Ola Larsmos Sverigeovänliga författarskap

➤ DEBATT Det tog ett par år under 1980-talet innan den misslynte författarkommissarien Ola Larsmo hittade ett engagemang som var respektabelt i alla politiska läger.

Han valde att inta en antirasistisk ståndpunkt i samtiden och historien. Att kritisera rasister var lätt då som nu och denna aktivism har gett honom en plats i medierna, författarskrået och debatten om SD:s framgångar.

Samtidigt har tiden sprungit ifrån honom. Historien kommer att döma honom som en behjärtansvärd kämpe mot mellankrigstidens rasism och mot de rasistiska grupper som under 1990-talen slogs på gator och torg mot vänstern, men som blev förbisprungen av dagens folkliga missnöje med massinvandringen.

En politisk kommissarie och kulturpamp som brännmärker och förtalar de som inte godtar maktens beskrivningar av verkligheten och dess lösningar. Larsmo skonar alla regeringar som lett till Sveriges misär på grund av de ansvarigas migrationspolitiska haveri.

Hans politiskt korrekta värderingar om nationalism och invandring som grundlades på 1980-talet har inte ändrats sedan dess. Larsmo lever som om Eden i Bollhuset 1939 gäller än idag.

1982 debuterade han i BLM kortromantävling med en trälig historia. Sedan dess har han malt på med en oläsbar bok vart tredje år. Hans senaste bok, Swede Hollow 2016 visade att svenskar minsann setts som smutsiga och laglösa sluminvånare.

Svenskar är korkade, luktar illa och går inte att prata med. De bor i slummen i Swede Hollow och står längst ner på den amerikanska samhällsstegen. Ola Larsmo har besökt en plats som bär på en annan historia än Karl Oskars och Kristinas” (DN 15/8/2013)

Han skrev Djävulssonaten: Ur det svenska hatets historia 2007. Den handlar om när svenska läkarstudenter i Uppsala samlades 1939 för att rösta emot att ta emot ett tiotal judiska läkare från Tyskland, den sk Eden i Bollhuset som nämndes inledningsvis.

Inget har hänt sedan 1939:

Alla talarna vid Bollhusmötet är idag döda. Orden lever kvar, De tycks leva sitt eget liv. Vi ingår alla i berättelsen”.

I DN har Ola Larsmo fått en maktposition som han utnyttjat under åren för att driva sin tes om att allt tal om nation och invandring ofelbart leder till nazism.

Han har använt etiketter på SD, Sverigevänner och kritiker av invandring och mångkultur som ska förknippa oss med bruna mörka årtionden.

Några exempel:

Kritik av de etablerade medierna idag är som hämtade ur “Den Svenske Folksocialisten, det svenska nazistpartiets SSS tidning” och från nazisternas tillmälen av ”Lügenpresse” och ”Judenpresse” (DN 10/10/2016).

Några borgerliga ledarskribenters försiktiga erkännande av problem med invandring efter 2014 förknippas med  ”1930-talets Unghöger” och “renodlat fascistiska rörelser” (DN 18/08/2015).

Larsmo driver tesen att det moderna Sveriges extrema position som världens mest individualistiska och rationellt/sekulära land är den enda försvarbara nationalismen. En ahistorisk och kulturlös plats längst upp i World Values Surveys högra hörn där inget annat land befinner sig, vilket enligt honom tyder på en moralisk stormaktsposition.

Larsmo försvarar denna mjuktotalitära statsdyrkan mot en äldre uppfattning om att ett land inte kan byta ut sin befolkning eller frånsäga sig sina traditioner hursomhelst. Att inte bejaka moderniteten i alla dess delar och inte acceptera att Sverige uppfattas som världens mest extrema land är att gå tillbaka till 1910-talet:

“…De som mest aggressivt hävdar att de står för svenska värderingar är de som är mest fientligt inställda till dem. Att fiendebilden hos SD är just den sortens modernitet som dessa värderingar representerar är inget de hymlar med. ‘Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss’, skriver Jimmie Åkesson i sina politiska memoarer. Och låter som en röst ur 1910-talet.” (DN 23/07/2017).

För Larsmo är det osvenskt att vara nationalist, “Därför borde det anses som ‘osvenskt’ att vara nationalist” (DN 28/1/2016).

Han är stolt över att Sverige bara är en plats, inte ett land med en historia och ett folkslag där utlänningar har ingått i mindre och större delar men aldrig dominerat som idag.

I “Rätten till platsen Sverige” (DN 28/5/2014) skriver han:

“I Sverige har vi inte diskuterat medborgarskapsbegreppet ordentligt på många år. Inte offentligt. Men om vi på ett egendomligt vis skulle röra oss tvärs emot andra länder och politiska riktningar i Europa är det, som jag ser det, en stor fördel. Man kan förstås avfärda sådana tankar om en svensk ‘otakt’ som chauvinism. Men så mycket pekar mot att Sverige, i just detta avseende, i allt högre grad är ett land präglat av en föreställd gemenskap byggd på en politisk idé. Och jag tvekar inte att säga att denna idé är jämlikhetens idé.”

Men denna jämlikhet bygger på våra fria självägande bönder sedan 1200-talet med dess landskapslagar, ting och bondestånd. Svenskar har därför haft en exceptionellt hög tillit, som nu sjunker pga invandringen.
Historien är obönhörlig. Ola Larsmos Sverigeovänliga författarskap kommer jämställas sådana som Stalins favorit, Michail Sjolochov och nazisten Knut Hamsun.

(Denna text är ett utdrag ur en kommande bok)

Jan Sjunnesson, författare, folkhögskollärare och journalist