Jämställdhetsmyndigheten – en vänsterideologisk institution där 8 av 10 är kvinnor?

Jämställdhetsmyndigheten har expanderat kraftigt sedan sin grundläggning 2018. Under ledning av generaldirektör Lise Tamm sysselsätter myndigheten idag 135 anställda och förfogar över en årlig budget på över 150 miljoner kronor. Sedan 2022 har personalstyrkan ökat med cirka 30 personer, och hösten 2024 beslutade Tidöregeringen, med Paulina Brandberg (L) som jämställdhetsminister, att ytterligare förstärka myndigheten genom en anslagsökning på 72 miljoner kronor. Samnytt har tittat närmare på Jämställdhetsmyndigheten där åtta av tio är kvinnor.

Jämställdhetsmyndigheten inrättades 2018 av den då rödgröna regeringen. Myndighetens fokus skulle ligga på att förebygga våld mot kvinnor, rapporterade SVT Nyheter.

– Som feministisk regering måste man göra skillnad. Vi vet att vi behöver ta ett samlat grepp kring jämställdheten, sade jämställdhetsminister Åsa Regnér (S), enligt SVT. Ministern nämner också att det handlar om vem man ska kräva på ansvar för brister i jämställdhetsarbetet.

SCB och Arbetsgivarverket definierar en jämn könsfördelning som ett spann mellan 40 och 60 procent av respektive kön – en princip som Jämställdhetsmyndigheten själva alltså inte lever upp till.

– Jämställdhetsmyndigheten har ett viktigt uppdrag att se till att regeringens jämställdhetspolitiska prioriteringar får genomslag och att bidra till ett effektivt genomförande av jämställdhetspolitiken. I regeringens budgetproposition för 2025 beslutade vi om en ökning med 72 miljoner kronor till myndighetens förvaltningsanslag nästa år, sade jämställdhets- och arbetslivsminister Paulina Brandberg (L) i ett pressmeddelande hösten 2024.

LÄS ÄVEN: Jämställdhetsmyndigheten får mer än DUBBELT så mycket pengar

Missa inte vårt PLUS-innehåll!

Klimatextremist som blockerade ambulanser FRIAS

Av de 135 anställda är dock hela 114 kvinnor, alltså närmare 85 procent, vilket innebär att könsfördelningen är kraftigt snedvriden. Detta faktum väcker frågor om huruvida myndigheten faktiskt lever upp till sin egen definition av jämställdhet, eller om den snarare fungerar som en plattform för en ideologisk agenda där vissa perspektiv prioriteras framför andra.

I Tidöregeringen var det Liberalerna som fick igenom sitt krav på att myndigheten skulle bestå och som även drev på om ökade anslag.

Intersektionalitet – en vänsterideologi snarare än en analysmetod?

Ett av Jämställdhetsmyndighetens centrala begrepp är intersektionalitet – en teori som enligt myndigheten och närliggande akademiska discipliner används för att analysera hur olika maktstrukturer, såsom kön, etnicitet och klass, samverkar och skapar hierarkier i samhället. I praktiken har detta synsätt dock mött omfattande kritik från flera håll.

Från socialistiskt perspektiv har intersektionalitet ifrågasatts för sin subjektiva natur och för att den kan fragmentera sociala rörelser genom att betona skillnader snarare än gemensamma mål. Samtidigt har konservativa kritiker beskrivit den intersektionella teorin – ofta sammanlänkad med det så kallade “woke”-paradigmet – som en världsfrånvänd intellektuell konstruktion, präglad av akademisk radikalism snarare än verklighetsförankrade lösningar.

På Jämställdhetsmyndighetens webbplats går det att läsa:

“Jämställdhetsmyndigheten integrerar ett intersektionellt perspektiv i sitt arbete för att förstå hur olika maktordningar och sociala kategorier, såsom kön, etnicitet och funktionsnedsättning, samverkar och påverkar individers livsvillkor. Detta synsätt hjälper till att identifiera hur flera diskrimineringsgrunder kan förstärka varandra och skapa komplexa former av ojämlikhet.”

Kimberlé Williams Crenshaw myntade begreppet intersektionalitet under 1980-talet. Crenshaw är en amerikansk medborgarrättsaktivist, professor och en ledande forskare inom svart feministisk teori och så kallad critical race theory. Intersektionalitet, eller “intersektionalism” har sedan användts vidare i olika radikala vänster- och feministiska diskurser, där genusvetaren och queerfeministen Judith Butler kanske är den mest namnkunniga.

Feministen Judith Butler och Hamas

Judith Butler har kritiserats för sitt stöd till de islamistiska terroristorganisationerna Hamas och Hizbollah, där hon beskrivit dessa grupper som en del av “den globala vänstern”. Under ett föredrag vid University of California, Berkeley, argumenterade Butler för att dessa organisationer bör ses som en del av antiimperialistiska rörelser eftersom de motsätter sig västerländsk hegemoni. Hon har så sent som i mars 2024, under ett evenemang i Paris, hänvisat attacken den 7 oktober som en “väpnad motståndshandling” snarare än en terrorattack, vilket återigen väckte starka reaktioner och kritik.

Kritiker menar att Butlers resonemang trivialiserar de våldsamma och extremistiska aspekterna av dessa organisationer och att hon genom sina uttalanden riskerar att legitimera eller normalisera deras verksamhet, samt att intersektionalitet används för att befästa ett narrativ där vita, heterosexuella män automatiskt ses som privilegierade och skyldiga till våra samhälleliga och strukturella problem. Samtidigt lyfts kvinnor och minoriteter fram som offer, utan att ta hänsyn till individuella förutsättningar eller personligt ansvar. Denna förenklade analys kan i sin tur bidra till nya former av diskriminering och orättvisor.

LÄS ÄVEN: Sverige ska bidra med “jämställdhetsperspektiv” i Nato

Flera debattörer har även pekat på hur intersektionell feminism i praktiken har lett till intolerans och en nedmontering av meritokratiska principer och att detta syns inte minst inom polisen, rättsväsendet och akademin, där rekrytering allt mer styrs av representation snarare än meriter.

Samnytt kontaktar Anna Danieli (MED), andra vice ordförande i partiet Medborgerlig samling och insatt i identitetspolitiska frågor för partiets räkning – och frågar henne om hur hon ser på intersektionell feminism i praktiken?

– Ja, det har lett till en nedmontering av meritokratiska principer, där kön och etnicitet ofta väger tyngre än kompetens vid tillsättning av tjänster och det är rappakalja helt enkelt. Feminism är kvarlevor från en tid då det var viktigt att jämställa män och kvinnor. Men vi har inte det behovet längre. Det här är ju låtsasproblem och det är sådant som frivilligorganisationer kan ägna sig åt, skattepengar ska inte gå åt sådant här, vi har mycket viktigare saker att lägga skattepengar på.

Jämställdhetsmyndigheten har 135 personer anställda och av dessa är 114 kvinnor, vad säger du om det?

– Ja, i vår skruvade värld är det jämställdhet. Det är lite komiskt.

Hur vill du kommentera att Tidöregeringen gav myndigheten 72 extra miljoner så sent som i höstas och att deras årliga budget idag är 150 miljoner?

– Det här måste vara en present till Liberalerna. Världens mest menlösa parti och eftersom de är de enda som driver sådana här frågor så har väl de fått det här i utbyte mot att de ska rösta med regeringen i andra fall.

Jämställdhetsmyndigheten har fått kritik för sin hantering av frågan om kvinnors våld mot män. Myndigheten placerar detta fenomen inom ramen för “mäns våld mot kvinnor”, trots att internationella studier visar att våld i nära relationer inte är ett ensidigt problem där män alltid är förövare och kvinnor alltid är offer. Vi frågar Danieli hur hon ser på att Jämställdhetsmyndigheten lägger in kvinnors våld mot män under begreppet mäns våld mot kvinnor?

– Bara det borde ju faktiskt vara olagligt. Det är ju osant. Det är ett sätt att lura medborgarna, som man är satta att tjäna. Det är sätt att luras och att försöka dölja att kvinnor också har mörka och dåliga sidor, på bekostnad av män.

Kvinnors våld mot män – en blind fläck i myndighetens arbete

I en debattartikel i Aftonbladet skriver Johan Rylander, förbundsordförande i Akillesförbundet att: “Män som utsätts för våld av sina kvinnliga partners möts ofta med skepsis och deras berättelser ifrågasätts. Denna skevhet i perspektiv leder till allvarliga konsekvenser för rättssäkerheten och undergräver arbetet för att bekämpa våld i nära relationer på ett effektivt sätt.”

Akillesförbundet beskriver sitt arbete som ideellt i syfte att stödja våldsutsatta män och betonar att det finns ett behov av att bredda samhällets och myndigheternas förståelse för mäns utsatthet.

Rylander tar upp ett nyligt fall där en man och hans son tvingats leva på en skyddad ort efter att hans ex-partner, som också är modern till hans son, försökt mörda honom och där tingsrätten, trots överväldigande bevis på att attacken var planerad och utförd med dödligt uppsåt, valde att inte häkta hans ex-partner.

Forskning från bland annat Storbritannien och USA visar att kvinnor är ansvariga för en betydande andel av det våld som förekommer i parrelationer, särskilt i relationer där det förekommer ömsesidigt våld. Enligt en kartläggning från Brottsförebyggande rådet (Brå) publicerad 2024 uppgav 15,2 procent av kvinnorna och 11,7 procent av männen att de blivit utsatta för någon typ av våld i nära relation under 2022.

Trots detta fortsätter regeringen genom Jämställdhetsmyndigheten alltså att formulera sitt arbete kring en vänsterorienterad och könsbunden syn på våld, där man utgår från att det strukturellt är män som utövar våld och kvinnor som utsätts.

Kritiker menar att denna ensidiga syn på våld i nära relationer leder till att många manliga offer osynliggörs och att kvinnor som förövare undgår ansvar. Det riskerar också att påverka rättsväsendets bedömningar, där män ofta misstänkliggörs och kvinnor ges större utrymme att undkomma rättsliga konsekvenser.

Vi pratar med en manlig samhällsdebattör i jämställdhetsfrågor som vill vara anonym, och frågar hur han ser på att Jämställdhetsmyndigheten lägger in kvinnors våld mot män under begreppet mäns våld mot kvinnor?

– Jag tycker ju att det blir ett väldigt, väldigt osynliggörande av de män som utsätts för våld i en nära relation. Och det andra som blir problematiskt är ju att personer som lever i samkönade relationer, och där är ju forskningen relativt enig, det är ju den grupp som utsätts för allra mest våld i nära relationer. De är ju mer utsatta för relationsvåld än heterosexuella och den gruppen osynliggörs också helt i det här. Man måste ha ett mer inkluderande begrepp än “mäns våld mot kvinnor”. Man bör använda begreppet “våld i nära relationer”.

Är Jämställdhetsmyndigheten idag politiskt ideologiserad?

– Ja, det är ideologiskt, de jobbar utifrån den feministiska teorin att våldet har ursprung i en “könsmaktsordning”.

Hur myntades begreppet “könsmaktsordning”?

– Jo, det var Margareta Winberg (S), hon var jämställdhetsminister mellan 1998 och 2003. Det var där allting gick snett. Hon drev igenom den så kallade kvinnofridspropositionen och sexköpslagstiftningen. Fram tills ganska nyligen så är det kvinnoorganisationer som styrt dagordningen när det gäller våld i nära relationer.

Jämställdhet eller ideologisk plattform?

Det ursprungliga syftet med Jämställdhetsmyndigheten var enligt den rödgröna regeringen att främja rättvisa och jämställdhet mellan könen. Men i takt med att myndigheten har vuxit, har den också blivit alltmer ideologiskt präglad av radikalfeministiska och intersektionella teorier. Vi ser idag att:

• Myndigheten har en kraftigt obalanserad könsfördelning.
• Den driver en ensidig och vänsterintersektionell agenda där vissa grupper prioriteras framför andra.
• Den negligerar eller bortförklarar våld som utövas av kvinnor mot män.

Med en årlig budget på över 150 miljoner kronor är frågan om skattebetalarna verkligen får valuta för pengarna. Är detta en myndighet som arbetar för jämställdhet i ordets rätta bemärkelse – eller har den blivit en ideologisk bastion som driver en politisk agenda?

Samnytt tar kontakt med Camilla Mårtensen (L), som sitter i Jämställdhetsmyndighetens insynsråd och som även är Liberalernas talesperson i jämställdhetsfrågor. Insynsrådet ska utöva allmänhetens insyn i verksamheten och ge generaldirektören råd, enligt myndighetens webbplats. Vi frågar hur hon ser på att 84 procent av de anställda på Jämställdhetsmyndigheten är kvinnor?

– Det är den typen av frågor vi ställer på de mötena med insynsrådet, hur ser det ut med sjukskrivning, hur ser det ut med könsfördelning och så vidare. Jag vet att det har diskuterats, vi har uppmärksammat det och jag vet att vi även har uppmärksammat att sjukskrivningarna har varit höga tidigare.

Ser du det som viktigt att det arbetet blir av, att man får en mer jämställd Jämställdhetsmyndighet?

– Alltså, oavsett vad myndigheten heter så är det alltid viktigt att få in många perspektiv i en verksamhet, att verksamheten ska kunna vara så kompetent och bra som den bara kan bli. Därför tycker jag att det är precis lika viktigt för Jämställdhetsmyndigheten som alla andra myndigheter att ha en jämn könsfördelning, säger Mårtensen och fortsätter:

– Och då brukar man ju prata 40/60 procent för myndigheter och då räcker ju inte Jämställdhetsmyndigheten till, där har vi ett visst arbete att göra.

På Jämställdhetsmyndighetens hemsida kan man läsa att man integrerar ett intersektionellt perspektiv i sitt arbete, hur ser du på det?

– Det är väl klart att det är jätteviktigt att ha alla perspektiv, och lite som man lägger in i begreppet bygger på. Men absolut, det är ett viktigt perspektiv att ha med sig, precis som alla de andra perspektiven.

En kritik mot myndigheten har ju handlat om att man lägger in kvinnors våld mot män under begreppet mäns våld mot kvinnor, har det förändrats eller står man fast vid det?

– Jämställhetsministern har varit ute och sagt att vi kommer att ha ett delmål som handlar om hedersvåld och i begreppet mäns våld mot kvinnor lägger man in könsbaserat våld överhuvudtaget, även samkönat våld men även annat våld, ja.

Kan det bli ett osynliggörande av den våldsproblematik som finns i samkönade relationer eller när det gäller kvinnors våld mot män?

– Så har vi ju resonerat kring hedersproblematiken och då handlar det inte så mycket om osynliggörande. Hedersproblematiken har handlat om att utsätts man för hedersvåld, i hederns namn så att säga, så är det i en större kontext, det vill säga ofta har man en hel familj eller en större grupp människor emot sig när man är väldigt mycket mer isolerad. Det är så vi har resonerat. När det gäller mäns våld mot kvinnor, ja, där är flera undergrupper. Camilla Mårtensen fortsätter:

– Det handlar ju lite också om vanligheterna, tyvärr är det ju så…, ja, nu blev ju det lite fel, men det är ju fortfarande flest kvinnor som dör i mäns våld mot kvinnor och det är ju betydligt fler kvinnor som är utsatta än män, sen är det klart att det andra också ska belysas.

Det finns ju också psykiskt våld, som drabbar män lika mycket som kvinnor i relationer?

– Det finns det, men då är det så att då har man valt att sätta det under begreppet mäns våld mot kvinnor, och jag kan tycka att det känns ganska rimligt.

Behöver Sverige en Jämställdhetsmyndighet?

I en tid då Sverige står inför växande ekonomiska och samhälleliga problem – ökad brottslighet, vårdköer, bostadsbrist och en skenande offentlig sektor – är det relevant att fråga sig: Är Jämställdhetsmyndigheten en nödvändig institution, eller har den blivit en politiserad aktör som bidrar till mer splittring än sammanhållning?

Med tanke på den ensidiga könsfördelningen inom myndigheten, den politiska inriktningen på deras arbete och den selektiva synen på jämställdhet, finns det anledning att ifrågasätta om detta verkligen är en statlig myndighet som verkar i alla medborgares intresse. Är det dags att lägga ner Jämställdhetsmyndigheten – eller åtminstone reformera den radikalt?

Vi frågar Anna Danieli (MED), om Jämställdhetsmyndigheten behövs?

– Nej, det kan jag inte se att den gör, svarar hon.

Samnytt har sökt Jämställdhetsmyndigheten och jämställdhetsminister Palina Brandberg (L) för att ställa frågor om verksamheten men utan framgång. Vidare har vi utan framgång sökt Erika Gyllenswärd, polisens nationella samordnare för våld i nära relationer, för en intervju.

LÄS ÄVEN: Dumstrut åt männen och offerkofta åt kvinnorna i Jämställdhetsmyndighetens rapport