LEDARE • På kort tid har vi sett två val i två stora europeiska länder; Frankrike och Storbritannien. I båda valen fick invandringskritiska och konservativa partier långt större röstandel än vad de fick mandat i parlamenten. Det utropade vänstern som en seger – för demokrati har aldrig varit deras grej.

Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg, ni vet han som alltid haft fel om allt twittrade om Storbritannien att ”Äntligen – tvärstopp för brittisk populism”. Helene Fritzon (S), retweetad av Morgan Johansson (S), twittrade trimufierande om Frankrikes val då hon skrev att ”Glädjande valresultat i Frankrike! Det franska folket gick till vallokalerna för att trycka tillbaka extremhögern, och lyckades.”

På ett sätt har de rätt: högern i dessa båda länder fick inte så många mandat som de i demokratisk anda borde ha fått. På det sättet är det en vinst för vänstern, som inte har mycket till över för demokrati när det inte gagnar deras syften. Men i både Storbritannien och Frankrike var invandringskritikerna, som vanligt, motarbetade av etablissemanget och valsystemen.

I Storbritannien fick Nigel Farages Reform UK exempelvis 14 procent av rösterna, men endast 1 procent av mandaten. Att jämföra med Liiberaldemokratena som fick ungefär sina mandat efter röstfördelningen, eller än värre, Socialdemokraterna som fick dubbla mandaten nästan jämfört med antal röster.

Det beror givetvis på deras ”first past the post” (FPTP)-valsystem.

I Storbritannien finns det 650 valkretsar som ger samma antal platser i parlamentet. För att bli parlamentsledamot måste en kandidat få en majoritet av rösterna jämfört med andra kandidater i sin valkrets, vilket ger honom eller henne ett av dessa mandat. Den som får flest röster i en valkrets är vinnaren i det området.

Detta innebär att även om hela landet röstade på samma parti men detta var geografiskt utspritt, så skulle det partiet inte nödvändigtvis ha en god chans att vinna valet. Däremot har tiotusentals väljare som stöder samma parti eller kandidat i ett koncentrerat område större chans att välja in de parlamentsledamöter de vill ha.

Ja, de ”konservativa”, om man nu får kalla dem det, har såklart under de senaste maktinnehavet på 14 år också nyttjat detta system, men det är oavsett det ändå ett snedvridet valresultatet som svenska Socialdemokraterna hyllar som en seger.

Frankrike

Landet har ett system med två valomgångar. Tvåomgångssystemet är väldigt oproportionerligt och gynnar stora partier på ett konstlat sätt.

Det går till så att i den första valomgången sätter väljarna ett kryss för sin favoritkandidat. Om kandidaten får 50 procent av rösterna är han eller hon vald, annars hålls en andra valomgång, vanligtvis två eller tre veckor senare.

I den franska nationalförsamlingen går alla kandidater som får mer än 12,5 procent av rösterna från registrerade väljare, eller de två främsta kandidaterna om gränsen inte nåddes, vidare till en andra omgång.

I valet i Frankrike tippades Marine Le Pens ”Nationell samling” att vinna en jordskredsseger – men jag var inte övertygad alls, just på grund av deras valsystem. Det innebär nämligen att folk i andra omgången kan taktikrösta för att hindra ett visst parti från inflytande. Somliga kan tycka att det är rimligt, men är klart demokratiskt tvivelaktigt.

Det kallas den ”republikanska fronten” – alltså den oheliga allians av vänstern och liberaler som i andra valomgångarna går samman just för att stoppa Le Pens parti. Det hjälpte Emmanuel Macron att besegra Marine Le Pen i två presidentval, 2017 och 2022, och blockerade återigen hennes partis väg mot en förhoppningsfull seger i parlamentsvalen den föregående helgen.

Trots detta ökade Nationell samling sina mandat i parlamentet från 89 till 143 mandat.

Demokrati när det passar

Hade motsatsen hänt, alltså om vänstern fått färre mandat än deras röster, och om nationalister hade vunnit på samma sätt som vänstern vann nu, hade Lindberg hos Aftonbladet och alla andra vänsterliberaler skrikit sig hesa över hur odemokratiskt det hade varit. Men inte nu. Nu passar det nämligen dem. För så fungerar de. De svingar med fina värdeord men som alltd är det tomt prat. Deras enda ambition är att behålla makten, oavsett vad.

Liknande grepp har vi sett tidigare faktiskt. År 2005 skulle Frankrike och Nederländerna rösta om det som skulle bli EU:s nya konstitution. Båda ländernas befolkningar röstade nej. Men som en vän inom politiken sa så försvinner aldrig ett förslag inom EU – utan kommer alltid tillbaka om makten vill det. Så även här.

Det som blev två gånger nej år 2005 kom sedan att döpas om till Lissabonfördraget. Men då röstade irländarna nej år 2009. Gissa vad som hände då?

De tvingades rösta igen året efter. Då satsade EU-etablissemanget massiva resurser jämfört med nej-sidan och ”JA” till Lissabonfördraget vann. Alltså: rösta om tills du röstar rätt. Ungefär som i Frankrike alltså.

Men valresultaten i Storbritannien och Frankrike hyllas av vänstern, och låtsas av desamma som att detta var en ”käftsmäll” mot nationalismen. I realiteten var det en käftsmäll mot demokratin. Hade valet varit proportionellt hade det låtit annorlunda.