Ekeroth: ”Migrantinvasionens följder måste hävas”

LEDARE • Soldater sätts in först när tusentals människor redan har forcerat Spaniens gräns. Men att stoppa nästa anstormning räcker inte. Europa måste också göra upp med följderna av den ansvarslösa massinvandring som redan har förändrat våra länder.

I den spanska enklaven Ceuta kollapsade gränskontrollen på bara några timmar. Tusentals människor tog sig in från Marocko genom att simma runt gränsanläggningarna, använda badringar eller forcera grindarna på land.

Mellan 2 000 och 3 000 personer uppskattas ha kommit in under torsdagen. Minst nio människor omkom och mottagningssystemet blev snabbt överbelastat. Först när gränsen redan hade brutit samman skickade den socialistiska regeringen 200 poliser och 60 soldater till området.

LÄS ÄVEN: Efter Spaniens massamnesti för illegala: Nu stormar tusentals afrikaner och araber in i EU

En invasion i dess rätta betydelse

Detta är mer än ännu en så kallad migrantkris. Det är ett konkret exempel på hur Europas gränser kan sättas ur spel när tillräckligt många människor angriper dem samtidigt.

Det vore absurt att använda något annat ord bara för att de som tränger över gränsen inte bär uniform. När tusentals människor gemensamt bryter igenom en stats gränsförsvar, mot myndigheternas uttryckliga vilja, är det en invasion i ordets faktiska betydelse.

Den europeiska politiska klassen vägrar emellertid fortfarande att dra den självklara slutsatsen. Den beskriver händelserna som en humanitär utmaning, talar om mottagningskapacitet och skickar fler tjänstemän för att registrera dem som just har satt gränsen ur spel.

Europa behandlar alltså fortfarande invasionen som ett administrativt problem.

Spanien skickade signalen – och människorna kom

Gränskollapsen kommer inte ur tomma intet.

Pedro Sánchez socialistiska regering har under våren genomfört en extraordinär legalisering av illegala invandrare. Regeringen räknade ursprungligen med att omkring 500 000 personer skulle kunna omfattas. När ansökningstiden löpte ut uppskattas vissa att över tre miljoner människor kommer ha fått uppehållstillstånd om man även räknar med anhöriginvandring.

Budskapet kan knappast missförstås: Ta dig olagligt till Spanien. Håll dig kvar. Vänta tillräckligt länge. Förr eller senare kommer den socialistiska regeringen och legaliserar din vistelse.

Samtidigt har Spaniens högsta domstol begränsat möjligheten att omedelbart återföra människor som stoppas till havs på väg mot Ceuta och Melilla. Det spanska inrikesdepartementet anklagar nu människosmugglare för att ha utnyttjat domen för att uppmuntra fler överfarter.

Först skapar politikerna incitamentet. Sedan hindrar domstolarna myndigheterna från att upprätthålla gränsen. När följden blir kaos skickas militären in för att hantera resultatet av den egna politiken. Det är självklart varken otur eller en oförutsebar kris, utan en direkt följd av politiska beslut.

Magdalena Anderssons politiska förebild

Det är också värt att påminna om vilka svenska politiker som har valt att sluta upp bakom Pedro Sánchez.

Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson reste i april till Barcelona för att tala på ett internationellt vänstermöte arrangerat med Sánchez som värd. Inför tusentals deltagare varnade hon för högern och framställde den samlade vänstern som Europas försvarare.

Några månader senare har Sánchez regering legaliserat illegala invandrare i massiv skala och fått sätta in soldater sedan gränsen kollapsat. Det är alltså denna politiska riktning Magdalena Andersson har rest till Spanien för att stödja och legitimera.

När Socialdemokraterna talar om Europa, solidaritet och mänskliga rättigheter är detta slutstationen: gränser som inte får försvaras, illegala invandrare som belönas med papper och soldater som sätts in först när staten redan har förlorat kontrollen.

Det räcker inte att stoppa nästa våg

Diskussionen stannar nästan alltid vid hur Europa ska förhindra nästa gränsgenombrott. Det talas om starkare gränsskydd, fler övervakningskameror, bättre avtal med transitländer och mottagningscenter utanför EU. Allt detta behövs men det räcker inte på långa vägar.

Problemet är inte bara de människor som kan komma i morgon. Problemet består också av följderna av den migration som redan har tillåtits under flera decennier.

Miljontals människor har tagit sig till Europa utan tillräckliga skyddsskäl, fått avslag men ändå blivit kvar, beviljats tillstånd genom tillfälliga amnestier eller fått medborgarskap efter krav som varit så låga att medborgarskapet i praktiken delats ut som en administrativ formalitet.

Därtill kommer anhöriginvandring, kedjeinvandring och stora grupper vars vistelse har övergått från tillfällig till permanent utan att Europas folk någonsin tillfrågats om den samhällsförändring som följde. Den som tror att detta kan lösas enbart genom att från och med nu minska invandringen har inte förstått problemets omfattning.

Att stänga kranen är nödvändigt men det tömmer inte ett redan översvämmat hus.

Ett omfattande återvändande måste börja

Europa behöver därför en politik som inte bara förhindrar ny illegal invandring utan också kraftigt minskar den invandrade befolkning som saknar rätt att vistas här eller vars tillstånd inte längre har någon giltig grund.

Det första steget är självklart: alla med lagakraftvunna utvisningsbeslut ska lämna Europa. Det ska inte vara möjligt att få avslag, gömma sig några år och därefter belönas med en ny prövning, en amnesti eller uppehållstillstånd på grund av att man hunnit rota sig under sin olagliga vistelse.

Den som saknar rätt att vara här ska tas i förvar och återföras. Vägrar ursprungslandet att ta emot sina egna medborgare ska bistånd, visum, handel och diplomatiska förmåner användas som påtryckningsmedel eller så skickas personen till tredje land.

Men återvändandet måste omfatta mer än dem som för tillfället råkar finnas i polisens register.

Tillfälliga uppehållstillstånd ska verkligen vara tillfälliga. När skyddsbehovet upphör ska människor återvända. Tillstånd som beviljats på felaktiga grunder ska återkallas. Anhörigtillstånd och andra tillstånd som bygger på en relation eller förutsättning som inte längre finns ska omprövas.

Utländska medborgare som begår grova brott ska utvisas. Rätten att skydda den egna befolkningen måste väga tyngre än en gärningsmans självskapade anknytning efter år av kriminalitet.

Samtidigt behövs mycket omfattande program för frivillig återvandring. Ekonomiskt stöd, praktisk hjälp och avveckling av svenska förmåner kan göra det möjligt för betydligt fler att lämna än genom tvångsåtgärder ensamma.

Målet måste uttalas öppet: Europas demografiska och kulturella förändring ska inte bara bromsas. Den ska, så långt det är rättsligt och praktiskt möjligt, vändas.

Medborgarskapet får inte vara ett frikort

Även medborgarskapet måste återfå sin verkliga betydelse.

Självklarheter som att medborgarskap som erhållits genom bedrägeri ska kunna återkallas. Redan idag kan många länder, nu även Sverige, dra in medborgarskapet för de med dubbla medborgarskap, om de döms för terrorism, spioneri eller andra brott riktade mot staten. Men det räcker inte. Även naturaliserade medborgare med endast svenskt medborgarskap ska kunna förlora det. Struntsamma om de blir statslösa. Inte vårt problem.

Men det räcker inte heller. Även medborgarskap som fåtts legalt men under vänsterliberala politikers överseende, utan att brott begåtts, måste kunna dras tillbaka – i miljontal. Tiotals miljoner över hela Europa.

Som jag skrivit om tidigare: svenskar, eller europeer, ska på intet sätt behöva acceptera att våra länder invaderas av miljontals afrikaner och araber, bara för att en handfull politiker under en begränsad tid valde att förråda sina egna folk. Förvisso har européerna röstat för detta, men inte heller det är anledning nog att acceptera vad som hänt. Det var inte dessa naiva européers civilisation att ge upp heller.

Det gamla påståendet att alla medborgarskap är oåterkalleliga oavsett hur de erhållits eller vad innehavaren därefter gör är inte en naturlag. Det är ett politiskt och juridiskt val. Sådana val kan göras om. Och det måste vi göra; hårt, brett och omedelbart.

Struntsamma vad konventioner, lagar eller vänsterliberala medier skriker om.

Konventionerna är inte heliga skrifter

Varje gång en verklig lösning diskuteras kommer samma invändning: Det går inte. Konventionerna förbjuder det. Domstolarna skulle stoppa det. Mänskliga rättigheter sätter hinder i vägen.

Men internationella konventioner är inte heliga skrifter. De är avtal som regeringar har förhandlat fram, undertecknat och ratificerat. De kan omförhandlas, förses med tillägg, tolkas annorlunda eller sägas upp.

Europarådets 46 medlemsländer antog så sent som i maj 2026 en politisk förklaring om Europakonventionen och migrationen. Där lyfts bland annat olagliga ankomster, staters rätt att kontrollera invandringen och problemet med att migration används som politiskt påtryckningsmedel. Även på högsta europeiska nivå har man alltså börjat inse att dagens ordning inte fungerar.

Ändå fortsätter alltför många politiker att uppträda som om varje domstolstolkning från de senaste decennierna vore evig och okränkbar. Det är bakvänt.

Rättigheter finns för att skydda människor och fungerande samhällen. De kan inte rimligen tolkas så att stater fråntas möjligheten att kontrollera sina gränser, avlägsna personer utan uppehållsrätt eller skydda den egna befolkningen mot grovt kriminella utlänningar eller för den delen de andra som försöker och kommer förändra våra länder till oigenkännelighet.

”Mänskliga rättigheter” kan inte betyda att Europas folk saknar kollektiv rätt till ett hemland, en gräns och en framtid.

Sverige måste lämna det gamla tänkandet

För svensk del krävs ett fullständigt brott med den ordning som byggdes upp under både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Det räcker inte att säga att invandringen ska vara lägre än under 2015. Det räcker inte ens att den är den lägsta på flera decennier.

Sverige måste genomföra en inventering av vilka som saknar rätt att vistas här, vilka tillstånd som bygger på oriktiga uppgifter, vilka skyddsskäl som upphört och vilka utländska medborgare som ska utvisas efter brott.

Myndigheterna måste få ett tydligt uppdrag att verkställa, inte bara fatta, utvisningsbeslut. Informationsutbyte mellan polis, Migrationsverket, Skatteverket, kommuner och andra myndigheter måste fungera. Bidrag och offentliga tjänster ska inte göra det möjligt att leva kvar i landet efter ett utvisningsbeslut.

Frivillig återvandring måste byggas ut från en symbolisk verksamhet till en central del av migrationspolitiken. Samtidigt behöver Sverige driva på för ändrade EU-regler och vara berett att lämna eller säga upp de delar av internationella överenskommelser som permanent hindrar en nödvändig politik.

Våra lagar är till för Sverige. Sverige finns inte till för lagarnas skull.

Europa måste återta det som överlämnats

I slutändan kan inte återvandringen heller bara bygga på frivillighet. Det vore det bästa men räcker inte det får det ske ofrivilligt. Det finns ingen annan utväg.

Vi behöver inga fler ursäkter om vad som anses möjligt, tillåtet eller respektabelt inom ett system som uppenbart har misslyckats. Regler kan ändras. Konventioner kan omförhandlas. Tillstånd och medborgarskap kan återkallas. Utvisningar kan verkställas. Gränser kan försvaras.

Frågan är inte längre om det går. Frågan är om Europas folk hinner tvinga fram det innan det Europa vi ärvde har gått förlorat.