Syskonen Johan och Lovisa från Upplands Väsby vittnar om ett ständigt utanförskap i skolan på grund av att de är vita svenskar. I en intervju med StockholmDirekt berättar de två syskonen om verkligheten för medelklassvenskar i Upplands Väsbys skola.

– Det spelade ingen roll vad man gjorde, man hamnade alltid i underläge. Det var därför jag ville härifrån, säger Johan som idag är 18 år och studerar vid gymnasiet på Kungsholmen i Stockholms innerstad.

Tidningen beskriver Johan som “en studiemotiverad medelklasskille från villaområdet och med helsvensk bakgrund” – och att han på grund av detta stack ut socialt och blev påmind om det konstant.

– Varje vecka var det: ”Hahaha, Svennebanan! Jävla nörd!”. Det räckte med att man ställde en intresserad fråga på lektionen eller googlade på något akademiskt. Det blev alla mot en, just för att jag var svensk.

En utländsk kille i skolan kunde intressera sig för skolarbetet utan att bli mobbad.

– Jag hade en kompis som inte kom från Sverige, som var intresserad av skolarbetet precis som jag. Vi kunde jobba bra ihop. Han blev inte mobbad för det, och jag tror att det var för att han inte kom från Sverige.

“Jag lärde mig leva med skiten”

När StockholmDirekt frågar Johan hur han hanterade alla påhopp svarar han att han i början ville ge igen – men att han sedan vande sig.

– Vad skulle jag göra? I början blev jag skitsur, ville slåss. Men jag vande mig. De kunde säga vad de ville till mig, nedvärdera mig. Och det fanns inget jag kunde säga tillbaka. Jag lyckades aldrig smälta in. Men jag lärde mig leva med skiten.

“Orten-tjejer” mobbade lillasyster Lovisa

Johans lillasyster Lovisa som gick i årskursen under honom upplevde samma sak. Lovisa får än idag en klump av obehag i magen när hon stöter på ett gäng ”orten-tjejer” som pratar förortsslang och beter sig på ett särskilt sätt.

– Det går inte att dra alla över en kam. Men det kändes som att de tittade ner på oss som var vita medelklass-svenskar och tyckte att vi behövde tryckas ner. Kanske ville de straffa oss för rasismen i det svenska samhället, säger Lovisa.

– Jag tyckte de var läskiga och gick undan när de kom. Och då tänkte de nog att jag var rasist. Det skapade en klyfta som inte borde finnas. Vi borde prata med varandra istället om hur vi upplever det här. Alla är ju egentligen lika, alla är här för att gå i skolan.