LEDARE • Att böja sig för spelets regler, att stillatigande acceptera den ordning ens motståndare cementerat för andra, är att välja passivitetens väg. Efter två och ett halvt år med Tidö-regeringen – en koalition som lovade förändring – står vi här med facit i hand: 93 895 uppehållstillstånd, 65 591 nya medborgarskap och, enligt SCB:s siffror, 116 197 så kallade “invandringar” bara under förra året. Oavsett hur man vrider och vänder på det är detta ett monumentalt misslyckande. Förklaringen som ekar från maktens korridorer? “Lagstiftningsprocessen.” Men låt oss vara ärliga: med en gnutta kreativitet och ryggrad hade Sverige kunnat stänga gränserna och vrida om nyckeln till medborgarskapskranen redan från dag ett.

Titta över Atlanten. Under Joe Bidens tid som president hördes samma trötta refräng: “Vi behöver ny lagstiftning.” Lagförslag bollades fram och tillbaka, debatterades i oändlighet, men invandringen förblev i stort sett orörd – en kosmetisk förändring här, en symbolisk åtgärd där. Sedan kom Donald Trump. Den 20 januari svors han in, och som genom ett trollslag förändrades USA:s invandringspolitik över en natt. I sitt “State of the Union”-tal den 4 mars pekade han rakt på hyckleriet: Demokraterna hade gömt sig bakom lagstiftningsprocessen, men det enda som egentligen krävdes var en ny president med vilja att agera. Se klippet här.

Så är det. Politisk vilja trumfar allt – inte minst när den gör upp med “djupa statens” osynliga bojor. Lagändring behövs såklart ändras för långsiktighet och förutsägbarhet men inte nödvändigtvis när man behöver göra snabba förändringar. Då krävs nästan bara beslutsamhet.

En regering bästa alternativet – men mer måste till

Låt mig vara tydlig: trots min kritik, trots att jag och många andra ropar efter snabbare och djärvare tag, är Tidö-regeringen med Sverigedemokraternas stöd ljusår bättre än det socialdemokratiska alternativet. Det ska vi aldrig glömma. Dag efter dag ser vi framsteg på politikens alla fronter – inklusive migrationen. Utan SD:s intåg i majoriteten hade vi inte sett röken av detta. Men när det kommer till de råa siffrorna – invandringsvolymer, uppehållstillstånd, medborgarskap – har de inte levererat vad som utlovades. Förväntningarna var höga, och ursäkten? Återigen: “Lagstiftningsprocessen.” Jag säger: hade de tänkt utanför ramarna, hade de med kirurgisk precision kunnat täppa till hålen i Sveriges läckande skrov redan från start, för att sedan i lugn och ro mejsla fram ny lagstiftning.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: “Borgerligheten vill verkligen förlora valet”

För vad är det som sker? Svenska politiker har, av skäl som förblir höljda i dunkel, outsourcat hela nationens invandringspolitik till ansiktslösa tjänstemän på Migrationsverket. Så har det varit så länge jag kan minnas. Jag minns en debatt för tio år sedan mot dåvarande migrationsministern Tobias Billström (M). När jag pressade honom på invandringsvolymerna pekade han med van hand mot myndigheten – som om han själv, en minister, var maktlös. Idag är det handläggare – ibland utan ens svenskt medborgarskap (!) – som godtyckligt delar ut uppehållstillstånd och medborgarskap som vore det reklamblad. Det är vansinne. Deras tidigare beslut borde granskas med lupp och i många fall rivas upp. Men det är en annan strid.

En lösning så enkel att den skrämmer

Här kommer sanningen: Ingen lag tvingar Sverige att ha myndigheten Migrationsverket. Visst, utlänningslagen nämner myndigheten 199 gånger, men låt oss inte låtsas att det är hugget i sten. Lösningen är banal i sin enkelhet: skala ner verksamheten till ett minimum. Gör det omöjligt att hantera asyl- och medborgarskapsärenden. Föreställ dig scenariot: vi säger upp handläggarna, byter ut Migrationsverkets ledning mot personer som faktiskt delar regeringens – eller åtminstone SD:s – ambition att inte kasta medborgarskap som konfetti eller uppehållstillstånd i hundratusental. Vad blir resultatet?

1) Ingen personal finns för att behandla ansökningarna.

2) En ny ledning inför rigorösa kontroller, där varje ärende nagelfars med mikroskopisk precision istället för att viftas igenom.

Med ett pennstreck skulle statistiken vändas upp och ner. Istället för hundratusentals tillstånd och medborgarskap skulle vi tala om en handfull. Utan att röra en enda lag. Asylaktivister skulle skrika sig hesa, EU skulle rynka på näsan, men det vore inte olagligt. Och i ljuset av Sveriges framtid? Det vore enkelt, effektivt – och nödvändigt.

Bromsklossar och tid som rinner ut

Självklart finns det hinder. Liberalerna i regeringen skulle sätta sig på tvären, och de är knappast ensamma om att sakna ryggrad för en sådan reform. Men om SD hade anammat denna idé – som jag självklart anser är genial – hade de kunnat driva den oberoende av regeringen. Tiden tickar. Ju närmare valet vi kommer, desto svårare blir det att ursäkta de uteblivna resultaten. Volymerna måste ner, och de måste ner nu. Att tvinga denna urspårade myndighet i tvångströja borde vara det minsta vi begär.

Sveriges framtid hänger på viljan att våga. Inte bara på lagboken.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: “Vi styrs av naiva, lättlurade och grupptryckskänsliga småbarn”