DEBATT • I snart fyra år har Sverige matats med en bild av kriget i Ukraina som reduceras till ett moraliskt drama: en irrationell rysk diktator angriper ett oskyldigt grannland, medan NATO och EU enbart reagerar. Men i denna berättelse saknas ett avgörande perspektiv – den historiska och geopolitiska bakgrunden. Utan den blir det omöjligt att förstå varför kriget bröt ut och varför det fortsätter.
Det är därför rimligt att ställa frågan: varför får svenska folket inte ta del av en fullständig, saklig och historiskt informerad analys av Europas farligaste konflikt?
I svensk nyhetsrapportering upprepas frasen ”Rysslands fullskaliga invasion” nästan rituellt, som ett känslomässigt påslag snarare än en analytisk beskrivning. Samtidigt granskas sällan Ukrainas, EU:s eller USA:s roll i konfliktens upptrappning. Resultatet blir en berättelse som saknar både proportioner och djup.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Det är anmärkningsvärt hur lite utrymme som ges åt de faktorer som amerikanska professorer, tidigare diplomater och flera västliga ledare i efterhand pekat ut som centrala för att förstå kriget. I Sverige presenteras en konflikt som ”började 24 februari 2022”, trots att historien är betydligt längre och mer komplex.
Den bortglömda bakgrunden
Fakta som är självklara i internationell forskning men nästan osynliga i svensk press inkluderar:
• löftena till Gorbatjov 1990–91 om att NATO inte skulle expandera österut
• USA:s militära samarbete med Ukraina från 1993 och framåt
• NATO-beslutet i Bukarest 2008 om att Ukraina ”ska bli medlem”
• den väststödda Majdanrevolutionen 2014 där USA:s vice utrikesminister Victoria Nuland öppet diskuterade regeringsbildningen
• Minskavtalen 2015, som av Merkel och Porosjenko i efterhand beskrivits som ett sätt att ”köpa tid” för ukrainsk upprustning
• de avbrutna fredssamtalen våren 2022, som medlare från Israel, Turkiet och Tyskland hävdar stoppades efter västligt tryck
Dessa fakta är inte kontroversiella globalt – bara i Sverige.
Säkerhetsintressen, inte imperialism
Det mest centrala – och det mest ignorerade – är att Rysslands huvudkrav i över 20 år varit att Ukraina inte ska bli NATO-medlem. Detta har upprepats konsekvent i diplomati, dokument och offentliga uttalanden. Kravet handlar om säkerhetsintressen, inte om ett mål att erövra Centraleuropa.
Trots detta har svenska medier byggt ett narrativ där Ryssland sägs vilja inta hela Ukraina, därefter Baltikum, Polen och till sist ”stå vid Sveriges gräns”. Detta saknar stöd i rysk militärdoktrin, akademisk forskning och i internationella bedömares analyser. Det är en skräckbild som ersätter historisk och geopolitisk förståelse.
Trumps fredsplan visar hur skevt Sverige informeras
Ett aktuellt exempel är Trumps 28-punktsplan, som Al Jazeera rapporterat om. Oavsett vad man anser om planen bygger den på samma tre grundelement som Ryssland drivit i 20 år:
• ett neutralt Ukraina utanför NATO
• beaktande av ryska säkerhetsintressen
• territoriella frågor som avgörs genom förhandling
Att dessa frågor nu diskuteras direkt mellan USA och Ryssland – utan EU och ofta utan Ukraina – är i sig en dramatisk förändring av Europas säkerhetspolitiska landskap. Men detta faktum nämns knappast alls i Sverige, eftersom det inte passar in i den invanda berättelsen om kriget.
När NATO:s roll inte får nämnas försvinner förståelsen
Konflikten handlar i hög grad om maktbalans, strategiska intressen och stormaktsrivalitet. Trots detta nämns NATO:s roll nästan aldrig på ett analytiskt sätt i Sverige. I stället skildras kriget som ett moraliskt drama där komplexa säkerhetsfrågor reduceras till personliga karaktärsbedömningar av Putin.
Men konflikter löses inte genom moraliserande. De löses genom att man förstår alla parters motiv.
Myndigheten för psykologiskt försvar samarbetar nära NATO och har som uttalad uppgift att stärka Ukrainas psykologiska motståndskraft. Det är ett politiskt uppdrag – inte ett neutralt. I kombination med en mediebild som filtrerar bort centrala fakta blir resultatet ett informationsklimat där kritisk analys nästan försvinner.
Nu när USA minskat sitt engagemang har Europa tagit över stafettpinnen, ofta med retoriken att ”Putin måste besegras”. Men så länge man vägrar analysera konfliktens rötter blir det också omöjligt att förstå hur den kan avslutas. Det är en farlig utveckling.
Frågan som få vågar ställa
När man betraktar konfliktens utveckling blir en fråga ofrånkomlig:
Varför är det stormakterna USA och Ryssland – och inte Europas egna ledare – som i praktiken förhandlar om fredsvillkoren i Europas största konflikt sedan andra världskriget?
Hur har EU reducerats till att reagera på beslut som tas i Washington och Moskva?
Svaret är enkelt: detta har från dag ett varit ett ombudskrig. Ukraina har burit förlusterna, men stormakterna har finansierat och format kriget. Då är det också stormakterna som förhandlar om freden.
Därför behövs en moralfri, historiskt grundad journalistik
Svenska folket förtjänar mer än förenklade narrativ och skräckbilder. Vi behöver en journalistik som redovisar alla relevanta perspektiv – även när de utmanar västliga ståndpunkter. Först då kan Europa fatta beslut som faktiskt leder mot fred och minskar risken för fortsatt eskalation.
Andreas Sidkvist
Styrelseledamot i MoD – Mänskliga rättigheter och Demokrati, Stockholm
Mats Olsson
MoD-medlem med fokus på freds- och säkerhetspolitik, Uppsala
