President John F Kennedy beskrev en gång ideal och visioner som stjärnor på himlen. Vi kan aldrig nå dem, men när vi ska navigera hjälper dem oss att hitta rätt. När vi inte ser stjärnorna, eller inte bryr sig om dem, far vi lätt vilse.
Det är likadant med visioner inom politiken. Även om de verkar omöjliga från en praktisk synvinkel, kan de hjälpa oss att se åt vilket håll vi måste gå för att göra vårt samhälle bättre.
För att visionerna ska kunna tjäna den här rollen måste de ibland vara storslagna. Liksom de starkast lysande stjärnorna, är de mest inspirerande visionerna de som allt som oftast motiverar oss att gå i rätt riktning.
Visioner blir än viktigare när ett land lider av svåra problem, inte minst på det ekonomiska planet. Det är just ekonomin som ofta står i vägen för stora, framgångsrika reformer av ett samhälle. Än svårare blir det när ett land redan uttömt den ”lättaste” vägen till reformer: att bara låta staten ta över mer och mer ansvar för folks liv.
Politiker vill expandera offentliga makten
Att ge människor tillbaka ansvar för, och makt över, sina egna liv är både komplicerat och direkt motstridigt mot politikens själva essens. Politiker gillar att expandera den offentliga makten – det är då de känner att de producerat något – och de är särskilt intresserade av att förlänga listan över alla våra behov de tillgodoser. Ju större inflytande de har över våra liv, desto viktigare är politikerna.
Förr eller senare går denna politikens intrinsikala strävan över styr. Det sker allt som oftast när politiken expanderat sin makt över ekonomin till den punkt där hushåll och företag kippar efter andan för att kunna fortsätta framåt.
Sverige har passerat den punkten. Därför brådskar det med ekonomisk-politiska reformer. Om landet ska ha någon chans att överleva måste dess politiker, och ännu mer dess folk, bestämma sig för att bli visionära igen.
Men vilka visioner ska man följa? Är inte alla ideologier utdöda? Har vi inte sett tillräckligt många stora tänkare falla platt till marken när deras teorier, ideologier, prövats i verkligheten?
Låt medborgaren ta kontroll
Låt oss vända på de här frågorna. Roten till Sveriges systemkritiska ekonomiska problem är just iden om att den offentliga makten kan, och bör, styra över alla aspekter av människors liv. Detta var en gång en vision i sig själv – idag är det bara en plump förevändning för att makthungriga och penningsuktande politiker och byråkrater ska få behålla sina oförtjänta privilegier.
En redig vision för Sveriges framtid bör därför börja med att formulera ett klart, koncist alternativ: ett Sverige där medborgaren återigen har kontroll över allt väsentligt i sitt liv, och där den offentliga makten enbart är ansvarig för sådant som hjälper oss medborgare att behålla och utveckla kontrollen över våra liv.
I praktiken innebär det här ett ifrågasättande av hela den mansåldergamla välfärdsstat som socialdemokraterna byggde, och borgerligheten har försvarat och förvaltat efter bästa förmåga. Välfärdsstaten har orsakat många problem, från ekonomisk stagnation till oansvarig massinvandring. Vi behöver en vision av ett Sverige där välfärdsstaten ersatts av den ansvarstagande medborgaren, det florerande civilsamhället, där frivilligt engagemang och aktivt medborgarskap löser de problem den offentliga makten inte längre förmår hantera.
Fyra punkter
Konkret innebär det ansvarstagande, aktiva medborgarskapet fyra saker.
Först det första innebär det att vi tar ansvar för våra nära och kära i alla väsentliga avseenden. Det blir vårt ansvar att, i ett starkt och fungerande civilsamhälle, tillgodose våra familjers behov av sjukvård, utbildning, inkomsttrygghet och annat som den offentliga makten lovat men inte lyckats tillhandahålla. Vägen dit består av praktiska lösningar som släpper loss kreativitet och entreprenörsanda; när frivilliga organisationer, privata entreprenörer och familjer och hushåll bygger lösningar på frivillig basis, finns det snart sagt inga problem vi inte kan lösa.
Men hur tar vi hand om de fattiga? Det visionära svaret på den väsentliga frågan är lika enkelt som formidabelt: lita på din nästas vilja att hjälpa lika mycket som du litar på din egen vilja att göra detsamma. Skulle du låta din granne svälta, eller skulle du ge en del av dina pengar – som du inte längre betalar i skatt – till organisationer som tillhandahåller vad fattiga, lidande medmänniskor behöver?
För det andra innebär det aktiva, ansvarstagande medborgarskapet att all invandringspolitik privatiseras. Ett totalstopp för skattesubventionerad invandring innebär inte ett totalstopp för invandring som sådan. Låt privata organisationer ta hand om invandrare som inte kan försörja sig själva. Låt dessa organisationer gå ut och be folk donera till deras verksamhet. Låt de som vill ha stor invandring rösta för en sådan politik med sina egna pengar.
Med en helprivatiserad invandringspolitik får civilsamhället ta över ansvaret. Det innebär fullständigt försörjningsansvar; om en invandringssponsrande organisation tar sin hand ifrån en person och slutar ansvara för hans leverne, blir invandraren i fråga föremål för utvisning. Det om något borde ge invandringsvännerna ett starkt incitament att verkligen ta ansvar för den invandringspolitik de önskar.
För det tredje ska ett samhälle byggt på ansvarstagande, aktivt medborgarskap ha en stark rättsstat. Den offentliga makten har inte många funktioner att fylla, men rättsstaten är en av dem. I dagens välfärdsstat är alla skattebetalda funktioner lika viktiga, från försörjningen av invandrade analfabeter till att upprusta försvaret. Det innebär också att staten, när den drabbas av ekonomiska problem, skär ner på alla funktioner; det är näst intill omöjligt att hitta stora besparingspaket som fredat vissa delar av den offentliga budgeten och gått hårdare åt andra.
En stark rättsstat är inte bara långa straff för allvarliga brott. Det är ett samhälle där en välorganiserad, välbetald polismakt faktiskt får arbeta som poliser, och inte som politiska preferenser föreskriver att den ska. Ett fungerande rättssamhälle innebär också ett domstolsväsende oberoende från andra delar av den offentliga makten; nämndemannasystemet är ingenting mindre än institutionaliserad politisk korruption.
Med en offentlig makt fokuserad på kärnuppgifter kan Sveriges skattebetalare leva tryggt i förvissningen om att de få skatter de betalar verkligen används väl.
För det fjärde måste ett samhälle byggt på ansvarstagande, aktivt medborgarskap tillåta män att vara män. Feminister kan säga vad de vill; varje samhälle står och faller med att vuxna män tar ansvar för dess överlevnad. Det innebär först och främst viljan att försvara sina nära och kära – och att ha rätten att göra det. Ett fungerande samhälle måste tillåta vuxna, ansvarsfulla män att äga och bära vapen. Det måste kräva av alla pojkar att de på ett eller annat sätt lär sig ta kärnansvaret för samhällets fortbestånd. Alla pojkar, innan de blir män, ska genomgå grundläggande militär utbildning eller civilförsvarsträning med funktioner som stödjer de militära.
Utöver denna kärnfunktion i försvaret av samhällets bestånd måste män återigen få ta ansvaret för försörjningen av de sina. Det ska återigen få bli ärbart att jobba många, långa dagar för att dra in vad ens familj behöver. En man ska få känna stolthet över att hans fru kan vara hemma med barnen, om hon så önskar. Det ska inte längre vara förenat med skam att vilja leva i en traditionell familj.
Män måste också få vara fäder. Det måste bli slut på en kultur som förlöjligar och skuldbelägger fäder. Ett starkt, livskraftigt samhälle behöver fäder som fostrar, danar och stödjer sina söner att också bli män. Få saker är så ödeläggande för ett samhälle som familjer utan fadersansvar. Få brottslingar har vuxit upp med en närvarande, ansvarstagande och kärleksfull pappa.
Omöjlig vision?
En samhällsvision byggd på civilsamhälle i stället för välfärdsstat; privatiserad invandring; en stark rättsstat; och ett återupprättande av mannen, fadern och familjen; är en vision av ett återupprättat Sverige.
En omöjlig vision? Kanske. Men som John F Kennedys ledstjärna kan den kanske hjälpa ett sargat land i sönderfall att hitta tillbaks till framtiden.
Sven Larson, Ph.D., Political Economist
Larson är utvandrad från Sverige till USA, forskar inom ekonomisk politik och har skrivit ett flertal böcker, bl.a. Industrial Poverty om den europeiska välfärdsstaten och The Rise of Big Government
Vad tycker du? Håller du med krönikören? Diskutera nedan!
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.