Hälften av personalen i äldreomsorgen talar inte svenska – har lett till livsfara för de gamla

Delningar

I Sverige öppnas alltfler äldreboenden för invandrare. Det anses viktigt att de får en miljö där hemlandets språk talas eftersom de kanske inte lärt sig så mycket svenska eller glömt bort den till följd av demenssjukdom. För svenska åldringar går utvecklingen i stället i motsatt riktning. På sina håll når knappt hälften av de som arbetar inom äldreomsorgen upp till rekommendationerna för svenska språkkunskaper. Allvarliga tillbud med fara för brukarnas liv har inträffat på grund av språkförbistring. Det visar en granskning som Kommunalarbetaren gjort.

Många gamla i Sverige idag har levt större delen av sina liv i ett i huvudsak etniskt homogent Sverige och kan ha haft svårt att vänja sig- vid det nya mångkulturella samhället. Men i motsats till de ansträngningar som görs för att erbjuda äldre invandrare en äldreboendemiljö som känns trygg och hemvan, tas inga motsvarande hänsyn till svenskar på ålderns höst.

Nedskärningar gör det svårt att rekrytera
Besparingar inom äldreomsorg och hemtjänst har lett till låga löner och dåliga stressiga arbetsvillkor. Detta har i sin tur medfört att det är svårt att rekrytera personal. Har man en valmöjlighet tar man ofta ett annat jobb. För rekrytering till äldreomsorg och hemtjänst återstår i huvudsak outbildad nyanländ utländsk arbetskraft som står inför ultimatum att ta jobbet eller förlora sina ekonomiska bidrag.

Många som arbetar inom äldreomsorg och hemtjänst saknar därför motivation att arbeta med äldre, vilket är en dålig grund för att arbetsuppgifterna ska bli väl utförda. Det leder också till språkförbistring mellan de äldre och deras anhöriga i kommunikationen med personalen och de anställda sinsemellan. Det skapar i bästa fall vantrivsel och alienation hos de äldre men i värsta fall innebär det direkt livsfara.

Tummas på redan lågt ställda språkkunskapskrav
På sina håll har kommuner som ansvarar för äldreomsorg och hemtjänst valt att åsidosätta de redan innan lågt ställda krav på svenska språkkunskaper som gäller och som är att man ska ha tagit sig igenom sista nivån på SFI. Från sådana kommuner rapporteras att knappt hälften av de anställda nu kan göra sig nöjaktigt förstådda på svenska. Långt fler än dessa har utländsk bakgrund och med mer normala mått mätt bristfälliga svenska språkkunskaper.

Dålig svenska kan innebära livsfara för de äldre
Kommunalarbetaren redogör för ett flertal Lex Sarah-anmälningar som gjorts efter att äldre personer utsatts för livsfara till följd av språkförbistring hos omsorgs- och hemtjänstpersonal, antingen i kommunikation med brukarna eller genom att de inte förstått sina arbetsuppgifter, inte kunnat läsa instruktioner, inte förstått muntliga anvisningar från chefer, inte förstått vilken telefon som är larmtelefon och vilken som är för andra samtal osv.

Elisabeth Antfolk, som är ordförande för Kommunals sektion för privat vård och omsorg, berättar för Kommunalarbetaren att hon känner till ett flertal fall där arbetsuppgifterna inom äldreomsorgen inte har utförts som de ska på grund av anställda invandrare med bristande språkkunskaper. Bland annat har det förekommit att personal inte har vågat ringa 112 när en brukare är sjuk därför att de inte kunnat kommunicera med larmpersonalen.

Äldre kvinna tvångsavkläddes av och lyftes in i duschen
Antfolk berättar också om en en kvinna som fick besök av en utländsk man i hemtjänsten som handgripligen började klä av henne och lyfte in henne i badrummet. Det enda han kunde säga på  svenska var ”duscha”. Antfolk kallar det för ”ett otroligt övergrepp mot en människa”.

Bristen på svenskkunskaper hos personal i äldreomsorgen pekas i utredningar ut som ”ett riskområde”.

Utredningar visar också att detta är ett ökande problem och direkt kopplat till svårigheten att rekrytera personal som pratar tillräckligt bra svenska. Man påtalar vidare att jobbet för den svenskspråkiga personalen blir än mer betungande än det redan är när den också måste ta ansvar för de anställda som inte förstår svenska.

Vikarier belastning snarare än avlastning
Sjukskrivningstalen för anställda i äldreomsorg och hemtjänst är höga, mycket till följd av den tunga arbetsbelastningen och underbemanningen. Kommunerna sätter därför in många vikarier som dels ofta inte kan jobbet och dels inte talar svenska. För den ordinarie personalen blir det därför inte sällan mer att göra än om kommunen inte tagit in vikarien.

Sådant merarbete finns det inte utrymme för hos den ordinarie personalen som till följd av vad man kallar ”slimmad bemanning” har ett fullspäckat arbetsschema. På ett demensboende i Sundsvall med 13 skröpliga åldringar som inte kan ta hand om sig själva finns bara två anställda. Det kan jämföras med ett HVB-hem för unga och friska så kallade ensamkommande flyktingbarn där det oftast finns lika många anställda som migranter.

En undersköterska på ett äldreboende i Sundsvall berättar för Kommunalarbetaren om stora problem med vikarier som inte klarar av att svara i telefon, skriva rapporter och sköta administrativa arbetsuppgifter. Att beställa mat och hjälpmedel till de äldre måste också den ordinarie svenskspråkiga personalen ta hand om.

Politiskt känsligt – visselblåsare vågar inte skylta med sina namn
”Arbetsmiljömässigt blir det väldigt betungande för den ordinarie personalen när kommunikationen inte fungerar och mycket ansvar landar på dem, de orkar inte” konstaterar undersköterskan. Hon är arbetsplatsombud i Kommunal och är rädd för repressalier eftersom det är känsligt att påtala problem som är relaterade till invandring. Hon vill därför inte skylta med sitt namn i tidningen. Hon tycker dock inte att hon skulle behöva känna en sådan rädsla. Att diskutera problemen är viktigt, menar hon – det är när man inte gör det som det skapas grogrund för rasism.

Enligt undersköterskan är ”gränsen nådd för länge sedan” för hur mycket man kan sänka kraven på de man anställer för att ta hand om de äldre.

Gigantiska personalbehov de närmaste åren
Kommunalarbetaren skriver att äldreomsorgen i Sverige de kommande åren står inför ”ett gigantiskt behov av personal”. Arbetsgiv­arorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, beräknar att det kommer att behövas 67 000 fler anställda i äldreomsorgen fram till år 2026. Siffran avser nya händer och innefattar inte all personal som måste rekryteras på grund av pensionsavgångar och att så många kvalificerade inom äldreomsorgen slutar i förtid för att söka sig till andra branscher.

I Lycksele har man enorma problem med att hitta personal till äldreomsorgen och där tummar man ofta på att de man anställer ska kunna tala svenska. Lisbeth Nilsson, som är enhetschef på planeringsenheten i Lycksele, erkänner att ”det är bekymmersamt många gånger” med alla anställda som inte kan språket men vill inte låta för negativ och tillägger käckt att ”vi försöker peppa dem att gå och läsa svenska”.

Frågan som har kopplingar till svensk invandrings- och integrationspolitik är som sagt känslig, inte minst inom det LO-anslutna Kommunalarbetarförbundet. Men från alltfler håll riktas nu på lokal nivå kritik mot hur det ser ut på arbetsplatserna till följd av en hög andel personal som inte talar svenska. Man vill att de fackliga förhandlarna ska driva frågan gentemot arbetsgivarna såväl kommuner som privata aktörer där situationen beskrivs som lika illa.

Förstår inte rättigheter och skyldigheter
Andra problem som påtalas med att anställa nyanlända invandrare inte talar svenska är att de inte förstår sina egna anställningskontrakt, inte är införstådda med vare sig de skyldigheter eller rättigheter det innebär att vara anställd i Sverige som kan skilja sig mycket från hur det är i hemlandet. Oseriösa arbetsgivare kan också använda de bristfälliga språkkunskaperna för att betala lägre löner och den som talar dålig svenska är i ett generellt underläge i verbala löneförhandlingar med chefen.

För facket är det också bekymmersamt att hitta tolkar när man ska föra sina medlemmars talan i olika sammanhang.

Socialstyrelsen rekommenderar att anställda inom äldreomsorg och hemtjänst ska ha ”förmåga att förstå, tala, läsa och skriva svenska”. Det är dock inte ett krav och i takt med svårigheterna att rekrytera svenskspråkig personal blir det allt vanligare att denna rekommendation frångås.

Socialstyrelsens definition på vad det innebär att förstå, tala, läsa och skriva svenska är emellertid högre – svenska som andraspråk på gymnasienivå – än den många kommuner tillämpar där man nöjer sig med att sökanden tagit sig igenom SFI.

”Inte många som vill jobba i äldreomsorgen”
Även i Stockholm där det generellt inte råder någon brist på arbetskraft har man stora problem med att hitta personer som talar svenska till äldreomsorg och hemtjänst. ”Det är inte många som vill jobba i äldreomsorgen”, konstaterar Anita Cronholm, som är strateg på äldreförvaltningen i Stockholm. Klagomål relaterade till icke svensktalande personal är också vanliga i Stockholm.

Det finns även en kritik mot att undersköterskeutbildningarna släpper igenom och godkänner personer som inte talar svenska. Det ska man kunna för att bli godkänd men så är det alltså ofta inte. Det reser även frågor kring om dessa personer i övrigt tillgodogjort sig utbildningen och har den kompetens som behövs för att arbeta med äldre.

I Malmö där invandrare, lite beroende på hur man räknar, idag utgör en majoritet av befolkningen är det en mycket hög andel av personalen i äldreomsorg och hemtjänst som inte är svenskar. Många av de som inte talar svenska är här dessutom inte nyanlända.

Kan inte svenska efter 15 år i jobbet
Företrädare för Malmö och Stockholms stad erkänner att man idag tvingas erbjuda svenskakurser till personer som arbetat i äldreomsorgen så länge som 15 år men vars ”svenska är nästan obefintlig”. Många av dem kan överhuvudtaget inte läsa och skriva, berättar Hans Alm, som är biträdande rektor på Åsö vuxengymnasium.

Desa personer bor dessutom ofta i områden där det nästan inte finns några svenskar kvar, vilket skapar svaga incitament att lära sig svenska då man ofta klarar sig bättre i vardagen på sitt hemlands modersmål.

På Malmö stad erkänner man att detta är ett stort problem men vill också se saken från den ljusa sidan. Att ha personal som talar andra språk än svenska är positivt för de äldre brukare som är invandrare och inte förstår svenska så bra, framhåller man.

Orealistiskt förvänta sig en förbättring
Lena Alksten, som är strateg med ansvar för utbildningsfrågor på Stockholms stads äldreförvaltning, tycker å sin sida inte man ska ställa så stora förväntningar på att få upp kunskaperna i svenska hos personalen i äldreomsorgen. Det är inte realistiskt säger hon:

– Har man bara två år skola från sitt hemland så kan man inte läsa upp en gymnasiekompetens på ett år.

Skillnad jämfört med jugoslaviska migrantvågen på 90-talet
Den tidigare nämnda undersköterskan i Sundsvall har varit med länge och kan jämföra med hur det var under den stora migrantvågen från forna Jugoslavien på 90-tal­et. Då var äldreomsorgen väl bemannad och det fanns utrymme för att låta en invandrad person gå bredvid i flera månader för att lära sig jobbet. Efter de senaste decenniernas kontinuerliga nedskärningar finns ingen tid över för sådant hos den ordinarie personalen.

Undersköterskan i Sundsvall som av rädsla för efterräkningar inte vågar skylta med sitt namn berättar också att man från arbetsgivaren får kommentarer om att man är ”besvärlig” om man tar upp den här problematiken – om man motarbetar att det anställs vikarier som inte talar svenska så blir det ingen semester för de andra.

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.