I 160 år har Erik Berglunds familj haft ett litet jordbruk på en gård utanför Borlänge. Men nu kan det vara slut med det. Anledningen är nya strikta miljöregler sedan länsstyrelsen beslutat utlysa marken som familjen Berglunds gård ligger på till vattenskyddsområde.
– Bedriver man en verksamhet, så omfattas man av regler, påpekar miljöinspektören Ida Johansson för Samnytt.

Gården i Duvnäs vid Dalälvens strand utanför Borlänge har varit i familjen Berglunds ägo i fyra eller fem generationer, beroende på hur man räknar. Där har familjen bedrivit jordbruk sedan 1800-talet.

– Det här är en typisk gård som funnits här i Dalarna sedan mitten av 1800-talet, berättar Erik Berglund för Samnytt.

– Man har fem-sex mjölkkor, man har en gris, man har några får, man har höns och så går man runt på det. Det gör man inte idag naturligtvis, bönder nuförtiden har runt 300 slaktdjur, men förr i tiden.

Finn-Olle från Finnmark

Medan fåren bräker i bakgrunden berättar Erik Berglund om gårdens fascinerande historia. Den köptes 1861 för 2500 kronor av en man från Nås Finnmark i Västerdalarna som gick under namnet ”Finn-Olle”. Finn-Olle fick två söner, varav den ena dog som barn, och en dotter.

I början av 1880-talet byggde Siljans Järnvägsaktiebolag järnvägen från Borlänge till Leksand. En av dem som byggde järnvägen var Eriks farfars far.

– Han inkvarterades här på gården och tycke uppstod med Finn-Olles dotter. Min farfars far gifte sig med dottern, berättar Erik.

Men Finn-Olles dotter avled i en difteriepedemi, och Eriks farfars far blev änkeman och ensam kvar på gården med Finn-Olle. Det blev då han som fick ta över gården. Han gifte senare om sig med en annan kvinna.

– De fick fyra söner, varav en var min farfar. Så min farfar drev vidare den här gården, och en av hans bröder etablerade en gård en kilometer bort, granngården, fortsätter Erik.

Fortsätter traditionen

1980 hade turen kommit till Eriks pappa, som tog över gården från Eriks farfar.

– Pappa bedrev jordbruk här. Han hade tjurar, kalkoner och odlade potatis, berättar Erik.

När Eriks pappa var runt 70 lades jordbruket i stort ned. Men efter att ha legat nere i tio-femton år håller Erik nu på att starta upp verksamheten igen på den 72 hektar stora gården, varav ett tiotal är produktiv åkermark.

– Jag har börjat plöja upp lite träda på åkrarna, berättar Erik.

– Jag har startat upp med lite får, och höns och ankor. Jag har fem tackor och en bagge, så det kommer bli lamm till våren. Lite vall och lite potatis.

Till våren planerar Erik att skaffa Linderödsgrisar, fyra-fem kultingar som sedan slaktas till hösten.

Staten säger stopp

Eriks plan är att undvika bekämpningsmedel och dessutom använda gödslet från fåren och hönorna på åkrarna.

– Jordbruket är ju i allt väsentligt i praktiken ekologiskt, men uppfyller inte alla de tokiga myndighetskraven, påpekar Erik.

Men att fortsätta familjens 160-åriga lantbrukstradition är inte så lätt som Erik först trodde att det skulle vara. Anledningen är att familjen Berglunds gård sedan hans pappa aktivt bedrev jordbruk hamnat mitt i ett vattenskyddsområde.

På andra sidan Dalälven öppnade nämligen ett privat företag för några år sedan Lennhedens vattentäkt som sedan 2015 försörjer Borlänge och Falu kommuner med dricksvatten. Företaget ansökte om att ett flera kvadratkilometer stort område runt vattentäkten skulle utlysas som vattenskyddsområde, något som slutligen bifölls av länsstyrelsen 2018.

– Vi har fått en massa konstiga kartor. Det är olika zoner och det är markerat på olika sätt som jag inte förstår hur det är, säger Erik om skyddszonerna.

”Ingen rim och reson”

Erik har på grund av de nya reglerna tvingats ta bort gårdens dieselcistern, där bränslet till traktorn förvaras. Istället förvarar han extrabränsle i tjugolitersdunkar.

Länsstyrelsen har dessutom påpekat för honom att han måste ansöka om tillstånd för att ha djur på gården, eller för att hantera eller använda gödsel från djuren.

– Det är myndighetsutövande där det inte finns någon rim och reson, menar Erik.

– Jag kan förstå dieseltank och jag kan förstå bekämpningsmedel. Men gödsel i den här omfattningen på de här åkerlapparna. Där går gränsen!

Erik Berglund ifrågasätter att djuren på hans gård kan påverka grundvattnet i vattentäkten, eftersom den cirka hundra meter breda Dalälven ligger mellan.

– Vattentäkten ligger på andra sidan Dalälven. Det är ju orimligt. Mina sex får kan ju inte påverka vattnet på andra sidan Dalälven? utbrister Erik.

”Ett specialfall”

Ida Johansson är utbildad miljövetare från Södertörns högskola och arbetar som miljöinspektör i Borlänge. Det är hon som ansvarar för Lennhedens vattentäkt.

Ida berättar för Samnytt att just den vattentäkten är ”ett specialfall” eftersom det är kommunen som är prövningsmyndighet vid tillståndsansökningar, och länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet. Normalt är det länsstyrelsen som ansvarar för tillstånden.

– Det har uppstått diskussioner mellan oss och länsstyrelsen om vem som har ansvaret för vad, berättar Ida Johansson.

– Vår tillsyn och våra krav utgår ifrån miljöbalken, men länsstyrelsen gör sin tillsyn utifrån de föreskrifter som finns för vattenskyddsområdet. Där blir det diskussioner om vad som egentligen gäller och vad vi kan ställa för krav i våra tillstånd.

– Det är inte helt klart. Utifrån myndighetsperspektiv så har det ibland varit svårt att tydliggöra vem som har tillsynsansvar.

992 kronor i timmen

För Eriks del innebär det i alla fall att han måste vända sig till kommunen om han vill hålla djur eller använda gödsel på sin gård. Men att göra det är inte gratis. Han måste nämligen betala för den miljöhandläggare som arbetar med och avgör hans ärende. 992 kronor i timmen.

– Det finns inte beslutat om någon fast taxa för de här. Så är det, konstaterar Ida Johansson.

Miljöinspektören kan inte svara på hur många timmar en handläggare kan tänkas lägga på en lantbrukare som Erik.

– Det blir ju inte 145 timmar, säger hon och skrattar till.

– Handläggningen speglas inte i de faktiska timmar som debiteras. Vi gör en snällare debitering. Det blir inte så många timmar, fortsätter hon.

Men flera timmar får man räkna med. Och det kan bli dyrt.

– Man kan få en debitering man blir chockad över, konstaterar Ida Johansson.

”En intressant fråga”

Ida Johansson betonar att reglerna finns till för att skydda dricksvattnet för dem som bor i Borlänge och Falun. Hon säger att de är något som bönderna måste följa.

– Bedriver man en verksamhet, så omfattas man av regler och lagar. Så är det för alla i Sverige. Klassning enligt miljöbalken och tillsynsbehov beror på hur stort lantbruket eller jordbruket är, säger hon.

Samnytt tar upp Erik Berglund och hur hans familjegård drabbas.

– Det här är en intressant fråga verkligen. För de har förmodligen bedrivit sin verksamhet ganska lång tid, och nu behöver de helt plötsligt ansöka om tillstånd, säger Ida Johansson.

160 år.

– Ja, precis. Men allt det här är för att skydda våra vattentäkter som ger vatten till både Borlänge och Falu kommuner. Så det är många personer som berörs.

”En chock”

Erik Berglund vet inte hur han ska gå vidare med de tillstånd han avkrävs för att få fortsätta släktgårdens jordbruk.

– Hela mitt yrkesverksamma liv har jag jobbat inom kulturbranschen med ljusteknik och scenteknik. Jag har bott i stan större delen av mitt liv. Jag har inte haft kontakt med myndigheter på det här sättet, säger han.

– Det kom lite som en chock det här. Länsstyrelsen ska ju verka för landsbygden och sådana som vill göra något på landsbygden. Inte verka emot. Men det är precis så det är.

”De är miljöaktivister”

Erik Berglund misstänker att många av de tjänstemän som jobbar med miljöfrågor i Sverige är aktivister som ger uttryck för sina åsikter genom sin myndighetsutövning.

– Som samhällsmedborgare betalar jag skatt för att de ska sköta det här så det blir bra. Just en levande landsbygd med rationellt jordbruk, det är A och O. Men det är precis det de vill att man inte ska syssla med. Det är tydligt att det är något som är fel, säger han.

– De är miljöaktivister, lite yngre ofta tror jag, som har en agenda som är landsbygdsfientlig. Det känns upprörande. Jag hade förväntat mig att jag skulle få hjälp och stöd. Att de skulle tycka det var bra och kul att jag ville hålla på med jordbruk och hjälpa mig se till att det fungerar. Men det är inte så det har varit.