➤ KRÖNIKA Det finns de som spekulerar i att sju av våra åtta riksdagspartiers oförmåga att bilda en regering i själva verket är en teater. Syftet påstås vara att dra ut på regeringsbildningen så oacceptabelt länge att man sedan kan hänvisa till detta för att driva igenom ändringar i regeringsformen, riksdagsordningen och valsystemet så att det åttonde partiet kan desarmeras från inflytande mer permanent. Det är illa nog att det är sandlåda men det kan alltså vara värre än så.

Borde kunna komma överens med SD
Det som stödjer att ett sådant spel pågår är bland annat att det objektivt sett inte finns så stora politiska motsättningar i sak mellan riksdagspartierna att det kan förklara låsningarna. På det stora flertalet politikområden finns exempelvis goda förutsättningar för såväl Alliansen som Socialdemokraterna att nå kompromisser med Sverigedemokraterna.

Inte ens invandringspolitiken bör i skenet av flertalet partiers kappvändning den senaste tiden utgöra någon stor stötesten. I varje fall inte om dessa till verkligheten nu enligt egen utsago uppvaknade partier menar allvar och inte bara skramlar tomma tunnors retorik.

Borde kunna komma överens över blockgränsen
Och om de rena prestigeskälen ändå väger tyngre än de sakpolitiska, om man upplever att det emotionellt bär emot alltför mycket att ompröva ”inte ta i med tång”-linjen, då torde det sakpolitiskt vara minst lika framkomligt att bilda en blocköverskridande regering som neutraliserar SD från inflytande.

Det är inte SD som skapat det besvärliga parlamentariska läget, utan de övriga sju partiernas enade vägran att samtala med det åttonde. Då är det också deras skyldighet att se till att kunna enas kring en regeringsbildning utan SD.

Samtalar och förhandlar redan med SD
Det styrker också teorin om att ett spel för gallerierna pågår att såväl de rödgröna som Alliansen sedan SD kom in i riksdagen 2010 har tagit hjälp av partiet i ett otal omröstningar i riksdagen. Båda sidor som nu vägrar samtal har även regerat i minoritet med SD som vågmästare i riksdagen att förhålla sig till och vara beroende av för att få igenom sin politik. I flera kommuner går det för övrigt också numera alldeles utmärkt att samregera med SD.

Samtalat och förhandlat med SD har de sju övriga också gjort kontinuerligt i riksdagens utskott, om än inte på officiell partiledarnivå. På den nivån har man dock mötts i debatter i kammaren ett otal gånger de senaste åtta åren. Kan man prata med Åkesson där så kan man självklart också göra det i andra sammanhang, i synnerhet när det i skarpt läge handlar om rikets fortsatta styre.

Samtals- och förhandlingsvägran framstår alltså inte som ett särskilt trovärdigt argument, utan mer som en del av en konstruktion för att avsiktligt försvåra regeringsförhandlingarna och låta dem dra ut på tiden.

Röstade bort sin egen statsministerkandidat
Misstankarna om politiskt taskspel förstärks ytterligare av den brist på logik som präglat ett flertal av turerna i regeringsbildningscirkusen. Liberalerna och Centerpartiet röstade exempelvis först bort Stefan Löfven. Så långt inget konstigt, om det inte vore för att de därefter röstade bort sin egen statsministerkandidat Ulf Kristersson. Och nu ska man kanske rösta tillbaka Stefan Löfven igen.

Oseriösa kravlistor
Både Centerpartiet och Liberalerna har skickat listor till Stefan Löfven på krav de ställer för att släppa fram honom och Socialdemokraterna att regera landet. Kraven är till övervägande del av det slag – skattesänkningar och avregleringar av arbets- och bostadsmarknad – att de hade varit enklare att få igenom hos Ulf Kristersson och Moderaterna som man i huvudsak delar samma borgerligt marknadsliberala värderingar med.

För att det ska bli en S-ledd regering tarvas dessutom att inte bara Socialdemokraterna går med på kraven, utan även Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Och som för att verkligen gardera sig mot att Löfven & Co ska säga ja, har L och C i vissa stycken vässat kraven så nyliberalt tuffa att till och med Fredrik Reinfeldt sa nej till dem under Alliansregeringens tid. Man kunde dessutom ha lagt fram kraven redan inför den första förtroendeomröstningen om Stefan Löfven i stället för två månader senare.

En svårbetvinglig misstanke infinner sig om att L och C inte har några seriösa ambitioner om att kraven ska leda fram till att Sverige får en regering, utan endast är ett sätt att ytterligare dra regeringsbildningsprocessen i långbänk. Och stöd för den tanken får man av bland annat ekonomiprofessor Lars Calmfors.

SVT hjälper till att sprida dimridåer
Statskontrollerade SVT drar också sitt strå till stacken. Man skickar fram statsvetaren Ulf Bjereld att sprida dimridåer om att kravlistorna från C och L utgör ”en framkomlig väg” för Löfven att bilda regering. De marknadsliberala reformer som C och L inte ens lyckades få gehör för hos Moderaterna under åtta års samregerande vill alltså Bjereld få oss att tro att det finns stora möjligheter att Socialdemokraterna, LO, Miljöpartiet och Vänsterpartiet nu ska säga ja till.

Bjerelds verkliga uppgift framstår som en annan och tudelad, des att hjälpa L och C dölja kravlistornas verkliga syfte enligt ovan och dels att få medborgarna att vända blicken bort från en annan kravlista som sannolikt hade varit betydligt enklare för S att säga ja till – den från Sverigedemokraterna.

SD-lista sannolikt enklare att förhandla om
Den listan hade sannolikt inte innehållit svårsmälta krav på marknadshyror och lönedumpning. I stället hade de handlat om sådant som kraftiga satsningar på vården, vilket knappast kan framstå som kontroversiellt för Socialdemokraterna, och en rejäl upprustning av polis och övrigt rättsväsende som S också skulle ha svårt att argumentera emot.

Givet den retorik Socialdemokraterna har fört på det invandringspolitiska området efter asylkollapsen 2015 bör SD-krav på vissa åtstramningar här inte heller utgöra något oöverstigligt hinder – efter att Löfven lånat ut sin näsduk till MP:s språkrör att torka de obligatoriska krokodiltårarna med efter presskonferensen.

Men i stället spelas nu, som det förefaller, den ena sketchen efter den andra upp för att ge sken av en regeringsbildande process, men i själva verket syftande till att förlänga den tid det tar innan talmannens fyra skarpa försök att få fram en statsminister som riksdagen kan tolerera är förbrukade och Sverige måste gå till nyval. När det väl står klart befinner vi oss antagligen med god marginal på andra sidan nyåret och sen tar det troligen ytterligare några månader att förbereda själva valet och ge partierna tid att bedriva valrörelse.

Nyval också en bricka i spelet
Det är heller ingenting som talar för att ett nyval skulle förändra den parlamentariska situationen på något avgörande sätt så att det med nuvarande mentala låsningar intakta och en eventuell bestående aktiv ovilja att faktiskt nå resultat skulle bli lättare att bilda regering. Då är vi tillbaka på ruta ett igen med nya månader av fruktlösa (låtsade?) försök att lösa regeringsfrågan.

Detta kommer ytterligare att jämna marken för att ställa krav på ändringar i regeringsform, riksdagsordning och valsystem med hänvisning till att ”så här kan vi inte ha det, Sverige måste kunna regeras”.

Förslag om att “reformera demokratin”
Initialt kommer dylikt att kastas fram som testraketer, uppmaningar att tänka fritt och utanför boxen, beredvillighet att pröva nya djärva idéer osv i allmän omsorg om en fungerande demokrati. Den diskussionen har redan inletts på sina håll. När tankefröna såtts, grott och spirat till små skott som betraktas med välvillig nyfikenhet och korsbekräftats inom den tjattrande klassen bygger man på med ett narrativ där i grunden antidemokratiska förslag lanseras som nödvändiga för att ”skydda demokratin mot de mörka hoten”.

Demokrati är inte längre demokrati
De senaste åren har från vänsterliberalt håll en omdefiniering av begreppet demokrati lanserats där det inte längre betyder folkstyre, utan styre under ett knippe vänsterliberala idéer. Man talar om ”den liberala demokratin” och ”de anständiga partierna” som dess väktare.

Om folket röstar för något annat så är det enligt denna diskurs inte demokrati, och när det händer har man en rad såväl folkföraktande som konspiratoriska förklaringar till varför det hänt och som tjänar som alibi för att underkänna folkets vilja.

Såväl Brexit som Trump framställs som illegitima val, för att inte tala om allt som den ungerska regeringen företar sig trots att Fidesz har ett folkligt stöd som svenska partier bara kan drömma om. Det ungerska folket borde enligt svenska politiker och journalister inte få bestämma eftersom de inte klarar av det och bestämmer ”fel”.

En nådegåva till undersåtarna
Någon måtta får det ju ändå vara på det där med att all offentlig makt utgår från folket. Det är ju med demokrati som med yttrandefriheten, att det är något som undersåtarna fått i nådegåva av härskarna och som överheten kan ta tillbaka om medborgarna ”missbrukar” den. Så sade faktiskt Pressombudsmannen Ola Sigvardsson på fullt allvar för några år sedan. Och det är långt fler inom etablissemanget som tänker likadant men ännu inte vågat ”komma ut”. Mången sådan garderobsdörr kommer dock sannolikt att slås upp på vid gavel i kölvattnet av den svenska regeringsbildningskrisen.

Det allra mörkaste av de nyss nämnda mörka hot som målas upp är det mot det fortsatta byggandet av det globala mångkulturella paradiset – den bästa av världar som varje Pangloss-politiker och -journalist vet, men som vanligt folk är för okunniga, fördomsfulla, rädda och fientliga för att förstå. Detta sociala ingenjörskonstsexperiment har visserligen i sak gått allt annat än som på räls, men genom att hålla väljarna i okunnighet om detta har man i flera decennier kunnat snickra vidare på det i religiös övertygelse om att motgångarna bara är inkörningsproblem och att himmelriket på jorden snart ska varda oss givet bara vi inte är klentrogna.

Medborgare som inte kan luras måste tvingas
Att hålla medborgarna fromt troende med mjölk och honung-profetior om detta kommande utopia och dölja att det förlovade landet alltmer börjar likna en gäckande hägring i öknen går inte längre på samma sätt som tidigare. Det beror dels på att de negativa samhällskonsekvenserna nu blivit så allvarliga och många att de trängt in i nästan varje svensks vardag och dels på att man förlorat monopolet över vilken information som ska respektive inte ska nå ut till medborgarna.

Detta har skapat en enorm frustration inom det vänsterliberala etablissemanget och tappra försök att återta monopolet och tysta de fria rösterna görs, men är sannolikt dömda att misslyckas. Att stoppa den nya folkligt politiska kraft som i Sverige representeras främst av Sverigedemokraterna är troligen också en hopplös uppgift men det innebär inte att man från etablissemangets sida insett detta eller tänker ge upp sina privilegier utan strid.

Och i takt med att man upptäcker att det inte förslår att begränsa yttrande-, åsikts- och pressfriheten, den metod som man hittills prövat, kommer man med stor sannolikhet att ge sig på själva det politiska systemet. Med sin nyspråkliga omdefinition av demokratibegreppet och sina konstruerade hotbilder finns dessvärre också risken att man lyckas förvilla och skrämma en ansenlig del av medborgarna och få föreslagna inskränkningar i det demokratiska styret att framstå som nödvändiga och vällovliga för att skydda demokratin.

Redan sett förstadier
Vi har redan kunnat se förstadier till att rigga det demokratiska systemet, tydligast i form av den så kallade DÖ-överenskommelsen. Och den nu pågående maratonringdansen med ”fy skam, fy skam, för ingen ville ha han” runt Åkesson som ska föreställa regeringsbildning ser alltså ut att vara nästa steg och i sin tur ett förstadium till skarpa ingrepp i regeringsform, riksdagsordning och valsystem.

När det sker behöver Sverigedemokraterna och vi andra som värnar traditionell demokrati vara redo och helst förekommande. Vi bör lansera egna skarpa förslag på hur demokratin kan breddas och fördjupas så att våra motståndare tvingas gå i försvarsställning. Om vi inte är proaktiva utan bara reaktiva, ger vi etablissemanget ett övertag.

Går även bakvägen
Vi behöver också vara mer vaksamma på hur det vänsterliberala etablissemanget försöker runda demokratin. Det tog exempelvis alldeles för lång tid innan Sverigedemokraterna fick upp ögonen för FN:s globala migrationsavtal. Dokumentet är ett praktexempel på hur en liten elit bakvägen försöker driva igenom en politik som folket inte har fått ta ställning till, utan som bara undertecknas av landets makthavare – i Sverige dessutom avsatta sådana – och sedan implementeras i den nationella lagstiftningen. EU är ett annat forum där motsvarande sker.

Som medborgare bör man hålla i minnet att politik är något som är alldeles för viktigt för att man ska kunna överlåta det till politiker.