LEDARE • ”Om man kommer till Sverige och begår brott har man inte här att göra. Det är en mycket enkel princip.” Så formulerade statsminister Ulf Kristersson (M) regeringens och SD:s linje. Men verkligheten visar att principen – även om den är värd att berömma – är betydligt mer komplicerad att förverkliga i praktiken. Nedan följer en analys: vad regeringen faktiskt gör, vad som återstår och varför löftet inte kan uppfyllas utan djupare förändringar.

I Kristersson utfästelse slogs också fast att: ”Ingen ska behöva oroa sig över att möta sin förövare och våldtäktsman på gatan. Den som begår allvarliga brott i Sverige och inte är svensk medborgare ska lämna landet. Alla brott som ger mer än böter kommer leda till utvisning. Det handlar om rättvisa och om upprättelse för brottsoffren.” Det är ord som förpliktar, en garanti som det finns en granskande journalistisk plikt att granska.

I betänkandet ”Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott” (SOU 2025:54) presenteras flera konkreta förslag som syftar till att öka möjligheterna till utvisning vid brott. Till exempel föreslås att domstolar inte bara ”får” besluta om utvisning när villkoren är uppfyllda, utan ”ska” göra det – vilket markerar att utvisning blir en skyldighet snarare än ett val.

Statsminister Ulf Kristersson:
”Ingen ska behöva oroa sig över att möta sin förövare och våldtäktsman på gatan.

Den som begår allvarliga brott i Sverige och inte är svensk medborgare ska lämna landet. Det handlar om rättvisa och om upprättelse för brottsoffren.

Den… pic.twitter.com/YoJ0k73xOt
— Moderaterna (@moderaterna) October 24, 2025

På motsvarande sätt ska åklagare alltid yrka på utvisning vid brott som är utvisningsgrundande, något som länge varit och fortfarande är en utbredd underlåtelsesynd hos åklagarskrået, och inte heller kompenseras av att domstolarna själva, fastän de har möjligheten, beslutar om utvisning i avsaknad av ett yrkande från åklagaren. Vidare föreslås återreseförbuden efter utvisning skärpas och i fler fall gälla på livstid i kontrast till att förövaren välkomnas tillbaka efter ett visst antal år.

Förändringarna innebär att ett större antal brott med fängelsestraff blir utvisningsgrundande och att antalet utvisningsbeslut förväntas öka kraftigt. Regeringen uppskattar att utvisningarna kan sexfaldigas om förslagen genomförs.

Viktigt men senkommet klargörande

Detta är givetvis något att i sak berömma. För brottsoffer och allmänhet signalerar det att den som kommer hit och begår brott i Sverige har förverkat sin rätt att stanna. Det är en viktig principiell deklaration för rättvisa och trygghet, om än inte så märkvärdig eftersom detta borde ha varit en självklarhet från den dag den första migranten satte sin fot på svensk mark.

Men ett sexfaldigande av antalet utvisningar säger samtidigt väldigt lite eftersom siffran är relativ. Mer om varför regeringen kan ha valt att tala i sådana termer i stället för absoluta tal senare.

Lagändringarna inte på plats än

Dessutom kvarstår flera avgörande hinder som gör att statsministerns löfte inte kommer att eller ens kan genomföras mer än delvis.

För det första: de föreslagna förändringarna är ännu inte lag. Betänkandet är överlämnat, men riksdagsbehandling, remissrunda, proposition och ikraftträdande återstår.

Tidöpartierna har mindre än ett år på sig att säkert få allt på plats – ett regeringsskifte till rödgrönt skulle med stor sannolikhet innebära att stora delar av utredningens förslag läggs på hyllan, även om det signalerats om hårdare tag mot kriminella migranter också från Socialdemokraterna. Mycket av det måste dock kompromissas bort om man ska bilda regering ihop med fortfarande mer kriminal- och migrationspolitiskt aningslösa Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet.

Internationella konventioner bakbinder

För det andra: även med nationellt skärpt lagstiftning är Sverige bundet av internationella åtaganden som begränsar möjligheten att utvisa brottslingar. De lagändringar Sverige på nationell nivå kan besluta om beträffande utvisning av kriminella är troligtvis mindre än vad som beslutats ovanför våra huvuden på överstatlig nivå och ligger fast. Och frågan är om Tidöpartierna ens fullt ut gör vad som skulle kunna göras och vågar testa gränserna.

Ett exempel: I betänkandet föreslås att brottslighet ska göra det svårare än idag att beviljas svensk medborgarskap. Det har separat från den här utredningen signalerats från Tidöpartierna att utreda om beviljade medborgarskap också ska kunna återkallas vid bland annat terroristbrott och grov invandringsrelaterad gängkriminalitet för att möjliggöra utvisning av sådana personer.

För detta tarvas en grundlagsändring som i sin tur tarvar två riksdagsbeslut med mellanliggande val. Om inte det första beslutet fattas under dt knappa år som återstår av mandatperioden, skjuts processen upp med ytterligare minst fyra år. Dessutom finns förslag om att försvåra grundlagsändringar ytterligare med krav på kvalificerad majoritet som utöver den här brottslighetens allvarliga samhällspåverkan ger anledning att agera skyndsamt. Lämpligen genom att inkludera detta i det utredningsuppdrag vars slutbetänkande nu ligger på bordet. Men det har man inte gjort.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Det är inte så svårt att utvisa”

Ett annat exempel: enligt Genèvekonventionens artikel 2 har en migrant skyldigheter gentemot det land där han eller hon vistas, bland annat att respektera lagar och upprätthålla ordning. Om man läser den artikeln strikt skulle man kunna argumentera för att en migrant som begår brott i värdlandet bryter mot sina åtaganden och därmed förlorar det skydd som konventionen ger — vilket skulle ge värdlandet ett slags fribrev.

Ingen tidigare svensk regering har prövat detta, och inget i den nu föreliggande utredningens slutbetänkande indikerar att den här regeringen har ett större mod att utmana och ta striden med det vänsterliberalt lutande internationella etablissemangets kritik och försök till motdrag som tveklöst skulle följa.

Andra internationella åtaganden – till exempel FN:s tortyrkonvention och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna – innehåller emellertid inte motsvarande skrivningar om att den skyddade parten måste fullgöra sin del av ett samhällskontrakt för att skyddet ska gälla. Här är skyddet absolut mot bland annat tortyr och omänsklig behandling och även sådant som vistelsetid i landet och etablerad familjeanknytning. En migrant kan begå brott, även mycket grova sådana, och ändå sitta säkert i värdlandet mot utvisning.

Mot bakgrund av att allt fler av de grövsta brotten idag, till följd av feltänkta åldersrelaterade straffrabatter, begås av minderåriga med invandrarbakgrund, kan Barnkonventionen också utgöra ett mycket stort hinder mot utvisning. Invandrade mördare under 18 år sitter närapå orubbligt säkert i Sverige, immuna mot svensk lagstiftning.

Eventuell taklucka i glastaket

Det innebär att även om vi i Sverige skärper våra lagar så långt det går – vilket troligen är en god bit längre än vad som kan bli effekten av den här utredningen, formuleringar om att ”regeringen håller på att införa den tuffaste lagstiftningen i hela Norden när det kommer till att utvisa utländska medborgare” och ”vi går längre än någon annan regering någonsin gjort” till trots – så befinner vi oss under ett lågt sittande glastak som inte enkelt kan lyftas av eller hitta en taklucka i.

Man skulle kunna – och borde ha kuraget – pröva att lagstifta om utvisning vid brott för migranter med direkt hänvisning till artikel 2 i Genèvekonventionen och se vilken internationell reaktion det ger. Men andra konventioner och EU-rättsliga åtaganden saknar den utvägen. Där står det redan nu klart att Sverige skulle behöva inleda tuffa omförhandlingar eller begära utträde – oerhört komplicerat och fjärran från Kristerssons ”enkla princip”.

Positivt är dock att statsminister Ulf Kristersson, med anledning av en internationellt uppmärksammad dom där en 18-årige våldtäktsmannen Yazied Mohamed från Eritrea bosatt i Skellefteå slipper utvisning, meddelar att han inlett kontakter med andra länder på Europeiska rådet om hur Europakonventionen kan ändras så att fler brottslingar ska kunna utvisas.

– Helt orimligt och stötande för de flesta, säger Kristersson i en kommentar till SR om att Yazied och andra grova brottslingar tillåts stanna i Sverige.

Migrationsverket ges beslutanderätt

Beträffande vem som ska fatta beslut om verkställighetshinder så flyttas det i utredningens slutbetänkande från domstolarna och till Migrationsverket. Det är en myndighet där man med ett pennstreck gav alla migranter som sade sig komma från Syrien automatiska uppehållstillstånd, en myndighet som nyligen i en uppmärksammad våldtäktsrättegång avstyrkte åklagarens yrkande på utvisning av den eritreanske gärningsmannen med hänvisning att det skulle kunna bryta mot internationella konventionsåtaganden om denne tvingades göra militärtjänst i hemlandet i samband med återvandringen.

Migrationsverket är svårt anfrätt av vänsterliberal/-radikal myndighetsaktivism. Det finns skäl att misstänka att den markanta ökning av yrkanden och domar om utvisning som kan förutskickas, kommer att utmynna i en bråkdel verkställda utvisningar när Migrationsverkets tjänstemän fått säga sitt. Tidöpartierna och utredaren verkar inte riktigt ha besinnat detta.

Hur mycket är ett ”sjufaldigande” egentligen?

Statistik visar att det föreligger ett stort glapp mellan antal dömda icke-svenska medborgare för brott och antal faktiskt utvisade personer. En rapport redovisar att mellan 2015 och 2019 utvisades i genomsnitt 677 utlänningar om året för brott begångna i Sverige. Det motsvarade cirka 4,4 % av alla dömda utlänningar under samma period. Senare statistik visar att det 2023 utvisades 341 dömda utländska medborgare för brott – färre än året innan och en smula pinsamt för en regering och ett samarbetsparti som deklarerat ett ”paradigmskifte” på det kriminal- och migrationspolitiska området.

Om vi återknyter till vad som ovan nämnts om vad löftet om ett sexfaldigande av utvisningarna konkret innebär kan vi konstatera följande: Om hundra utländska medborgare döms till fängelse för brott i Sverige och endast fyra eller fem av dessa tidigare utvisades men en reform kan sexfaldiga utvisningarna, betyder det en ökning till 24–30 utvisningar. Återstår gör alltså 70 eller fler som fortfarande får stanna – mer än dubbelt så många än som får lämna. Det är oerhört långt från den ”enkla principen” om att ”om man kommer till Sverige och begår brott har man inte här att göra”.

Överord förtar skälen till beröm

Regeringen och Sverigedemokraterna förtjänar ett visst beröm för att man visar tydlighet och skärpa i sin migrations- och rättspolitik. Reformförslagen i SOU 2025:54 är ett steg framåt – men ett myrsteg sett till vad man faktiskt lovat.

Många brottsoffer kommer fortsatt behöva oroa sig över att möta sin förövare och våldtäktsman på gatan. Många – en betydande majoritet – av de som begår allvarliga brott i Sverige och inte är svenska medborgare kommer inte att tvingas lämna landet. Många brottsoffer – de flesta – kommer inte att få den utlovade rättvisan och upprättelsen. Alla brott som ger mer än böter kommer inte att leda till utvisning.

Precis som med löftet om ett ”sexfaldigande” av antalet utvisningar, är ”den tuffaste lagstiftningen i hela Norden” och att man ”går längre än någon annan regering någonsin gjort” relativa utsagor som inte säger någonting i sig själva. Det är inte svårt att vara tuffare och gå längre än hittillsvarande menlösa politiker som i många fall rentav gått baklänges.

Politiska överord – att lova väljarna vad man redan på förhand vet att man inte kan hålla – är avgjort sämre än att lova mindre och sedan kunna visa facit på att man gjort mer. I det här fallet är det inte vilka löften som helst som bryts, utan sådana givna till offer för grova brott – våldtagna kvinnor, förnedringsrånade barn, anhöriga till mördade. Det är upplagt för svekdebatt när vad som sagts ska viktas mot vad som gjorts.

Blågula hårda frågor mot rödgröna mjuka

Det sittande regeringsunderlaget gick till val på de hårda frågorna om brott och invandring. Opinionsmätningar visar att många av de väljare som gav Tidöpartierna sin röst i valet inte är nöjda med vad som åstadkommits.

Gapet på dryga tio procentenheter till förmån för det rödgröna laget ser ut att ha knappats in något, men ett fortsatt blågult regerande är långt ifrån tryggat, i synnerhet som man måste räkna med att ett par procent av rösterna går rakt i papperskorgen när Liberalerna åker ut ur riksdagen.

De väljare man tappat under mandatperioden är de som stod i valet och kvalet mellan att prioritera de hårda blågula frågorna och de mjuka rödgröna välfärdsfrågorna. Vill man att dessa ska göra samma prioritering i nästa val får man inte lova runt och hålla tunt.

För den som inte orkar plöja en statlig utredning i sin helhet har jag gjort en sammanställning av de förslag SOU 2025:54 innehåller och en bedömning av vilken effekt den får och inte får omsatt i praktiken. Dokumentet kan laddas ned HÄR.

Sverige ska bidra med ”jämställdhetsperspektiv” i Nato