De oanständigas bassilusker

Delningar

➤ KRÖNIKA  Politiken har gått från en politisk dimension till en moralistisk: Från left versus right till right versus wrong. Men även efter detta skifte behövs argument i sakfrågan: Varför är påståendet A rätt eller fel?

Man kan dock ta ett steg till, från sak till person. Är den person som påstår att A bör göras en god eller ond människa? Då talar vi inte längre så mycket om argument som om varumärken.

För att inte stimulera lyssnare och läsares kräkreflexer väljer talaren att vara lite lågmäld om den egna godheten, den kan mer återhållsamt kallas för ”anständighet”. Det blir ända en rejäl kontrast till motståndarnas låghet – ”de oanständiga människorna”.

I västerländsk tradition är det närmast intellektuell kriminalitet att överge sakfrågorna för personangrepp. Ad hominem, mot människan, anses vara en styggelse sedan antiken.

Normalt är en sådan tarvlighet något enskilt överilat misstag eller skamgrepp i det fördolda. I dagens Sverige är det så öppet och vanligt att ofoget blivit standard – den skamlösa mobbningen av SD.

Eftersom de ”anständiga” partierna vill att de oanständiga väljarna skall rösta på dem så nödgas de vara lite återhållsamma i sina moralistiska fördömanden. Därför ses inte väljarna som förtappade, utan mer som okunniga barn; ”väljarnas oro skall tas på allvar”. Ondska finns inte i SD:s väljare, utan i det onda partiets medlemmar. Ja, egentligen inte i dem heller utan i partiets metafysiska rötter, men vad dessa rötter är rotad i är ytterst oklart, dock fruktar man en smittsam bassilusk.

Det är lite som med häxor; om någon kallats för häxa så bör man varna andra. Den utpekade kanske inte är en häxa, men alla i drevet mot henne kan känna att de är goda människor som tar häxeriet på allvar. Ingen rök utan eld.

Sverigedemokraternas förflutna består huvudsakligen av kritiker som citerar andra kritikers anklagelser. Den moralistiska indignationen ökar när det blir allt tydligare att det sakliga stödet för kritiken av den svenska invandringspolitiken blir allt starkare. Hur skall det gå att få den gängse invandringskritiske väljaren att rösta på Moderaterna eller Socialdemokraterna istället för SD? Slutsatsen blir att massiv kraft måste läggas på att demonisera det smittspridande partiet.

Men frågan är hur långt tillbaka man skall gräva efter de suspekta rötterna. Trots DN:s reklamkampanjer om det nazistiska hotet så inser den tänkande läsaren att bäst-före-datum gick ut 1945.

Kommunismen varade i ytterligare 44 år så där finner vi piggare rottrådar som suger näring till den totalitära organismen. Kommunisterna åtnjuter dock en amnesti, kanske mest för att deras rötter är så uppenbart röda att det inte behöver påpekas. De har heller ingen politik som utgör ett farligt hot mot andra partier. De upphetsade kampanjerna riktas därför mot SD.

SD bildades 1988 i samband med att Sverigepartiet lades ner liksom dess huvudkomponent, rörelsen ”Bevara Sverige Svenskt”. Jag minns BSS som en part i ett graffittikrig som fördes på 80-talet mot BSB, ”Bevara Sverige Blandat”. De var vanligt förekommande slogans och var ofta sprayade i närheten av varandra.

Jag kom nyligen över en bok om BSS som visar på att debatten då var rätt likartad den som vi nu lider av. Bokens undertitel är ”Ett försök att skapa debatt”. Men som Reagan påtalade så krävs två parter för att dansa tango – så ock för att föra en debatt. Boken redovisar olika påståenden från invandringsentusiasterna och de egna motargumenten.

Det ser ut som ett solklart överläge för BSS. Det insåg också motståndarna så det blev föga debatt utan bara ett tramsande om kritikernas sinnelag samt påhittade eller marginella anklagelser. Entusiasterna är inte intresserade av att begripa kritikernas åsikter eftersom de då kan bli smittade och förlora sin goda barnatro.

En av få debatter BSS uppnådde var med Folkpartiets Maria Leissner och hon hade ett avvikande argument. Hon presenterade en demografisk prognos som kom fram till att det fortfarande efter 24 generationer skulle finnas en halv miljon svenskar. Detta avfärdande av det demografiska hotet lugnade inte alla. Personangrepp istället för sakdebatt har fortsatt i 40 år.

Alliansens politiker är kortsiktiga och då lockar mobbningsstrategin; bacillskräcken kan hålla till nästa val. Rationellt fast tarvligt, men taktiken misslyckas om man lägger krokben för sig själv. Hur kunde Alliansen förklara SD för paria och glömma bort Vänstern? Socialdemokraterna har i decennier fördömt kommunisterna, men det har inte hindrat dem från att regera med hjälp av kommunisternas röster.

SD-bacillernas effekt är svår att förstå. Om SD stöder genom att rösta ja för en Alliansregering eller en Alliansbudget så sprids en farlig smitta, men om SD stöder genom att inte rösta nej så anser Alliansen att de är osmittade. När SD röstade med Alliansen mot Löfven vid misstroendevoteringen uppstod ingen bacillskräck, inte ens Annie Lööf fick ett allergiutslag.

Under 8 år har två regeringar, en blå och en rödgrön, fått igenom förslag, med stöd av SD, i ett stort antal frågor. I andra frågor har oppositionen, med SD:s stöd, fällt regeringens förslag. Detta har också gått bra, utan att en epidemi uppstått.

Allt som ett av de två blocken vill ha igenom riksdagen behöver ha ett stöd av SD om det andra blocket är emot. Båda blocken vill därför ha SD:s röster, men det får inte sägas, utan betoningen skall läggas på att ”vi är inte kompisar”. Det är en trist blandning av hyckleri och hysteri. Det hela är nere på lågstadienivå: småkillar som är rädda för tjejbaciller.

Björklund vill gärna framföra en mer personlig antipati mot SD. Han vet att han som officer kan uppfattas som lite för manlig för sina väljare, så han behöver betona sin sentimentala sida. Björklund berättar ofta om en okänd person som gripit djupt in i hans mörka hjärta och som en nyfrälst vill han vittna om sina nya insikter. Invandringsdebatten och regeringsbildningen har nu berikats med ett nytt heligt löfte. Björklund påstår att han har avlagt ett löfte till sina adopterade barn att han inte kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Mona Sahlin hävdade att en bra målsättning för politiker är att vara personlig, men inte privat. Björklunds känsloutspel är högst privat och hans barn borde få vara i fred och inte bli sentimentala tillhyggen. En dag röstar de själva och det är mer sannolikt att de röstar på Sverigedemokraterna än på liberalerna.

En av Björklunds starkaste övertygelser är att han klär i blå kläder, men därifrån är det långt till valaffischen med texten ”Sverige klär inte i brunt”. En politiker som påstår sig vara anständig borde försöka vara det.

De ”anständiga” partierna var i moralistisk panik redan vid det förra valet, men man kunde ändå hålla sig till ordningsreglerna i riksdagen. Efter viss potträning så kunde riksdagsmän från andra partier bruka samma toaletter och kanske t o m använda samma kopieringsmaskiner som de oanständiga.

Björn Söder kunde väljas, enligt gängse ordning, till andre vice talman som representant för riksdagens tredje största parti. I år tackade moderaterna SD för hjälpen att få förste talman genom att förhindra Söder från att bli återvald. Hjärnsläpp eller ville Kristersson visa upp att ”vi är inte kompisar”?

”De anständiga” framstår alltmer som ”de inkompetenta”.  Alliansen har haft fyra år på sig att bestämma sig för om de vill regera eller inte. Kan de inte sluta tramsa? Det finns många yrken som inte är förenliga med smittbärarfobi och bacillskräck. Politiker är ett sådant yrke.

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.