➤ KRÖNIKA  Efter fyra år med Stefan Löfven är det kris inom de flesta samhällsområden. Allt från förlossningskliniker till åldringsvård. Köerna växer, tryggheten minskar, klyftorna vidgas, kronan förlorar i värde.

Sverige är illa ute men dess ledare förstår ingenting och värjer sig med alla medel mot den hotande verkligheten. Även omvärlden oroar sig för utvecklingen i Sverige. Danska socialdemokrater uppmanar t.o.m. svenskarna att rösta på Sverigedemokraterna.

Löfven reagerar som de tre aporna – ser inget, hör inget och säger ingenting av värde. Han har TVÅ svar på alla frågor. Inga sänkta skatter och bojkott av SD:s väljare. Trots att han ska vara HELA svenska folkets statsminister. Att i den positionen avfärda över 25 % av väljarna borde diskvalificera honom från ämbetet. Men han lever i den falska övertygelsen om att S i över hundra år varit det största partiet och att det närmast är en naturlag.

Men han kan knappast motivera sin position med vad hans företrädare i form av starka ledare som Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme åstadkom. I jämförelse är Löfven som statsman en medioker, trevlig nolla. Staten, dvs. han och Gustav Fridolin ska i minsta detalj bestämma över den enskilde medborgarens liv och tankar.

Det är följdriktigt att Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt, när han i TV-utfrågningen får frågan om han kan ge exempel på en enda fungerande socialistisk stat, svarar – SVERIGE! Vi lever alltså i världens enda socialistiska drömland.

Sverige har världens högsta skatter. Löfvens och Sjöstedts enda åtgärd för att komma tillrätta med de växande välfärdsbristerna är att höja skatterna ytterligare och framförallt inte sänka dem. Samt att förbjuda all privat verksamhet. Allt annat är enligt Löfven helt omöjligt. Han har inga vetenskapliga belägg för denna faktaresistenta amatörekonomi. Både hans företrädare Göran Persson och Reinfeldtregeringen sänkte skatter med resultat att staten fick ÖKADE intäkter.

Skickligt hanterat ger sänkta skatter dynamiska effekter som gynnar statskassan. Att straffa höginkomsttagare med straffskatter leder till motsatsen. Men det låter ju bra att höja skatten för de svenska miljonärerna för att ha råd med vänsterpolitik. Men miljonärerna är inte tillräckligt många för att ekvationen ska gå ihop. I synnerhet inte när denna politik kräver astronomiska utgifter för sociala kostnader som följd av stor, illa hanterad invandring.

Dessa gigantiska kostnader förnekas in absurdum av regeringen. Liksom det mesta annat som är en följd av för stor invandring. Vi har flest våldtäkter i världen. 85% av dem utförs av män med utländsk bakgrund. 7 370 anmäldes förra året. Med ett troligt mörkertal på 10 betyder det 73 700 våldtäkter. 100 000-tals kvinnor är alltså offer för detta vidriga brott.

Det är ofattbart att pk-eliten mörkar orsakerna till detta och skyller på att förövarna är socialt utsatta. Men en våldtäktsman är personligt ansvarig – oavsett yttre omständigheter. De politiker och forskare som förnekar detta och vänder offren ryggen är enbart värda ett oändligt förakt och är närmast medskyldiga! Inte minst de som hycklande kallar sig feminister. Vad hjälper det att kvinnor inkvoteras i bolagsstyrelser om de blir våldtagna på väg dit.

Detta gäller även för de individer som skjuter, rånar, bränner bilar, attackerar blåljuspersonal och sjukhusanställda, säljer knark, stör politiska möten, hotar vittnen, är shariapoliser osv. De är i slutänden personligt ansvariga för sina illdåd. Att de med en överslätande vänsterdebatt urskuldas med att de lever under svåra förhållanden i utsatta område och inte vet bättre bidrar endast till att problemen ökar.

Fler poliser ropar de styrande – samtidigt som de med sin politik närmast uppmuntrar förövarnas brist på respekt för lag och ordning och svenska normer. Som strutsen stoppar de också huvudet i sanden när man kräver vetenskapliga undersökningar om varför vissa utlandsfödda står för så stor andel av kriminaliteten. Därmed göder de fördomarna om att ALLA invandrare är brottslingar och våldtäktsmän. Med detta spär de på främlingsfientligheten, rasismen, segregationen och jagar alltfler laglydiga och oskyldigt misstrodda invandrare till Sverigedemokraterna.

Det är den förda politiken som skapat utanförskapsområden och exploderande otrygghet. Det är politikerna som misslyckats med den integration som skulle ersätta den mer naturliga assimilationen som gällde för tidigare invandrare från Finland, Italien, Chile, Östländerna etc. Då de flesta invandrare hade samma religiösa bakgrund som svenskar och mångkultur betydde något helt annat än dagens fåfänga ambition att förena kristna värderingar med islams. Två kulturer som är som eld och vatten.