Fler perspektiv behövs på kriget i forna Jugoslavien

DEBATT Den 9 januari firade man trettioårsdagen av Republika Srpskas etablering. Det råder oenighet om hur detta firande gick till. Under veckan som varit har vi sett spänningar i sociala medier gällande den senaste tidens händelser i Bosnien och Hercegovina. Flera kanaler har också förvrängt och vinklat information gällande firandet.

Bildandet av republiken var existentiellt för de 32,5% serberna som då bodde i Bosnien. Firandet ägde rum på gator och torg och förutom civila deltog också poliser i en organiserad marsch för att hylla de fallna offren under kriget.

Denna debattartikel är ämnad till att upplysa om situationen i Bosnien och Hercegovina i syfte att öka medvetenheten om den desinformation som sprids i relation till de bosnienserbiska styrkorna och orsakerna bakom firandet. Vi stöder inte på något sätt aktiviteter som skett i försök att sprida extremistiska budskap, uppmaningar till vandalisering av heliga byggnader, provocera fram etnisk diskriminering eller skapa splittring.

Vi vill istället framlägga ett bredare källkritiskt perspektiv på de senaste händelserna i regionen och ge en mångsidig medial bild av båda parter. Det är viktigt för utomstående media och nationer att tydliggöra den komplexitet i de djupt inrotade konflikter som eskalerade under och efter före f.d. Jugoslaviens socialistiske ledare Titos tid, men påbörjades så tidigt som under den Osmanska ockupationen av Balkanhalvön. Ingen artikel, ingen film och inget yttrande har hittills förmedlat en rättvis bild och utmynnar dessvärre oftast i svartmålning av en av parterna. Vi ämnar med denna artikel därför utvidga perspektiven på rådande situation i Bosnien och övriga f.d. Jugoslavien.

Den 1 mars år 1992 är dagen som kom att firas som den då man genom en folkomröstning beslutade att Bosnien och Hercegovina skulle splittras från Jugoslavien. Resultatet av folkomröstningen bortsåg från majoritetsviljan av de bosnienserber som fruktade splittringen av Jugoslavien i samband med kommande förtryck i det fall de endast skulle tillhöra den bosniska staten.

Startskottet för själva inbördeskriget anses vara mordet på serben Nikola Gardovic och en serbisk ortodox präst, genomfört av en bosnienmuslim i Bosnien, Gardovic ses som den första av många offer i det bosniska kriget. Två dagar senare, den 3 mars 1992 förklarade sig Bosnien och Hercegovina självständiga från Jugoslavien, vilket orsakade ytterligare spänningar mellan bosnienserberna och regeringsstyrkorna.

Lissabonavtalet undertecknades senare av den bosniske presidenten Izetbegovic, serbiske Karadzic och kroatiske Boban, ett fredsavtal i syfte att förhindra vidare eskalering av spänningarna. Dessvärre bröts fredsavtalet i och med att bosniakernas ledare Izetbegovic drog tillbaka sin underskrift och inbördeskriget kom att förlängas med ytterst höga siffror av civila förluster hos båda parter.

I den historiska parallellen till dagens händelser är det viktigt att förstå att inbördeskriget startades utan en direkt koppling till etablerandet av entiteten Republika Srpska som vissa hävdat. Inbördeskriget i Bosnien kom att starta först tre månader efter etablerandet av republiken, i och med mordet i Sarajevo och Izetbegovics val att dra sig ur fredsavtalet som innebar förödande konsekvenser för samtliga.

Varför har spänningarna ökat och vart ligger missnöjet hos bosnienserberna? Den 13 juli år 2020 infördes en lag i regionen som direkt begränsar yttrandefriheten, censurerar en bredare diskussion och minskar komplexiteten kring de offer och händelser som låg till grund för kommande skeenden i Srebrenica. Lagen fördömer folkmordet och andra brott mot den bosniska befolkningen som begåtts av bosnienserbiska styrkor vid Srebrenica i juli 1995. Detta innebär att det inte bara är olagligt att förneka folkmordet utan man riskerar även upp till 5 år fängelse om man diskuterar händelseförloppet på ett sätt som kan tolkas som att man relativiserar folkmordet.

Lagen i fråga strider direkt mot Daytons fredsavtal som i ett stycke, bilaga 6, kapitel 1, artikel 27, överenskommelse om mänskliga rättigheter, lyder: ”rättigheter och friheter som föreskrivs i denna artikel eller i de internationella överenskommelser säkerställs utan diskriminering på någon grund såsom […] språk, religion, politisk eller annan åsikt”. Den nya lagen begränsar den politiska friheten i Bosnien och Hercegovina, i och med att Srebrenica inte är en monoetnisk händelse, utan en mänsklig tragedi av bredare proportioner som drabbat alla invånare i regionen oavsett etnicitet eller religion.

Kravet på mångsidighet kan uppfyllas genom att fördöma samtliga skeenden i krigen där även bosniska styrkor utförde etnisk rensning av flertalet serbiskdominerande områden i regionen som därefter provocerade vidare motreaktion av de serbiska styrkornas inträde i Srebrenica. Bristen på objektivitet i den nämnda lagen beträffande hänsyn till att även bosnienserber fallit offer i kriget, vilket det krävs två parter för att utkämpa, bör ses som en varningsklocka för de som väljer att propagera att endast en etnisk grupp utsatts för våld.

Det vi strävar efter är långt ifrån splittring, vi strävar efter det vi saknat under vår uppväxt; en flersidig medial bild i vilken ingen part skuldbeläggs, tvärtom. Bristerna i den mediala bilden av historiska skeenden inom Balkanregionen som vi även fått lära oss i skolan är följande; att samtliga skeenden, parter och offer omfattas och uppmärksammas i historiebruket oaktat vilken etnisk grupp det berör i en konflikt och att undvika ett ensidigt fokus.

Varför nämns inte de bortglömda offren i Kravica år 1992 innan Srebrenica? Är inte alla liv lika värda? Förtjänar endast en händelse en större roll i historieskrivningen av 90-talets inbördeskrig i Bosnien och Hercegovina? Hur påverkar det oss unga, efterträdare av våra föräldrar som befann sig i mitten av kriget, som under vår uppväxt kallats för mördare, nazister och fascister?

Om vi ska kunna skapa en ljusare framtid i vilken vi kan arbeta oss vidare från historiska konflikter på Balkanhalvön måste vi lära oss att inget är rättvist i kärlek och krig; hur kan man utpeka en part, och hylla en annan när bägge begått krigsbrott? Istället för att skapa splittring med ensidighet under historielektioner och hos medieplattformar, bör vi utvidga perspektiven hos unga och skapa en helhetsbild, i vilken det tydligt framgår att det streds åt båda håll, att ingen kan finna sig oskyldig i kriget och att vi av denna anledning ska kämpa för att behålla freden.

Det som krävs för oss för att lämna det förflutna och försonas med alla parter är ett uppmärksammande av de skoningslösa händelserna och alla offer, oavsett religion eller etnicitet. Marthin Luther King sa en gång att vi inte är skaparna av historia, vi är skapade av historia. Det skadliga historiebruket vi ser nu riskerar finnas kvar i generationer framåt.

Ska vi förhindra ytterligare förtryck och utveckling av hat gentemot etniska grupper i Balkan bör vi även se till att vi tar del av och skapas av en mångsidig historisk bild med endast ett budskap; Vi är bara så starka som vi är enade, så svaga som vi är splittrade.

Tijana Ivkovic
Klara Rakic