Det är ett återkommande tema som vi på Samnytt rapporterat om flera gånger och jag har tidigare skrivit ledartexter om det: massinvandringen pågår ohindrat. Man blir lätt uppgiven med tanke på att vi har en SD-stödd regering.

I juli och april skrev Samnytt om att invandringen fortsätter, trots en SD-stödd regering. Vi intervjuade även SD:s migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling om detta ämne i januari i år.

Tidigare denna månad kom siffrorna för augusti och de visar att Sverige delat ut nästan 65 000 uppehållstillstånd i år. På helårsbasis blir det med samma takt nästan 110 000 stycken. Det är alltså rekordsiffror historiskt sett i Sverige och 2023 skulle kvala in på topp-tio-listan:

Det motsvarar ett helt Jönköping, som är Sveriges tionde största stad sett till befolkning.

Mer komplicerat än det behöver vara?

Nyligen intervjuade Riks även Aspling i samma ämne och i likhet med den intervju jag gjorde i januari så får vi höra att det är komplicerat, tar lång tid, EU är i vägen och en rad andra (bort)förklaringar. Jag är den förste att erkänna att saker inte sällan är mer komplicerade än vad man kan tro men samtidigt är jag också en av dem som är av den fasta övertygelsen att saker också ofta görs mer komplicerade än vad de behöver vara.

Nu håller de på med en massa utredningar om olika delar av migrationspolitiken; arbetskraftsinvandringen, asylinvandringen och så vidare. I Asplings intervju med Riks uppehöll han sig vid asylsiffrorna, men den relevanta siffran är såklart antalet uppehållstillstånd. Det är ju totalen, och det är mindre intressant vad man därefter delar upp invandrarna i – förutom möjligen högkvalificerad arbetskraftsinvandring samt temporära studenter.

Invandringen var, och är, SD:s viktigaste fråga. Det är Sveriges viktigaste fråga. De demografiska förändringarna förvandlar inte bara Sverige till något icke-svenskt, utan cementerar även sossarnas makt i landet, då den absoluta majoriteten av de som invandrar sedan röstar på Socialdemokraterna. Det är utan tvekan en stor bidragande orsak till att de nu huserar på omkring 38 procent i opinionen.

Klockan tickar

På alla sätt kämpar vi alltså mot klockan. Det är därför det blir så frustrerande när inget har hänt på snart ett år. Det är förvisso inte lång tid, speciellt i ljuset av den katastrof sossarna inneburit för landet, men ändock för lång tid när det gäller att åtgärda invandringen.

Mot vintern 2015, när totalinvandringen pågick med 10 000 i veckan, beslöt sig sossarna för att försöka stävja invandringen, åtminstone litegrann, efter att de hyllat den bara någon månad tidigare (”vi bygger inga murar”). Det gjordes med en temporär lagstiftning som gick väldigt snabbt att få fram och rösta igenom i riksdagen. Det går alltså om man vill. När jag tog upp frågan med Aspling i januari avfärdades den idén som för kortsiktig, typ, och att det istället var bättre att förbereda en långsiktig förändring av migrationspolitiken.

Jag håller inte med. Dessutom borde man kunna göra två saker samtidigt. Det första man gör när båten läcker är att täppa till hålet. Därefter funderar man på en långsiktig lösning. I Sveriges fall borde man göra följande:

1) Med hänvisning till att Migrationsverket inte fungerar p.g.a. korruption, svågerpolitik och undermålig kvalité kan svenska folket inte garanteras att de uppehållstillstånd, och medborgarskap, som delas ut där är korrekta. Därför införs ett moratorium på alla nya uppehållstillstånd samt naturaliserade medborgarskap. Det är alltså totalt stopp. Endast regeringen ska kunna bevilja undantag för speciellt viktiga fall, exempelvis expertkunskap inom något område vi behöver. Detta skulle ge oss det andrum vi behöver samtidigt som man inte eldar på sossarnas demografiska röstövertag.
2) När moratoriumet är gjort så har man tid att ordna ett mer långsiktigt regelverk.

Jag har skrivit flera gånger tidigare (se här, här och här) om detta men de nya siffrorna bekräftar alltså detta igen.

SD inte ensamma

Det är tyvärr så att SD inte ensamt sitter på makten just nu. Det är tre andra partier inblandade. Inte minst Liberalerna men även M och KD har andra ingångar. Säkerligen sätter de käppar i hjulet på reformer som SD vill genomföra, vilket man givetvis ska ha i beaktande innan man klagar på SD för mycket.

Men även M, KD och L borde faktiskt med de senaste opinionsmätningarna i huvudet inse att de måste agera snabbare, tydligare och dessutom med en rak kommunikation till väljarna. Annars kommer de få se Maggan, Mogge och Ygeman sitter där igen och förstöra landet ytterligare.

Och kan inte L, eller de andra, förmås inse att ett moratorium är vägen att gå så borde SD åtminstone själva profilera sig med att de vill ha ett sådant, oavsett om det genomförs eller ej. Då får i alla fall väljarna reda på att SD vill, att SD försöker, men hindras av de tre liberala partierna. Då kan SD gå med huvudet högt.

Alexanderhugg behövs

Det spelar för övrigt inte heller någon roll vad EU tycker eller hotar med om man skulle införa ett sådant moratorium. Den striden är värd att ta eftersom detta handlar om Sveriges demografiska framtid. Tjafs med EU ter sig som en bagatell i det sammanhanget.

Risken finns alltid att när man kommer in i värmen så fastnar man i det spel våra motståndare skapat. Det är säkert lätt att man byråkratiskt fastnar i ”hur det är” eller ”hur saker görs” eller i en tankemässig tvångströja över vad man får eller kan göra. Jag har respekt för det och inte minst i det att man vill passa in med de andra för att kunna ha ett samarbete om regeringsmakten. Jag har full förståelse för det.

Men det hindrar samtidigt förändring. Ibland krävs nya tankesätt, nya förslag – eller alexanderhugg. År 2023 ser ut att hamna på tionde plats över nya uppehållstillstånd. Den nya regeringen måste visa att de tar invandringen på allvar. Här krävs ett alexanderhugg. Ett moratorium vore ett sådant.

Vill SD inte ha ett moratorium, så tycker jag de är skyldiga oss svaret på ”varför?”. Jag hörde dem motivera ett nej med att det ”inte är så man gör i Sverige”, att ett moratorium är ”okonventionellt” och ”radikalt” men det är som jag beskrev ovan bara en svag och byråkratisk anpassning efter etablissemanget.

Det krävs okonventionella metoder, precis som Alexanderhugget innebär. Om SD inte vill ha ett moratorium bör de motivera sig och är deras enda motivering att det råkar vara ”okonventionellt” är det ett stort svaghetstecken.

Men om SD faktiskt skulle vilja se ett moratorium, men inte får med sig de tre andra partierna, borde SD i alla fall kommunicera ut att de vill se ett sådant och samtidigt berätta varför det går så sakta och vems felet är att det inte sker.

För det saktfärdiga agerandet med migrationen duger helt enkelt inte.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”SD – den demografiska klockan tickar!”
LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”SD – stoppa utfärdandet av nya medborgarskap!”
LÄS ÄVEN: Så här många nya medborgare får rösta i valet 2022
LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Sluta gå efter form istället för innehåll”