En ny 90-talskris, del 1

128 Shares

Sveriges väg in i en ny lågkonjunktur börjar bli otäckt lik vägen in i den depressionsliknande krisen för snart 30 år sedan. Det finns väsentliga skillnader, men likheterna är så pass stora att det är värt att titta närmare på hur en sådan kris skulle te sig idag.

I kontexten till den frågan finns finansministern själv, som redan i mars i år såg framför sig de värsta tiderna för svensk ekonomi på 100 år. Hon hänvisade förvisso till en ”demografisk utmaning” med fler gamla än vad socialdemokraterna anser att Sverige kan betala för – om inte landet öppnar invandringsdörrarna på vid gavel, förstås.

Magdalena Anderssons bekymmer var med andra ord hur den offentliga sektorn ska kunna få in tillräckligt med skatteinkomster. En finansminister som lever i Verklighetsköping skulle naturligtvis först och främst oroat sig för hur vanligt folk ska få pengarna att räcka månaden ut, men nu är det inte där fokus ligger för den socialdemokratiska regeringen.

Deras främsta, egentligen enda, målvariabel är att driva största möjliga offentliga sektor med största möjliga överskott. Icke desto mindre är det intressant att en svensk politiker uttrycker en så drastisk oro som Anderssonskan gjorde i våras.

Anledning att vara nervös
Från en allmän finanspolitisk synvinkel har hon all anledning att vara nervös; sedan valet förra året har hennes prat om att Sverige står väl rustat med ”starka offentliga finanser” inför en lågkonjunktur skiftat i mer defensiv riktning.

Sedan kommunerna började låta höra av sig om sina skenande budgetunderskott heter det nu att Sverige har starka ”statsfinanser”. Redan innan den svenska ekonomin har klivit in i nästa lågkonjunktur, har den offentliga sektorns finanser försvagats.

Orsaken är naturligtvis strukturell – en ohållbart stor invandring – men det hindrar inte att en konjunkturell utarmning av ekonomin gör livet långt mycket värre för den stackars finansministern.

”Högkonjunkturen över”
I helgen kom ännu en indikation på den stigande finanspolitiska paniken. Konjunkturinstitutets generaldirektör Urban Hansson Brusewitz fick en god halvtimme i Ekots Lördagsintevju. Där pratade han, på återhållen byråkratsvenska, om hur oerhört osäkert och allvarligt läget är för svensk ekonomi.

Det var en dyster föreställning; på bara två månader har Konjunkturinstitutet skiftat prognos, från fortsatt god tillväxt till proklamationen ”högkonjunkturen är över”. I Lördagsintervjun fick Brusewitz frågan om vad som hänt på så kort tid.

Han hänvisade till att den svenska ekonomin mer eller mindre stått stilla hittills i år, något som Konjunkturinstitutet tydligen inte hade någon aning om förrän i september. Förklaringen är genomskinlig: vi som inte tittar på ekonomin genom ekonometriska glasögon såg nedgången redan i våras.

Tvingades byta fot
Mer sannolikt handlar det om att Brusewitz, liksom finansministern, egentligen inte vill prata om att svensk ekonomi står på randen till en allvarlig lågkonjunktur. Som tidigare budgetchef på finansdepartementet vet Brusewitz vad landets politiska ledning har för bild av ekonomin.

Som lojal statstjänsteman ser Brusewitz naturligtvis till att budskapet blir så modererat som möjligt. Problemet för Konjunkturinstitutet är att nationalräkenskaperna inte låter sig anpassas till politiska preferenser. När BNP-siffrorna kom i september, och gjorde det omöjligt för Brusewitz och hans myndighet att förneka den annalkande recessionen, var man helt enkelt tvungna att byta fot.

Nu återstår att se hur snabbt Brusewitz och hans ekonometriker anpassar sina utsagor till verkligheten. Ty det råder ingen tvekan om att varje steg landet tar in i den nu begynnande lågkonjunkturen kommer att spä på den finanspolitiska paniken.

Statsbudgeten är allt en socialdemokrat bryr sig om
Det är här som erfarenheten från 90-talet kommer till god användning, och den främsta variabeln i sammanhanget – den största källan till oro – är hur regeringen kommer att reagera. Eftersom statsbudgeten är allt en socialdemokrat bryr sig om, kommer regeringens respons till recessionen att vara helt beroende av hur snabbt budgetunderskottet växer.

Finanspolitiken har en oerhörd sprängkraft. Hela landets väl och ve står faktiskt och faller med hur Löfvenregeringen svarar på ett gapande budgetunderskott.

Som den socialdemokratiska 90-talsregeringen under Göran Persson visade med sådan förödande precision, kan man lägga grunden till ett lands förödelse bara genom att prioritera statsbudgeten över allt annat. Ett mer närliggande exempel är Grekland.

Underskottet exploderade på tre år
Den grekiska krisen, som utraderade en fjärdedel av landets ekonomi, devalverade Grekland till något som bäst kan karakteriseras som en primitiv industriell ekonomi. Huruvida Sverige går samma öde till mötes beror helt och hållet på politikernas förmåga att hantera nästa ekonomiska kris.

De första tecknen på 90-talskrisen kom redan 1989 då industriinvesteringarna avmattades, men den verkliga vändningen kom på hösten 1990. Därefter gick det bara utför, speciellt för statskassan:

• 1989 hade staten ett överskott motsvarande sju procent av sina utgifter;
• 1990 gick man med ett mindre underskott;
• 1993 lånade man 36 kronor av varje hundralapp staten spenderade.

På bara tre år exploderade underskottet. Skatteinkomsterna stagnerade – de föll inte eftersom man just genomfört en vansinnig skattereform som å ena sidan tryckte ner köpkraften i källaren, å andra sidan kortsiktigt ökade skatteintäkterna, bl.a. från den dubblerade momsbasen.

Samtidigt ledde den snabba försämringen av ekonomin till att statens utgifter ökade med 26,5 procent på tre år. Det var i reaktion mot detta underskott som Riksdagen genomförde järnhårda åtstramningspaket med högre skatter och kapade utgifter. På tre år tog man in sju procent av landets ekonomi, BNP, i form av åtstramningar.

Jämföra med 90-talskrisen
För att se om något liknande är möjligt idag måste vi först jämföra dagens situation med 90-talskrisen. En av de mest oroande tecknen är att statsfinansernas läge idag är faktiskt snarlikt.

År 1989 hade, som sagt, staten ett sju-procentigt överskott i sina finanser; överskottet i Magdalena Anderssons fögderi för 2018 var åtta procent av de totala utgifterna.

Även om vi inte vet vad underskottet blir i statens budget för 2019 talar nationalräkenskaperna för att det i bästa fall blir snarlikt budgetutfallet från 1990. Sannolikt blir det sämre.

Det skulle indikera en snabb utförsbacke för statsfinanserna – och en lika snabb panikreaktion från finansministern.

Domedagsscenario
Förutom själva BNP-tillväxten spelar arbetslösheten en viktig roll för budgetutvecklingen. År 1989 var 2,2 procent av svenskarna arbetslösa; fyra år senare hade den femdubblats till 10,2 procent. För att se om en ökning på åtta procentenheter är rimlig måste vi knyta sysselsättningen till BNP-tillväxten.

Under perioden 1989-93 skiftade den svenska ekonomin från en acceptabel tillväxt på 2.4 procent till tre år av krympande ekonomi. Totalt försvann tre procent av BNP i fasta priser. Om vi antar att samma skifte skulle äga rum idag, och ett BNP-fall på tre procent skulle innebära samma drastiska ökning i arbetslösheten, skulle Sverige stå inför en arbetslöshetsexplosion:

• 1993 var antalet arbetslösa 4.5 gånger större än 1989;
• Om arbetslösheten bara fyrdubblades från 2018 till 2022 skulle närmare 1,3 miljoner svenskar gå arbetslösa.

Det här är ett domedagsscenario.

Ingen svensk nationalekonom skulle skriva under på det, dels för att deras ekonometriska modeller inte klarar av att analysera “icke rigida” scenarier, dels för att det vore politiskt självmord för en offentligt anställd (vilket de flesta nationalekonomer är i Sverige).

Vad som helst kan hända
Jag tror inte heller på det scenariot. Det är en alldeles för enkel skattning av makroekonomiska samband. Men scenariot tjänar ett annat syfte, nämligen att visa att om krisen blir tillräckligt djup, kan vad som helst hända.

När 90-talskrisen utvecklade sig var det ingen som förutsåg 10 procents arbetslöshet, ens när krisen var i full gång. Ett sådant scenario avfärdades av etablerade nationalekonomer som ett rent fantasifoster.

Den väsentliga frågan här är, som sagt, hur regeringen kommer att reagera. Skillnaden mellan en ansvarsfull finanspolitik och en som till varje pris ska försvara statsbudgeten, är detsamma som skillnaden mellan en hanterbar ekonomisk kris och en där arbetslösheten kan öka till – just det – över en miljon människor.

Vi får titta närmare på den skillnaden i nästa krönika. Vi hörs då.


Sven Larson, Ph.D., Political Economist
Larson är utvandrad från Sverige till USA, forskar inom ekonomisk politik och har skrivit ett flertal böcker, bl.a. Industrial Poverty om den europeiska välfärdsstaten och The Rise of Big Government

128 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.