KRÖNIKA Att den myndighet som har till uppdrag att skydda svenskarna från terrordåd istället väljer att inrikta sig mot den politiska oppositionen och oberoende journalister är illavarslande nog. Dock har krigsretoriken från Säpo trappats upp väsentligt på senare tid. Både i Säpos årsbok och i de många pressmeddelandena sätts fokus på ”krafter” som vill ”polarisera det svenska samhället” och splittra det. Att den retoriken helt okritiskt förs vidare och inte ifrågasätts av gammelmedierna – ens för att skapa en illusion av objektivitet – är talande för den intellektuella nivå som numera råder inom msm.

LÄS MER: Säpo: Rasism och antifeminism hotar svensk demokrati

Splittring, konflikt och polarisering är inbyggda i varje frisk demokrati. Att olika åsikter uttrycks, möts och bryts mot varandra är livsandan i en demokrati. Dessa åsikter behöver inte heller få godkännande av en statlig myndighet för att räknas som ”legitima” – det är själva innebörden av yttrandefriheten.

Motsatsen till denna är ett tillstånd av en statligt godkänd enighet – där ingen ”polarisering” och inga avvikande åsikter tillåts. Detta tillstånd råder exempelvis i Socialdemokraternas gamla partner Nordkorea. Det finns ett mått av ironi i att av hela västvärlden blev det just Sverige som knöt nära band till en regim som mördar oliktänkande. Är det kanske denna typ av enighet som den politiska polisen i Sverige vill uppnå?

Som om det inte vore nog listar Säpo öppet vilka åsikter som ska räknas som brottsliga och som kommer att föranleda intresse från myndigheten: att Sverige har en skenande kriminalitet, för stor invandring och en svag demokrati. Om du uttalar dessa åsikter är du antingen rysk spion eller högerextremist, enligt Säpos chef.

Om Säpos analytiker någon gång hade lämnat sin bubbla hade de märkt att åsikterna ovan numera utgör en del av konsensus om Sveriges tillstånd bland en stor del av väljarna. Men avsikten med den aktiva opinionsbildning som Säpo numera bedriver och svartlistningen av åsikter var inte att analysera – det var att uttala ett hot. Syftet var att få medborgare som hyser dessa åsikter att känna obehag och rädsla – att känna att de är makt- och skyddslösa inför en korrupt statsapparat som satt dem i sina hårkors. För ingen medborgare vill väl anklagas för att vara en rysk agent eller högerextremist?

Budskapet är ”Vi ser dig”.  För en del hårdnackade yttrandefrihetskämpar spelar det visserligen knappast någon roll om en någon mupp misstänkliggör deras åsikter på tv. Dock har Säpo fr o m den 1 april fått möjlighet att installera trojaner på mobiltelefoner och fjärrstyra dem – exempelvis slå på en mikrofon och kamera och lyssna på vad man pratar om hemma samt filma det. Det enda som krävs är brottsmisstanke där beviskravet är satt till ”extremt lågt”, enligt advokaten David Massi.

LÄS MER: Hemlig dataavläsning går längre än vad många tror – advokat jämför med Orwells 1984

Därtill kan även en person som inte alls är misstänkt för brott avlyssnas på detta sätt – och som bara kan antas bli kontaktad av den som misstanken gäller. Och som vi vet räcker åsikterna som listades ovan av Säpos chef för att baka ihop en ”brottsmisstanke” – ingen kommer ju att kunna granska den ljusskygga myndigheten i varje fall. Detta öppnar breda möjligheter för mukhabaratens vakande öga i varje hem i Sverige 24/7 – ett mardrömssamhälle som närmast kan liknas vid Orwells 1984.

Samtidigt är det knappast förvånande att 7+1-klövern satsar på den politiska polisen i försök att tillskansa sig mer kontroll över medborgarnas liv. Att prata om varför SD röstade för förslaget lämpar sig bäst för en separat krönika – en ganska unik blandning av inkompetens, hybris och nonchalans torde vara anledningen. De andra partierna i denna märkliga konstellation agerar dock mer målmedvetet.

Liksom liberalerna i Ryssland före Putin litar de på säkerhetsetablissemangets försäkringar om att skydda dem från folket och garantera status quo. Och liksom liberalerna i Ryssland kommer de att ångra sig djupt.

I det korta perspektivet kan tanken att skrämma politiska motståndare med egen mukhabarat (politiska polisen i arabländerna – anm.) vara lockande. Man ska dock aldrig glömma att det säkerhetspolitiska etablissemanget har sina egna intressen – som av verksamhetens natur ligger utom räckhåll för granskning och insyn. Det som man också bör ha i åtanke är att den politiska kartan kan ändras snabbt – och då kan gårdagens husse plötsligt befinna sig i den mottagande änden.

I slutändan handlar strävan att göra Säpo till ett inrikespolitiskt verktyg om politisk hygien – hur lite det begreppet än betyder för samtida politiker.

LÄS ÄVEN: Vem vinner på säkerhetiseringen av samhället?