Jan Tullberg: Obligatorium för tokiga tabun

KRÖNIKA En ny sorts tro trycker på. Enligt liberal teori bestämmer var och en vad personen själv vill tro på. I en värld som blir alltmer auktoritär och konfliktfylld ombeds nu alla mer sansade personer att vara lite mer öppna för fanatikernas tabun. Dialog skall möjliggöras genom att förnuftet tar ett inbjudande steg bakåt, medan det anses utsiktslöst att be fanatikerna att tagga ner. Vansinnet kräver ett tolkningsföreträde för att alls lockas till ett meningsutbyte.

Vi börjar med varje subkulturs rätt att inte bara få uttrycka sin åsikt, utan också att behandlas varsamt. En ömsint tanke är det ”lågaffektiva bemötandet”. Dessa känslosamma människor tycker att deras synpunkter behandlas utan attraktion.

Senast nu när Ebba Busch ställer den berättigade frågan, hur klarar sig polisen och ordningen om påskens kravaller fortsätter med över 100 skadade poliser och inga skadade huliganer? Det är lätt att tänka sig att ett antal ”dialogpoliser” slutar och den underbemannade polisen blir än mer underbemannad. Men personerna i medierna oroar sig för tonen i frågan.

I kritik av Jimmie Åkesson och Marine le Pen uppskattas dock en frän ton. Den senare kom till final i franska presidentvalet 2022, men efter förlusten 2017 förlorade hon sin parlamentariska immunitet och angreps hårt. En av anklagelserna var att hon lagt ut bilder på islamistiska statens övergrepp. De utförde dåden, men hon la ut bilderna och kritiserades för detta.

De västerländska demokratierna är förvirrade och bara ett halvt steg från diktatur. I USA prövades presidenten Trump i riksrätt två gånger för fiktiva brott.

Vi har också brottet ”climate change denierism” som faktisk blir ännu grövre på svenska: ”klimatförnekare”.  Jag tvivlar på att någon sådan person finns, men brottsrubriceringen är populär. Vi ska ha en stor satsning på klimatet, men det finns bara en enda presentabel åsikt.

En annan farsot är ”supporterfobi” som drabbade engelska Labour-representanten Sarah Champion. (det är hennes riktiga namn, inget skämt). Hon slog larm om pakistanska förövares utnyttjande av småflickor i engelska staden Rotherham som hon representerade i parlamentet. Champion tänkte sig att hon skulle hyllas för sitt modiga larm, men då hon istället kritiserades för att bryta mot ett tabu tappade hon modet.

Hon kritiserade varken sina fega kollegor i parlamentet eller de kriminella pakistanierna. I stället kritiserade hon, märkligt nog, de som stöttade hennes larm. De förstod inte att hon ville lite väl, men inte så mycket att det blir en förändring. Hennes feghet belönades av partiet så hon är fortfarande en aktiv, nåja, parlamentariker.

En österrikisk sanningssökare, Elisabeth Sabaditsch-Wolf intresserade sig för Muhammeds pedofila verksamhet enligt koranen.  Detta kom upp i Europadomstolen som inte hade så mycket att säga i sak som att hon bryter mot ett tabu som skyddar ”den europeiska freden”. Hon fälldes fast allt hon sa var rätt, men hon bröt mot ett islamistiskt tabu, Muhammed skall diskuteras med vördnad, inte som normbrytare. Rättvisan i Europa har en minst sagt böjlig rygg.

Rasim är ondska och skall fördömas konsekvent. En anklagelse räcker för fällande dom. En grupp ”Antirasistiska akademin”, ArA, för en heroisk kamp mot fyra olika sorters rasism: biologisk rasism, religiös rasism, vetenskaplig rasism och kulturrasism.

Vetenskaplig rasism vänder sig mot alla försök att undersöka frågan utifrån underbyggda slutsatser som inte bara är trossatser. Redan den vetenskapliga angreppsvinkeln gör personen till rasist.

Varje kulturell förklaring till rasism blir på motsvarande sätt stöttad. Varje anklagelse för rasism måste vara sann eller blir det i en något annorlunda formulering.

Mot denna samhällsfara måste alla negativa röster få maximalt stöd. Det västerländska etablissemanget tror idag i mycket högre grad på repression än på yttrandefrihet. Kapitalet ställer också gärna upp. Facebook hyllas i både Sverige och Tyskland för att de plockar bort 288 000 inlägg per månad.

Juristskrået har fundamentala problem med rättvisan. Enligt antikens filosofer skulle rättvisans lagar vara få och lättförståeliga, men nackdelen med det är det inte ger några lysande byråintäkter. De flesta jurister gynnas av undantag till undantagen som snart leder till ytterligare undantag.

Många är lyhörda och redo till att gå ut i krig mot demokratin genom ”lawfare”. Det är inte bara egennytta bakom detta, utan också ett märkligt moraliskt patos för att argumentera för en omöjlig åsikt.

Bengt Westerberg skulle döda två fåglar med ett stenkast, det gick inte så bra. Han ville dels förbjuda antiziganism (andra böjningar av zigenare är förbjudna, men just denna är kosher) men samtidigt vara för åsiktsfrihet. Hans försvar sitt repressiva förslag var att man fick ha kritiska åsikter ”det råder tanke- och åsiktsfrihet”, men personen förbjuds att uttrycka åsikter som systemet betraktar som ”kränkande”.

Det ligger mycket i polackernas kritik av ”legal impossibilism” inom EU. På ett märkligt sätt blir Polen och Ungern – med regeringar valda av en folkmajoritet – inom EU utsedda till varnande antidemokratiska exempel. David Horowitz pekar på problemets kärna: ”inside every progressive there is a totalitarian screaming to get out”

Tidigare fanns det en vänster som hyllade socialismen. Nu har den bytt skepnad. Den är inte längre vänster, utan ser sig själv socialt som medelklass. Med det tillägget att den är lite finare, lite mer hänsynsfull till tabun och ideal.

Den är också negativ till personer som ogillar kriminella och vill upprätthålla viktiga samhällsregler. Den nya vänstern vill framför allt moralisera över underklassen som säger fel saker om kvinnor, invandrare och andra missgynnade grupper som man skall säga snälla saker om.

Hårda och fientliga grupper som de kriminella skall man varsamt kooptera. Man skall gilla deras fördomar och tabun för att inte skada samhällsfreden. Samhället leds i hög grad av fredskadade människor som är mjuk mot de hårda och hård mot de mjuka. De lockas till ett destruktivt ”tvärtomtänkande”.

Om invandringen är destruktiv för invånarna i ett land skall vi öka den och lösa problemen. Detta trots att ett misslyckande både förstorat ett problem, och dessutom skadat vår fina optimistiska människosyn.

Tidigare prövade sig politikerna fram för att hitta lösningar. Idag ses misslyckanden inte längre som misslyckanden, utan som lockande ”utmaningar”. Antalet destruktiva människor med fel instinkter tycks bli vårt växande problem.

Många direkta idioter lyfter fram sin fina människosyn som en extra kvalifikation. Det är lite onödigt då de redan är solitt inkompetenta, även utan den erbarmliga människosynen.

Vi för ett kulturkrig inom den egna befolkningen och galningarna verkar vinna det kriget. Det tycks mig som premisserna som valts är usla. De galna sätter dagordningen och har etablerat ett medialt övertag som är svårt att rubba.

Hur dåligt en regering än lyckats så finns försvaret: Varför skulle oppositionen ha lyckats bättre? Ett faktiskt misslyckande förklaras bort med ett hypotetiskt misslyckande.

På något konstigt sätt råder en sort handikapptävling. Ju sämre prognos en person har desto bättre. Vi tappar tilltron till vårt eget samhälles prestationer och ser varje knäppgök som missförstådd. Vi odlar en fördomsfrihet som är förödande för vårt omdöme.

Ett första steg till ett friskare liv är att frigöra sig från andra människor tabun. De är deras, inte mina, vanföreställningar.

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Jan Tullberg

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.