Fake news i praktik och retorik

➤ KRÖNIKA Det finns ett ordstäv från Mellanöstern: ”Lögnen hinner ta sig runt hela jorden medan sanningen fortfarande letar efter sina sandaler”. Larmklockorna ljuder om Fake News från onda krafter. En aktuell fejkanklagad nyhet, om möjligheter och tabun kring kannibalism, har blåsts upp i Sverige och sedan basunerats ut över världen.

Först från Fria Tider och Samhällsnytt, sedan till Ryssland, och därefter till amerikanska Breitbart News. Svenska Cannibal-gate har blivit global. Bland de som påstår att Cannibal-gate är en fake news finns tre slagskämpar: i mellanvikt Sydsvenskan, i tungvikt ”EUvsDisinfo” och i flugvikt HelaHälsingland. Men frågan är vad som är sant och vad som är fejkat?

Den som står i centrum är Magnus Söderlund professor i marknadsföring som höll ett föredrag om tabun mot att äta insekter och människor istället för kor och grisar. Föredragets namn var ”Kan du tänka dig att äta människokött?”. En rimlig hypotes är att föredraget handlade om det som rubriken anger, men kritikerna var övertygade om att budskapet förvrängts till något väsensskilt.

Heidi Avellan i Sydsvenskan beskriver förvrängningen: ”Epoch Times påstod att en svensk forskare förespråkar människokött för att möta matbrist som följd av klimatförändringar. Nästa steg är att ryska Sputnik News hävdar att en svensk professor på allvar diskuterar tanken att äta upp folk för att rädda klimatet.” Andra kritiker instämmer i anklagelsen för fake news, men ger snarast argument för att Söderlund hade de avsikter som han tillskrevs.

”EUvsDisinfo” citerar Söderlund. Han noterar en vanlig motvilja mot att äta människokött och fortsätter: ”But if it comes to a situation where we have to really leave no stone unturned concerning various issues of climate and sustainability, it is important to raise this issue”. Efter det citatet är väl fallet löst: Han har ställt frågan om kannibalism kan bidra till att rädda klimatet.

Men EU:s granskare flipfloppar och kallar det för en factoid, vilken definieras som ”an invented fact believed to be true because it appears in print”. Men den factoiden står ju i deras egen text. Kan man verkligen avfärda sin egen artikel som factoid?

Tidningen HelaHälsingland basunerar ut ”Oksanen: så spreds lögnen om människoköttet och klimatet”. Läsaren ställer sig frågan om journalisten Oksanen har rätt, eller om det är han som ljuger. Oksanen nämner att Aftonbladet, Nyheter 24, TV4 och SR P1 också tagit upp föredraget och kommenterat. Oksanen skriver ”Dålig journalistik gör alltså saken ännu värre”.

Jag vill absolut inte försvara de här publikationerna mot anklagelsen för dålig journalistik, men störs av hur illa Oksanen hanterar sanningsfrågan. Han besvarar istället själv frågan i föredragets titel: ”nej det kan du förstås inte och det är vad professor Söderlund egentligen konstaterar”. Egentligen? Alla förstår att det finns tabun om människokött, men i ett sekulariserat samhälle kan tabun diskuteras. Söderberg berättade att 8 % kan tänka sig att äta människokött, ett högre antal än de som kan tänka sig äta katter. Han tycks diskutera tabun och preferenser.

Oksanen citerar Breitbart News: ”Swedish behavioral scientist has suggested that people after they die could be a means of combatting climate change”. Det är ju helt korrekt återgivet. Hur kan det då uppfattas som en lögn?  Återhållsamheten i citatet är slående, ingenting om att människor kommer att kidnappas, slaktas och säljas som köttfärs.

Alla har naturligtvis rätt att anse att ett tabu är bra eller dåligt. Många stöder tabut, andra är emot. Men de här tre kritikerna vill inte diskutera detta tabu och därför lanserar de lögnen att föredragshållaren ”egentligen” inte vill diskutera det heller. Det är en riktigt dålig lögn som de motsäger i sina egna artiklar. De vill inte diskutera frågan och då utser de den högst egenmäktigt till fake news.

För alla som tänker till så är det uppenbart att de är de som fejkar och säger att en debatt de inte gillar inte ens finns. Det är dummare och mer lögnaktigt än hur en normal journalist skriver så jag känner mig manad att gräva lite till för att förstå denna lögn som fenomen. Varför skjuter de sig själva i foten?

Jag hittar en ledtråd när jag ser SVT:s reklamfilm om sig själva ”En höna av en fjäder”. Den hittas i en nedklippt och analyserad version i humorprogrammet Svenska Nyheter. Tidningen Resumé intervjuar beställaren Christer Mellstrand. En av märkligheterna i filmen är att Putin sett en skämtsnutt på nätet om en morfar som får en fjäder i halsen. Mr Kreml ringer själv en agent som beordrar en kampanj om en hönsepidemi i Sverige.

Jag trodde att reklamaren bara vill personifiera med ett känt ansikte, men det visade sig vara en märklig verklighetsuppfattning: ”Det är inte frågan om ett land utan den politiken [Putins] är i sällskap med många andra världsledare”. Boris Johnson och Donald Trump som figurerar i filmen anses rimligtvis också vara inblandade skurkar. Brittiska media, The Sun och BBC, får lite förvrängningar av sina namn, men hamnar också på de anklagades bänk.

Vad händer och varför? Nyckelmeningen är ”Sverigebilden är under attack”. Nu förstår jag att det inte alls handlar om sanning och lögn. Det handlar om att påverka varumärket negativt eller positivt. För en reklamare är sanningar och lögner som stärker varumärket positiva, medan sanningar som skadar varumärket är ännu mer negativa än lögner då de är svårare att motverka.

I samhällsvetenskapen pratar vi om narrativ i plural, men marknadsföraren skriver om narrativ i singularis. Eftersom det finns ett centralt varumärke så slås olika narrativ ihop till ett. Resumé noterar: ”Det är vissa krafter ni adresserar”. Mellstrand svarar att ”Krafterna är en del av narrativet”.

SVT kan inte gärna beskrivas som svensk statstelevision på samma sätt som man kan prata om rysk statstelevision. Företaget kallas istället diffust i intervjun för ”det fria ordet” och ”saklig journalistik”.  När det svenska varumärket angrips så drar reklambyrån i strid för att vinna kampen om narrativet. ”Vi är alla en del av narrativet där saklig journalistik är ett ankare”. Är ni med på fikonspråket?

Sanning och lögn är inte centrala utan frågan är vad som gynnar respektive skadar det svenska etablissemangets Sverigebild. Det handlar inte om Sverige som verklighet, utan på samma sätt som för ett företag med problem är den centrala uppgiften för reklambyrån att skydda varumärket. En diskussion om möjlig svensk kannibalism skadar Sverigebilden. Därför kallas den fake och lögn, vilket inte betyder att den verkligen är fake eller lögn, utan att den skadar varumärket. Dåliga nyheter är till för att förnekas, dementeras eller spinnas.

Grupperna journalister och reklamare har fusionerat, alla är kommunikatörer, bilden av verkligheten är viktigare än verkligheten. Sanningen anses vara relativ. Det gör att man inte bryr sig om att ljuga skickligt för det indikerar att man granskas och kan kritiseras. Triumfen är när man, som under Moskvarättegångarna på 30-talet, kan framföra orimliga anklagelser, som domstolen sedan förklarar vara sanningar. Sanningar är det som står i Pravda, tidningen som har namnet Sanning. Sverige kopierar. ”Hets mot folkgrupp” är bara en etikett på en lag mot yttrandefrihet som har givits en helt missvisande rubrik. Den som ”uttalar missaktning” kan fällas för brott, utan att det förekommer någon hets i ordets normala betydelse.

Fake news lanserades som ”anti-liberal fake news” inför det senaste presidentvalet i USA av Obama. Från början var det tänkt att betoningen låg på anti-liberal, men fokus har nu blivit på fake. Termen blev öppen. Även högern kan synda, men i praktiken är det etablissemanget som oftast ertappas. Om alternativmedia i Sverige skulle vara lika likgiltiga för sant och falskt så skulle de förlora sina läsare och tittare. De som ljuger obesvärat är de som vet att de har den offentliga lögnen på sin sida.

SVT söker påverka ”narrativet” med en reklamfilm om fejk som själv är fake. Men blir inte detta dubbelfake i alla fall ett genuint, äkta fake?