LEDARE • Ett land med mångtusenårig historia, med en unik kultur som gett upphov till ett fredligt och framgångsrik folk som har ett unikt språk och har förvaltat ett vackert land på ett sätt som gjort att vi bevarat dess natur, renhet och skönhet – ska allt detta och mycket mer sättas på spel för vad en handfull avskyvärda politiker och journalister, under en mycket kort period av landets historia, gjort?

Svaret är självfallet nej.

Sverige var under lång tid något ovanligt i världen. Ett land i Europas utkant som lyckades förena frihet med ordning, välstånd med ansvar och individualism med gemenskap. Här växte generationer upp i trygghet, med tillit till varandra och till samhället. En tillit som i vetenskapen beskrivits unikt – och skör. Dörrar stod olåsta, barn gick själva till skolan och konflikter löstes med ord snarare än våld. Det var inte ett perfekt land – men det var ett fungerande land, byggt på gemensamma normer, ett gemensamt språk och en djupt rotad känsla av ansvar för helheten.

Naturen var inte något man flydde till, utan något man levde i samklang med. Skogar, sjöar och fjäll förvaltades varsamt, inte som symbolpolitik utan som självklarhet. Ren luft, rent vatten och ordning i det gemensamma rummet var inget man behövde kampanja för – det var en del av kulturen. Industrin växte fram utan att förstöra landskapet, utbildningssystemet fostrade kunniga och självständiga människor, och välfärden byggdes med fokus på arbete, plikt och långsiktighet snarare än rättigheter utan motkrav.

Detta var inte ett paradis i sagans mening, men det var ett samhälle präglat av stabilitet, hederlighet och förutsägbarhet. Ett homogent folk med en stark gemensam identitet, där olikheter fanns men hölls samman av något större. Ett land som tog hand om sina svaga utan att ballar ur i total ansvarslöshet, som såg utbildning som en investering och arbete som en dygd. Och det var inte särskilt länge sedan.

Missbruket av svensk mentalitet

Sverige kunde ha varit ett paradis. Kort och gott. Något jag själv påtalade i Sveriges riksdag för många år sedan. Men så tog en handfull tyckare över – veka, fega och intellektuellt lättviktiga politiker och journalister – och på mindre än tre decennier lyckades de rasera det som byggts upp under årtusenden. Avgörande beslut fattades utan verklig folklig förankring, utan öppna konsekvensanalyser och utan ärlig debatt.

Visst bar svenskarna ett ansvar. Man röstade, gång på gång, på dem som drev utvecklingen vidare. Det ansvaret går inte att komma undan. Men det politiska och mediala klägg som formulerade besluten och skötte propagandan gjorde det genom att systematiskt utnyttja just de kulturella särdrag som en gång gjorde Sverige starkt: tilliten, pliktkänslan och viljan att göra rätt.

Det var konflikträdslan och tilliten som exploaterades. Naiviteten. Konformiteten. Rädslan för att avvika, för att bli utpekad, för att hamna utanför. Svenskens försiktighet inför förändring – och ovilja att ta strid när strid hade krävts – missbrukades hänsynslöst. Det som tidigare varit dygder förvandlades till verktyg för förfall.

Sverige tas ifrån sitt eget folk

Efter snart ett halvt sekel av denna övergreppspolitik mot det svenska folket har vi fått se landet tas ifrån sina egna invånare – bit för bit, vardag för vardag. Det tas ifrån dem redan på skolgården, där invandrargäng slåss, hotar och sätter agendan. Det tas ifrån dem på gator och torg genom våld, rån och våldtäkter, men också genom ockupationen av det offentliga rummet – när demonstrationer, kravaller eller massböner gör klart vem som förväntas anpassa sig till vem.

Det tas ifrån svenskarna genom en massinvandring som systematiskt urholkar de resurser som byggdes upp för dem själva. Vårdköerna växer, äldreomsorgen pressas, skolans resurser styrs om till att kompensera för omfattande brister hos nyanlända, samtidigt som illegala invandrare erbjuds förmåner som många arbetande svenskar själva får betala dyrt för. Bidrag, subventioner och transfereringar har blivit ett parallellt välfärdssystem – ett som i praktiken finansieras av dem som förlorar mest på utvecklingen.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: Dra in rösträtten innan det är för sent

Även möjligheten att demokratiskt återta kontrollen har gradvis monterats ned. I dag tillåts omkring 600 000 icke-medborgare rösta i kommun- och regionval. Därtill kommer alla som snabbt beviljats medborgarskap och därmed rösträtt även till riksdagen – ett system där klanröstning och gruppmobilisering blivit en realitet. Resultatet är att den politiska makten i allt större utsträckning formas av människor utan historisk, kulturell eller lojalitetsmässig förankring i landet.

Migrationsverket en fiende till folket

Utöver de demokratiska mekanismer som redan är urholkade har en central statlig myndighet – Migrationsverket – förvandlats till en egen bastion, där lojaliteter och interna logiker i allt större utsträckning avgör vilka som får bli medborgare och därmed politiskt inflytande.

Enligt vittnesmål från anställda på myndigheten har den svenska majoriteten inom verksamheten alltmer förskjutits till förmån för medarbetare med annan bakgrund, många utan svenskt medborgarskap, som i praktiken talar sina egna språk och organiserar sig i interna grupper och klaner. Beslut som rör uppehållstillstånd, arbetstillstånd och medborgarskap – beslut som i slutändan avgör vem som får stanna i Sverige och vem som får rösta – fattas i en kultur där språktillhörighet och grupplojalitet ersätter lojalitet mot lagstiftning och rättssäkerhet.

Migrationsverket har i realiteten blivit en fiende till sitt egna folk. Det är en av många anledningar till att vi bör helt ignorera medborgarskap som delats ut – och betrakta dem alla de senaste 30 åren som helt omprövbara.

LÄS ÄVEN: Migrationsverkets insida: Klaner, svenskar i minoritet och tystnadskultur

Sverige har nu tagit emot så många invandrare – både med och utan medborgarskap – att frågan inte längre är självklar: har svensken ens möjlighet att rösta sig till att rädda sitt eget land?

Inget är heligt

Med allt detta i bakhuvudet måste därför frågan ställas: varför ska en svensk i dag acceptera vad en handfull avskyvärda politiker gjorde för ett, tio eller fyrtio år sedan? Varför skulle dagens svenskar stillatigande behöva bära konsekvenserna av beslut fattade av Olof Palme, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt och andra ansvariga – beslut som de själva aldrig haft något verkligt inflytande över?

Faktum är att det inte finns något sådant tvång. Vi är inte skyldiga att acceptera vad de gjort, vad deras politik lett till eller vad svenska myndigheter under deras ledning orsakat. Vi kan ta fullständigt avstånd från hela utvecklingen. Vi behöver inte acceptera en enda konsekvens som vi själva inte anser legitim. I realiteten finns inget som är heligt.

Om svenskarna bara hade haft tillräckligt med jävla anamma hade vi kunnat besluta att dra tillbaka exempelvis en miljon medborgarskap från personer vi inte anser hör hemma här. Det gäller oavsett om de är naturaliserade – det vill säga tilldelade medborgarskap av staten – eller födda i Sverige av föräldrar som själva naturaliserats.

Invändningarna kommer omedelbart. Att det vore oschysst, rättsosäkert, att det strider mot konventioner, lagar, mänskliga rättigheter, FN, EU och andra internationella åtaganden. I ett längre historiskt perspektiv framstår dock dessa argument som mindre avgörande. Drastiska åtgärder av detta slag utgör, sett över tid, en mycket begränsad del av samhällsutvecklingen. De skulle utan tvekan väcka kritik, möjligen kraftiga reaktioner, och kunna medföra politiska eller ekonomiska konsekvenser, liksom ökade spänningar både inrikes och i relationen till omvärlden.

Trots detta kan åtgärderna bedömas som försvarbara utifrån ett övergripande samhällsintresse. Med den nuvarande utvecklingen riskerar det Sverige som byggts upp under generationer att gå förlorat – och ersättas av den typ av otrygghet och social misär som många en gång sökte sig hit för att undkomma.

LÄS ÄVEN: Med massinvandring kommer klanröstning