimt sammanflätad med migrations- och integrationspolitiken. Även om det i sig är kosmetiskt är det bra att SD nu gör en avsiktsförklaring genom att deklarera att ordet ”vård” ska ut och ordet ”straff” ska in.

Måste även ta ett fast grepp om energipolitiken

Ett annat område där Sverigedemokraterna måste se till att det på allvar blir en förändring vid ett regeringsskifte är energipolitiken. Utbyggnaden av vindkraften måste stoppas och de vindkraftsparker som byggts så invasivt att de fördärvat många svenskars närmiljö måste rivas eller flyttas. Samtidigt måste de nedstängda kärnkraftverk som kan tas i drift igen och flera nya skyndsamt börja byggas. Den av tidigare regeringar eftersatta utbyggnaden av infrastrukturen för överföring av elektricitet mellan olika delar av landet måste det också läggas rejäla summor på att fullt ut åtgärda.

Det här är långsiktiga åtgärder för att göra Sveriges energiförsörjning stark igen. Men hushåll och företag går på knäna i detta nu och därför behövs också akuta insatser. Den smyghöjning av den redan världsledande höga skattebördan som det innebär när staten nu drar in extra mångmiljardbelopp på att elpriserna skenar måste stoppas. Skatterna på el ska i stället sänkas och göras flexibla så att staten aldrig tjänar en krona mer på elen bara därför att elpriset går upp. Detsamma gäller skattepålagorna på bensin och diesel där även den så kallade reduktionsplikten omedelbart behöver rullas tillbaka.

På elområdet behöver mycket annat också göras. Bland annat måste den kökkenmödding av det sämsta med politisk klåfingrighet och marknadslösningar som gällt de senaste decennierna brytas. Den svenska involveringen i Nordpool behöver ses över i grunden. En kommande regering måste också sätta sig upp mot de EU-direktiv som hindrar oss från att sätta vår egen elförsörjning främst och tvingar oss att äventyra den för att exportera el till omvärlden. Energiförsörjningen tillhör precis som rikets försvar och upprätthållandet av lag och ordning statens grundläggande åtaganden.

Bryssel får säga vad de vill. SD är ett i grunden EU-kritiskt parti och måste i regeringsställning vara beredda att värna det svenska självbestämmandet mot överstatligheten och även spela kortet att vi kan överväga att lämna unionen om medlemskapet äventyrar exempelvis vår energiförsörjning. ”Är det nån i svensk politik som vågar sätta Sverige främst så är det Sverigedemokraterna” slog Åkesson fast med emfas i sitt sommartal. Partiets utveckling de senaste mandatperioderna när det gäller inställningen till EU övertygar inte. Kanske kan energipolitiken bli det område där SD i regeringsställning börjar vinna tillbaka förtroendet hos desillusionerade Sverigevänner som upplever att partiet svikit nationalismen. ”Svenskarna ska ha tillgång till bränsle och el till rimliga priser. Punkt!” lovade Åkesson. Det låter bra men för att infria det löftet krävs att SD får igenom oerhört omfattande energipolitiska förändringar.

Ett annat energipolitiskt krav från SD på de övriga samarbetspartierna i en kommande regering bör vara att omedelbart riva upp de överenskommelser med IT-jättar som Google och Facebook som idag får köpa el nästan gratis samtidigt som andra elintensiva företag och hushåll får skyhöga elräkningar. Det strider mot grundläggande principer om likabehandling. De här är också företag som aktivt motarbetar svensk grundlag och inskränker vår yttrande- och åsiktsfrihet på ett sätt som ensidigt missgynnar Sverigedemokraterna, så här finns inga skäl för partiet i regeringsställning att lägga fingrarna emellan.

Skolpolitiken också viktig för SD att visa framfötterna i

Skolan är ett annat område där grava missförhållanden idag och sedan länge råder. Många av dessa hänger intimt samman med den ansvarslösa massinvandringspolitiken. Andra är ett resultat av att skolan i ett halvsekel genomsyrats av vänsterflummig undervisningspedagogik. När Jan Björklund ledde Folkpartiet/Liberalerna ägde han retoriskt skolfrågan. Men särskilt mycket konkret för att komma till rätta med skolproblemen åstadkoms heller inte under Alliansregeringns mandatperioder. I vissa avseenden försämrade man till och med skolan ännu mer genom en delvis ogenomtänkt friskolepolitik.

Och beträffande vänsterflummet är det värt att notera att nästan alla läroplaner som klubbats i modern tid har gjort så under borgerliga regeringar. SD förefaller även här vara den enda verkliga garanten för att något konkret ska hända. Skolan idag är i mångt och mycket en vänsterliberal indoktrineringsinstitution där eleverna fostras att rösta på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Läraryrket var förr ett borgerligt sådant men det var innan lärarutbildningen infiltrerades av vänstern som en del av ”den långa marschen genom institutionerna”.

Lärarutbildningen måste ses över i grunden. Lärare ska varken vara politiker, socialarbetare eller poliser. De ska inte få indoktrinera eleverna och de ska inte behöva ta socialt ansvar för elever eller för att hantera antisociala ordningsproblem. Störande elever ska bort från klassrummen och sättas i obskliniker. För skolklasser där en stor del av eleverna uppvisar antisociala beteenden ska klassrummet förstärkas med närvaro av väktare som håller ordning med så hårda nypor som behövs medan läraren kan koncentrera sig på kunskapsförmedling.

Konkreta förslag som jag anser att SD bör driva på de migrations- och kriminalpolitiska områdena tänkte jag ägna en egen artikel åt. Den här texten skulle bli alltför lång annars.

Krävs mer än ord för att ”Sverige ska bli bra igen”

Jag tror att det mesta av ovanstående är sådant som majoriteten SD-väljare förväntar sig. Kärnväljarna gör det alldeles säkert. Med mindre än en månad kvar till valdagen och bara en vecka tills det går att förtidsrösta är det hög tid att Sverigedemokraterna börjar lämna besked. Att som hittills säga till väljarna att de får köpa grisen i säcken och vänta tills efter valet att få veta vad de röstat på för regering duger inte. Allmänna migrations-, kriminal-, energi- och välfärdspolitiska avsiktsförklaringar räcker inte heller. SD:s väljare vill se ultimativa krav på ministerposter, på att få ett helt dominerande inflytande över migrationspolitiken och en rad konkreta sakpolitiska krav där man endast marginellt är beredd att kompromissa.

Sverigedemokraternas paroll i valet är ”Sverige ska bli bra igen” och i sitt sommartal förtydligade Åkesson det budskapet med att det förpliktar till mer än att Sverige blir lite mindre dåligt eller halvbra. Men partiet har suttit 12 år i riksdagen utan att Sverige blivit ett dugg bättre på de områden som är SD:s stora politiska profilområden. Tvärtom är landet idag i ett ännu sämre skick än det var 2010 när SD tågade in i plenisalen.

Det är förvisso inte SD:s fel att man inte fått inflytande i paritet med sitt väljarstöd, utan beror på de andra partiernas sandlådementalitet och renons på förmåga att se samhällsproblemens allvar. Men det är ändå ett faktum som partiet behöver ha med sig nu. Kommande mandatperioder i regeringsställning får inte bli en upprepning av de gångna i riksdagen där stor entusiasm utmynnar i en västgötaklimax. Ulf Kristersson är en opportunist som säger vad han tror ger hans parti störst chans att erövra makten. Det var inte längesedan han sa och agerade precis tvärtom i migrationspolitiken

Antingen kräver SD att få ta plats i regeringen fullt ut och med krav på en så drastiskt kursändrad politik förankrade i regeringsförklaringen att dne inte kan dribblas bort av M, KD eller L och så att Sveriges sår tydligt kan ses vara i läkeprocess när vi skriver 2026 och 2030. Eller så fortsätter partiet att stå bredvid och låta de andra partierna lösa regeringsfrågan och styra vidare mot avgrunden tills polletten trillat ner hos ytterligare tillräckligt många väljare för att SD i regeringsställning verkligen ska ha den erforderliga parlamentariska mandatkraften att kunna göra Sverige bra igen. ”Låt allt gift som döljer sig i gyttjan verka ut” säger kejsar Claudius i Robert Graves berömda skildring av de politiska intrigerna och förfallet under den här epoken i Romarrikets historia. Kanske är det tyvärr också vad som krävs för att riket Sverige ska kunna börja byggas upp på nytt.