KRÖNIKA • Under flera månader har jag granskat svensk äldreomsorg. Jag trodde att de största problemen handlade om våldtäkter, personalbrist, minutstyrning och språkförbistring. Sedan träffade jag en undersköterska som berättade att hon nästan kände sig tvungen att be om ursäkt för att hon inte talade arabiska. Då insåg jag att problemet är betydligt djupare än så.
Jag fastnade för en enda mening. Under arbetet har jag intervjuat undersköterskor, läkare, pensionärer och anhöriga om den svenska äldreomsorgen. Jag har skrivit om gamla människor som utsatts för övergrepp, om våldtäkter på äldreboenden, om språkförbistring, personalbrist och en omsorg som allt oftare tycks vara på väg att förlora sitt mänskliga innehåll.
Jag har mött äldre svenskar som inte förstått personalen, och personal som inte förstått de äldre. Många av de berättelserna har varit både upprörande och svåra att släppa. Men ibland är det inte de stora skandalerna eller de mest dramatiska händelserna som stannar kvar längst. Ibland är det en enda, till synes obetydlig mening som vägrar lämna en.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Den här gången kom den från en ung, svensk kvinna som arbetar inom hemtjänsten.
– Man känner nästan att man vill säga – förlåt för att jag inte kan arabiska.
Jag har skrivit om språkförbistring, arbetskraftsinvandring och hur regeringen vill göra undantag från lönekraven för att fylla luckorna i en redan hårt pressad sektor. Ofta har det handlat om gamla svenskar som inte förstått personalen därför att personalen inte kunnat tala svenska. Den här intervjun handlade däremot om någonting annat. Eller kanske snarare om något omvänt – och sannolikt nästa steg i samma utveckling. Den handlade om vad som händer när den gemensamma kulturella och språkliga grunden börjar försvinna.
Jonas Andersson
Det är egentligen en fullständigt absurd mening. Hon arbetar i Sverige. Hon är svensk och talar svenska. Hon är utbildad för att hjälpa människor genom den svenska äldreomsorgen. Ändå är det hon som lämnar arbetsdagen med känslan av att hon borde be om ursäkt. Inte för att hon gjort ett dåligt jobb. Inte för att hon varit otrevlig eller nonchalant. Utan för att hon inte talar ett annat språk än svenska.
LÄS ÄVEN: Flera nya dödsfall inom hemtjänsten
Den där meningen säger mer om dagens Sverige än många hundra sidor statliga utredningar.
Ja, jag har under de senaste månaderna gjort flera reportage om äldreomsorgen. Jag har intervjuat undersköterskor som berättat att de ibland tittar på dagens schema och antingen börjar skratta eller gråta, därför att de redan från början vet att det är omöjligt att hinna med alla besök.
Jag har talat med läkaren Nils Littorin, som beskrivit hur äldreomsorgen under några årtionden gått från mänsklig omsorg till en verksamhet där personalen springer mellan ett trettiotal schemalagda insatser varje dag – och där äldre kvinnor riskerar att bli våldtagna.
Jag har skrivit om språkförbistring, arbetskraftsinvandring och hur regeringen vill göra undantag från lönekraven för att fylla luckorna i en redan hårt pressad sektor. Ofta har det handlat om gamla svenskar som inte förstått personalen därför att personalen inte kunnat tala svenska.
LÄS ÄVEN: Lönn: Hemtjänstens skräckinvandrare krossar myten att arbete löser integrationen
Den här intervjun handlade däremot om någonting annat. Eller kanske snarare om något omvänt – och sannolikt nästa steg i samma utveckling. Den handlade om vad som händer när den gemensamma kulturella och språkliga grunden börjar försvinna.
När den gemensamma kulturen försvinner
Den unga kvinnan berättar att många svenska pensionärer blir märkbart glada när hon kommer hem till dem. Inte därför att hon nödvändigtvis är skickligare än sina kollegor, utan därför att allting faller sig naturligt.
De förstår varandra direkt. Samtalen flyter utan missförstånd. De delar samma språk, samma referensramar och samma självklara kulturella erfarenheter.
LÄS ÄVEN: Myndigheter annonserar på arabiska: ”Viktigt att nå fram”
Hon berättar om en äldre kvinna som säger att hon ska på ”sillafton”. För den äldre kvinnan behövs ingen förklaring. Sill är sill. Midsommar är midsommar. Julbord är julbord. Det är ord och traditioner som varit självklara under ett helt liv.
Men en utländsk kollega visste inte ens vad sill var. Den äldre kvinnan fick börja förklara att det handlade om en fisk.
Det kan låta som en obetydlig detalj. Jag tror inte att det är det.
Det handlar inte om sill. Det handlar om att känna igen sig. Om att kunna tala med den människa som kommer in i ens hem utan att först behöva översätta sitt eget liv.
Hur hamnade vi i ett läge där svensk äldreomsorg förväntas fungera på arabiska, samtidigt som den svenska personalen får bära konsekvenserna när kommunikationen brister? Hur blev det självklart att undersköterskan ska känna skuld över att hon inte talar arabiska, i stället för att vi ställer frågan varför människor som levt många år i Sverige fortfarande inte kan göra sig förstådda på svenska?
Jonas Andersson
Sedan beskriver undersköterskan ett helt annat hembesök. Där möter hon en äldre kvinna från Mellanöstern som knappt talar svenska och som kräver att endast arabisktalande personal ska komma hem till henne. När kommunikationen brister blir kvinnan frustrerad och arg.
LÄS ÄVEN: Hemtjänstens gäng-eritrean våldtog 82-åring i hennes hem – slipper utvisning
Undersköterskan försöker förstå, ställer frågor och vill vara säker på att hon hjälper på rätt sätt. Men i stället möts hon av ilska över att hon inte förstår. Flera gånger har kollegor eller anhöriga fått ringas upp för att tolka vad kvinnan egentligen menar.
Den svenska hemtjänstmedarbetaren blir utskälld och behandlad som skräp.
Ska svensk äldreomsorg fungera på arabiska?
Vid ett tillfälle blev missförståndet så stort att kvinnan uppgav att hon hade ramlat. Enligt undersköterskan hade hon inte ramlat alls, utan bara hamnat snett i stolen. Ändå upplevde hon att misstankarna snabbt riktades mot henne, därför att ingen riktigt kunde reda ut vad som faktiskt hade hänt.
Det är naturligtvis mänskligt att vilja bli förstådd när man är gammal, sjuk och beroende av hjälp. Den önskan delar vi nog alla. Men den större frågan är en annan.
Hur hamnade vi i ett läge där svensk äldreomsorg förväntas fungera på arabiska, samtidigt som den svenska personalen får bära konsekvenserna när kommunikationen brister?
LÄS ÄVEN: Hemtjänsten i nya Sverige: Sexuella övergrepp nattetid och ”haram” att dricka lättöl
Hur blev det självklart att undersköterskan ska känna skuld över att hon inte talar arabiska, i stället för att vi ställer frågan varför människor som levt många år i Sverige fortfarande inte kan göra sig förstådda på svenska?
Den svenska äldreomsorgen byggdes en gång för människor som levt hela sina liv i Sverige. Människor som delade språk, historia och kultur. I dag verkar utvecklingen i allt högre grad gå åt motsatt håll. Det är inte längre självklart att den som flyttar hit förväntas anpassa sig till det svenska samhället. I stället är det samhället som steg för steg förväntas anpassa sig till människor från världens alla hörn.
Jonas Andersson
Och varför ska vi ens betala för deras vård i Sverige? Det är frågor som nästan aldrig ställs.
I den politiska debatten talas det ständigt om fler händer i vården, fler utbildningsplatser, fler rekryteringar och mer arbetskraftsinvandring. Betydligt mer sällan talar man om att omsorg bygger på något långt större än att dela ut mediciner eller hjälpa någon att klä på sig.
Ett land som vänt på perspektiven
Omsorg bygger på att förstå nyanser i ett samtal, att kunna småprata medan kaffet kokar, att förstå ett skämt, en högtid eller en tradition utan att allt måste översättas. Den bygger på att den äldre människan känner att personen som kommer innanför dörren faktiskt förstår hennes värld.
När den gemensamma grunden försvinner förändras också själva omsorgen.
Den svenska äldreomsorgen byggdes en gång för människor som levt hela sina liv i Sverige. Människor som delade språk, historia och kultur. I dag verkar utvecklingen i allt högre grad gå åt motsatt håll.
Det är inte längre självklart att den som flyttar hit förväntas anpassa sig till det svenska samhället. I stället är det samhället som steg för steg förväntas anpassa sig till människor från världens alla hörn.
LÄS ÄVEN: Sveriges Radio lanserar program på arabiska
Och kanske är det just därför den där meningen fortsätter att eka i mitt huvud.
”Man känner nästan att man vill säga – förlåt för att jag inte kan arabiska.”
Nej. Jag upprepar: Nej! Det är inte undersköterskan som borde känna skuld.
Det är ett samhälle som under lång tid har vänt på perspektiven. Och dess ansvariga politiker.
123 083 33 50
