Peter Wolodarski, DN:s chefredaktör, ansåg nyligen i SVT Aktuellt, att ”en journalist ska inte vara opartisk, utan söka sanningen”. Tankarna går till Pravda (ryska för sanning), officiellt organ för sovjetiska kommunistpartiet, skriver Carl Åhlström i en debattartikel.

Och ambitionen för de båda tidningarna förefaller faktiskt ha det gemensamt att de ska lotsa läsarna rätt, eller som Wolodarski förklarar i samma intervju: ”Den journalistiska slutsatsen är …. /att/ guida dem som tittar och läser” till vad redaktionsledningen anser vara den korrekta sanningen.

Wolodarski anser att opartisk och konsekvensneutral rapportering inte är journalistik, utan att redaktionerna, också SVT, ska verka för sanningen genom att inte okommenterat släppa fram uppfattningar som strider mot vad de anser vara den korrekta. Och om andra röster släpps fram, så ska de förses med kommentarer så att läsarna vet vad som är rätt. Wolodarskis uppfattning måste bygga på tanken att redaktörerna vet bättre, har bättre omdöme och bäst kan avgöra vad som är sant – och att media ska utgöra ett sorts Sanningsministerium.

Det är en uppfattning som har en lång tradition och som haft särskild betydelse i totalitära regimer där man till medborgarnas skydd tystat avvikande röster. Och för delar av vårt etablissemang kan det ju låta bra. Problemet är att journalisternas överlägsenhet återstår att bevisa, inte minst på DN. Inget talar för att journalister skulle vara klokare, mer insiktsfulla och sanningsenliga än vi andra, vanliga, icke-journalister. Och den kraftiga överrepresentationen av vänstersympatier bland journalisterna kan nog göra att deras sanningssökande ger andra resultat än för läsare med annan politisk grund.

Spåren från Wolodarskis egen tidning DN förskräcker: Behandlingen av invandringsfrågan har varit uppenbart oärlig, dolt sanningar och förvanskat fakta. Man har misstänkliggjort och brunsmetat kritiker, om man överhuvudtaget låtit dem komma till tals. Och det är snarare de som verkar ha haft rätt, inte DN.

Propagandan för massinvandringen är kanske det grövsta feltrampet, men några andra uppmärksammade exempel är:

• DN:s kampanj mot romregistret i ljuset av vad vi nu vet om klaner och släkters roll för brottslighet
• Sandviken – rapporten, där invandringen beskrevs ge en vinst på 511 miljoner. Artikeln fick stor spridning, men visade sig var felaktig.
• anklagelserna mot S-politikern Urban Ahlin för mångåriga sexuella trakasserier, som inte styrkts,
• Uppgifterna om rasismen på Brandstationen i Boden, som visade sig var grundlösa
• Den mörklagda rapporteringen av de sexuella trakasserierna i Kungsträdgården
• Trakasserierna av dissidenten Julia Caesar

Wolodarski angriper – det kan knappast tolkas annorlunda – en objektiv, opartisk och konsekvensneutral rapportering. I stället ska journalisterna, som vet bättre, guida läsarna till vad som är den sanna tron.

Tanken att sådana som DN:s Wolodarski, Croneman, Wiman, Orrenius, och Jönsson ska guida och se till att vi inte utvecklar fel bild är för många en lika absurd som motbjudande tanke, men det verkar vara så Wolodarski ser sin och kollegornas uppgift. Förutom den nedlåtande uppfattningen om läsarnas förmåga att själva ta ställning, så är hans syn ett försök att hindra den fria debatt där olika åsikter får komma till tals utan journalistisk censur och där åhörarna själva får bestämma vad de tycker.

Och visst kan man tycka som Wolodarski, att ett intellektuellt och moraliskt överlägset etablissemang ska styra åsiktsbildningen, men det hör inte ihop med demokratins grundsatser, utan hör hemma i en demokratur. Och det kanske man ska ha i minne, nästa gång Wolodarski talar om sitt och DN:s värn för demokratin.

Carl Åhlström