➤ KRÖNIKA  En farsot av psykisk ohälsa sprider sig bland svenskarna. Vi har det materiellt ganska bra – men någonting annat, kanske viktigare, är fundamentalt fel. Utbrändhet, ensamhet, ångest och depressioner förstör livet för allt fler. Inte minst bland de unga. Desperat försöker vi trösta oss med krav på mer pengar till sjukvården och forskningen, i hopp om bättre mediciner och nya underkurer.

Vi inbillar oss att politiska lösningar och piller kan reparera förlusten av djupa, mänskliga behov och reaktioner, nedärvda sedan tidens början och som fortsatt styr vår nu frustrerade stenåldershjärna. Den som fungerar alltmer på tvärs mot nutida politiska trender och mot dem som lever överdådigt på att tala om hur vi andra ska leva vårt sekundlånga liv i evigheten. Välfärden är en resa på mjuka säten, men på bekostnad av dyrköpta, hårda villkor för godkända resehandlingar i första klass.

Besvären sägs bero på stressen i arbetslivet, på informationsöverflödet, på sociala medier, på terrorhotet, oron för kärnvapenkrig och nu dessutom på genomfalskt skapad klimatångest. Men vi är inte värre ute än tidigare generationer. Var tid har sin plåga och sina strider.

De våndades för skärselden, de fruktade nödår och svält, barnsängsdöd, pesten, fogden, husförhören, krigstjänst i de eviga krigen. De fasade för troll, vättar och häxor. Livegna strök de bugande av mössan för herrskapet. Men trots fruktan för Gud och Konungen strävade de för att räta ryggen och för en bättre framtid. Utifrån den trygghet familjen, släkten och den av naturen givna utgångspunkt och plats på jorden de fötts till. I obändig frihetskamp mot övermaktens myter, lagar, fördomar och nakna kejsare.

Denna fundamentala trygghet saknas nu alltmer. Uppväxtens totala tillit för den närmaste gruppen – familjen, släkten. De blodsband som staten steg för steg i självtillräckligt oförstånd länge motarbetat för att skapa lojala, anpassade undersåtar. Mot den genom moderskärleken ärvda vetskapen om att blod alltid förblir tjockare än vatten. Det ovärderliga med att ha en plats som är hemma – en fast grund att utgå från eller dra sig tillbaka till. När kärnfamiljens trygga uppväxtkuvös kastats på sophögen rycker man undan fotfästet för både nya generationer och den nära släkt som tidigare formade barn och barnbarn till vuxna, trygga, starka individer.

Kvinna och man föds till olika och kompletterande roller som naturen genetiskt anpassat dem för. Tillsammans ska de säkra släktets fortbestånd. Kvinnan ska föda och vårda barnen. Mannen ska skydda och föda familjen. Flickor ” leker med dockor” som träning för sin kommande roll som mor. Pojkar leker mer vildsint som träning för sin försvarsroll.

Att som politiker, med förmätet ovetenskapligt tyckande, bryta denna livets ordning utan att förstå eller bry sig om konsekvenserna är långdragen kollektiv psykisk tortyr vars effekter i vår globalistiska, hemlösa och rotlösa tid blir ett alarmerande samhällsproblem. Inte minst i Sverige, detta udda, mångkulturella, feministiska, antinationella land, där folkets största hot är dess blinda historielösa ledare.

De tre första levnadsåren är avgörande för barnets anslutning till sin nära omvärld och sin egen identitet. Sedan Alva Myrdals tid har staten dock alltmer tagit över som uppfostrare. Sedan sambeskattningen togs bort tvingas båda föräldrarna arbeta för att familjen ekonomiskt ska överleva.

När mycket små barn därför lämnas in på dagis för mer ”professionell pedagogisk uppfostran” upplever de ofta gråtande att de blir övergivna av mamman. Många pojkar saknar manliga föredömen och träffar en manlig lärare först i gymnasiet.

På förskolan försöker man frenetiskt att utplåna könsskillnaderna bland barnen enligt den s.k. genus”forskningen”. Han och hon ska naturvidrigt ersättas med ”hen”. Ja, staten uppfinner t.o.m. nya kön och uppmuntrar enkönade äktenskap och andra familjekonstellationer.

Detta politiska projekt för att omskapa människan har skapat materiellt välstånd men andligt armod. Lycka kan inte köpas för pengar, vilket nu tar sig uttryck i enorm utskrivning av antidepressiva mediciner, långa köer till psykvården, fler skilsmässor, fler självmord, allt senare familjebildning, ökat drogberoende och allt fler – främst kvinnor och unga – som är olyckliga.

Klimatbluffen har t.o.m. fått en del svenska kvinnor att vägra föda barn – för klimatets skull! Inte undra på att ångesten sprider sig i en värld som alltmer styrs av denna sekteristiska motsvarighet till gamla tiders hot om skärselden. Där avlatsbreven ersatts av utsläppsrätter och klimatkompensation för syndernas förlåtelse.

Sverige är ett allvarligt sjukt land där jämlikhet stavas likhet. Vi var först i världen med att redan på 1200-talet anta kvinnofridslagar. Nu slås världsrekord i hedersförtryck och våldtäkter. Över 8000 förra året. Men mörkertalet troligen tio gånger fler.

Unga virila män med annan kvinnosyn och kultur invaderar landet. Falskt feministiska politiker lägger sig platt och de svenska män som borde försvara sina döttrar och kvinnor med alla medel är som vansläktade vikingar upptagna med vård av bebisar och kurser i jämlikhet.

Sverige kritiserar alltfler andra länders politiska vägval, länder där krigserfarna medborgarna upplevt tidigare naturvidriga ideologiers tvång och till slut tagit sig rätten att tänka själva. Den rätt som många svenskar fråntagits eller uppgivit i utbyte mot ruttet valfläsk.