LEDARE • Samtidigt som forskare vid Stockholms universitet varnar för rasism riktad mot invandrad hemtjänstpersonal, förbises en annan verklighet: den äldre, ofta sjuka och demensdrabbade svenskens utsatthet i ett förändrat vårdlandskap. Varför väger forskarnas indignation så ensidigt?

Stockholms universitet pekar i en ny studie ut de äldre brukarna inom hemtjänsten som ett rasismproblem. Forskarens slutsats: det är dags för attitydförändring hos de gamla. Vad som inte ens nämns är den dokumenterade verklighet där tusentals sköra, dementa och åldriga människor varje dag är utlämnade till personal som ibland saknar både språkkunskaper och grundläggande utbildning.

Alltför ofta stannar det inte heller vid bara inkompetens och bristande kunskaper i svenska språket. Rapporterna duggar i spåren av den demografiska förändringen av hemtjänstens personalstyrka allt tätare om allvarlig vanvård och sexuella övergrepp mot brukarna. Det förefaller ibland inte finnas någon nedre gräns för vilka som kan anförtros uppdraget att ta hand om de våra som byggt landet.

En politisk pamflett

Är det för mycket begärt att forskning och studier om svensk äldreomsorg ska fokusera först på att de gamla får trygg och begriplig vård innan den ger sig in i identitetspolitisk normkritik?

Den aktuella studien är ännu ett exempel i raden som illustrerar hur den akademiska världen infiltrerats av vänsterintellektuella (nåja), där man bakom en bedräglig fasad av vetenskaplighet ägnar sig åt politisk aktivism och uppenbarligen inte ens drar sig för att cyniskt exploatera, beljuga och förtala vår kanske allra mest utsatta grupp för sin agenda.

Fakta:

  • Enligt Socialstyrelsen (2023) talar mer än 40 procent av hemtjänstpersonalen i storstadsområden inte svenska som förstaspråk. I vissa enheter är siffran över 60 procent.

  • Lex Maria-anmälningar om vanvård, bristande kommunikation, fysiska övergrepp och medicinfel i hemtjänsten har ökat under det senaste decenniet, enligt IVO.

  • Under pandemin rapporterades att tusentals äldre dött under bristfälliga rutiner, ofta i hem där personal inte förstod instruktioner eller saknade grundutbildning.

Studien, som mer än något annat bör ses som en politisk pamflett, förbiser helt den centrala maktfrågan: Här är det inte invandrarna som är den “utsatta gruppen”. Den äldre brukaren är inte makthavaren i den här relationen.

Han eller hon är beroende, ibland förvirrad, ibland rädd. Personalens kulturella och språkliga referensramar må vara annorlunda – men forskningen måste fråga sig: är det verkligen främlingsfientlighet när en 92-årig, halvdöv svensk kvinna med demens inte förstår eller reagerar förtroendefullt på en ung man med långt skägg som inte talar begriplig svenska?

Att kalla det rasism är inte bara intellektuellt ohederligt, det är ett svek mot vår mest skyddsvärda grupp: de äldre.