Samhällsnytts artiklar om den polygama migrantfamiljen i Nacka där en man och hans tre fruar fick tre bostadsrätter av kommunen, har rönt stor genklang i den offentliga debatten. Diskussionen har handlat om de cirka 14 miljoner kronor som införskaffandet av bostadsrätterna kostat Nackas skattebetalare, men också om i vilken utsträckning Sverige bör acceptera månggifte bland migranter, något som är förbjudet i svensk lag.

De flesta opinionsbildare som uttalat sig i frågan har varit tydliga med att muslimskt månggifte är ett uttryck för extremt patriarkala och kvinnoförtryckande värderingar och samhällsstrukturer. Detta illustreras bl.a. av att det endast är tillåtet för en man att ta sig flera hustrur men inte för en kvinna att gifta sig med flera män och att frun/fruarna är underställda mannen i muslimska äktenskap.

Inom den radikalfeministiska diskurs som Ulla Lundegård bekänner sig till är traditionell kärnfamilj av typen mamma, pappa, barn en norm som man anser måste krossas. Intersektionalitet är också en viktig fråga för den s.k. ”tredje vågens” feminister. Svensk monokultur anses vara en förlegad konservativ norm medan multikulturalism hör den progressiva framtiden till.

I sin debattartikel i Expressen hyllar Lundegård den muslimska polygama familjen som ytterligare en i raden på en palett av ’regnbågsfamiljekonstellationer’. Lundegård säger sig inte kunna förstå varför vi svenskar blir så upprörda över att muslimska män tar med sig flera fruar när de emigrerar till Sverige. Våra reaktioner är uttryck för reaktionär konservatism, menar hon. Vi som är negativa är ”fastlåsta i traditionsbundna normer och fördomar”.

Lundegård skriver att den sorts äktenskap som polygamisten i Nacka och hans tre fruar lever i kan vara mycket mer spännande och intressanta än de tråkiga strävsamma paräktenskap som vi svenskar lever i. Själv skulle Lundegård dock inte kunna tänka sig att leva som hustru i ett polygamt äktenskap. ”Nej, hujedanimej”, slår hon fast.