LEDARE • Soran Mamdani svors in på Koranen som borgmästare i New York. I sitt installationstal talade han om ”kollektivismens värme” i kontrast till ”oländig individualism”. Jag befarar att det vi nu ser är ännu ett varv i samma dödsdans som alliansen mellan socialister och invandrargrupper från tredje världen alltid har lett till.

För ett par månader sedan skrev jag om demokratins dödsspiral. Dödsdans avslutade jag med – och det är i efterhand en ännu bättre beskrivning. Att Mamdani i New York svors in på Koranen är det få som reagerar nämnvärt på, åtminstone utanför den lilla krets som faktiskt förstår massinvandringens och islams politiska konsekvenser. För de flesta är det säkert bara religion som religion. Ett oskyldigt uttryck för mångfald, tänker man.

Det är ungefär lika begåvat som att tänka ”politisk ideologi som politisk ideologi”.

Nu framstår Mamdani kanske inte i första hand som driven av islam, utan av socialism. Men kombinationen av islam och socialism är inte direkt ny. Tvärtom. Och båda ideologierna – var för sig eller i förening – har alltid lett åt samma håll. Rakt ner i asfalten. Med huvudet före.

Förfallet cementeras

Som jag skrev tidigare finns det gott om exempel, bara i USA, på vad som händer när socialismen får fäste och därefter cementeras – både genom ekonomisk politik och genom identitetspolitik. Det är en politik som aktivt lockar till sig grupper som röstar på bidrag, subventioner och etnisk diskriminering, ofta förskönat som ”positiv särbehandling”. Efter en viss punkt går det inte längre att ändra kurs. De grupper som röstar fram socialismen – eller islam – fortsätter göra det oavsett hur mycket som raseras omkring dem.

Det spelar ingen roll om samhället utanför deras hem fullständigt bryter samman i en orgie av våld, ekonomisk misär och förfall. De kommer ändå att rösta på samma typer av politiker. De som talar om kvotering av icke-kompetenta, om höjda skatter, om mer bidrag. Eller som Mamdani, om ”kollektivismens värme”.

Chicago och Detroit är två talande exempel. Los Angeles och San Francisco två andra. Nu riskerar även New York att hamna i exakt samma sits.

Självförstärkande dödsdans

Detta är inte ett amerikanskt fenomen. Det är bara där det råkar vara tydligast just nu. Samma dödsdans pågår redan i Europa – och i Sverige – men vi låtsas fortfarande som att vi står utanför.

Malmö är det mest uppenbara exemplet. En stad som under decennier styrts av samma politiska krafter, trots eskalerande våld, parallellsamhällen, ekonomiskt beroende av staten och ett näringsliv som i praktiken flyr. Ändå fortsätter man rösta på exakt samma skräp. Inte för att politiken fungerar, utan för att väljarbasen har förändrats på ett sätt som gör förändring omöjlig. När tillräckligt många röstar på bidrag, särbehandling och symbolpolitik spelar resultaten ingen roll längre.

Stockholm och Göteborg är på väg åt samma håll, om än i olika tempo. I Stockholm maskeras förfallet fortfarande av kapital, gamla institutioner och internationell prestige. Men bakom fasaden ser vi samma mönster: ökande segregation, kriminalitet som normaliseras, politiker som pratar om ”inkludering” medan de i praktiken abdikerar från statens mest grundläggande uppgifter. Göteborg har redan passerat flera trösklar – ekonomiskt, socialt och moraliskt – men fortsätter ändå att välja samma politiska lösningar som bevisligen inte fungerar.

Detta är exakt samma mekanism som i Sydafrika. Ett land där ANC gång på gång vinner val trots elavbrott, kollapsad infrastruktur, korruption på alla nivåer och ett våld som gör stora delar av landet obeboeligt. Varför? Därför att politiken inte längre handlar om resultat, utan om identitet, lojalitet och beroende. När staten blir en utdelningsmaskin snarare än en samhällsbärare låser sig systemet. Misslyckandet blir permanent.

Det är detta som menas med att förfallet cementeras. Efter en viss punkt spelar det ingen roll hur illa det blir. Väljarna som bär upp systemet har inget incitament att ändra kurs – tvärtom. Kaoset blir ett argument för mer av samma politik: högre skatter, fler bidrag, mer kvotering, mer kollektivism. Mer ”värme”.

Och precis som i USA, precis som i Sydafrika, kommer de som varnade i tid att avfärdas som alarmister, cyniker eller extremister. Tills det inte längre finns något kvar att rädda.

Det är inte en fråga om höger eller vänster i traditionell mening. Det är en fråga om huruvida demokratin fortfarande kan korrigera sina egna misstag eller om den har fastnat i en självförstärkande dödsdans där samma koalition alltid vinner, oavsett hur mycket som raseras omkring dem.

Malmö är redan där. Göteborg är nära. Stockholm tror fortfarande att det är undantaget.