Karl Hedin tar strid mot staten: ”Du kan bli friad och ändå stå utan upprättelse”

I en exklusiv intervju med Samnytt går skogsindustrimannen Karl Hedin till frontalangrepp mot det svenska rättsväsendet. Efter att själv ha friats helt från ett uppmärksammat åtal men utan att någon hållits ansvarig, finansierar han nu professor Erik J. Olssons enskilda åtal mot en åklagare – i vad han beskriver som ett sista försök att pröva om rättsstaten överhuvudtaget tillåter ansvar när staten gjort fel.

När professorn, författaren och forskaren Erik J. Olsson nu driver ett enskilt åtal mot en åklagare, något Samnytt tidigare rapporterat – med målet att få prövat om åtalet mot honom varit obefogat – sker det med delfinansiering från ett av Sveriges mest uppmärksammade namn i moderna rättsskandaler: skogsentreprenören Karl Hedin, som själv friades helt efter ett av de mest spektakulära åtal som riktats mot en svensk företagare i modern tid.

För Hedin är stödet inte välgörenhet. Det är en principfråga – och, säger han, ett försök att öppna en dörr som annars är stängd. Trots att han själv friades på samtliga punkter kan han i dag inte driva någon rättslig uppgörelse mot dem som låg bakom åtalet. En utdragen process och preskriptionstider gjorde att ansvarsfrågan i praktiken blev juridiskt oåtkomlig.

LÄS ÄVEN: Karl Hedin rentvådd från anklagelser om jaktbrott

Det är just den mekaniken – och den kultur han menar ligger bakom – som Hedin pekar ut som kärnan i problemet. Inte bara att oskyldiga kan åtalas och frias, utan att systemet samtidigt tycks konstruerat för att ingen ska kunna ställas till svars när staten gjort fel.

– Det här är för viktigt för att bara tystas ner, säger Hedin till Samnytt.

“Att vara åtalad… det är ett straff före dom”

Hedin återkommer flera gånger till samma punkt – att bara bli föremål för en rättsprocess fungerar som ett straff i sig. En människa kan få sitt liv, sin ekonomi, sitt namn och sin vardag sönderslagen av en utredning – oavsett hur det slutar.

– Att vara åtalad och gå omkring och fundera på vad som kommer av det där, det är ju ett straff. Det är ju ett straff före dom, säger han.

Han beskriver detta som själva skälet till att lagstiftningen kräver att åklagare inte ska åtala på måfå. Grundtanken är, som han säger, att en utredning ska bedrivas skyndsamt och att åklagaren ska vara övertygad om att få en fällande dom innan åtal väcks. Men, menar han, den spärren är lätt att kringgå.

– Det kan man ju då hitta på i efterhand och säga att jag visste att jag får säkert en fällande dom.

Det är i den erfarenheten han ser en parallell till Olsson. Hedin är noga med att han inte studerat Olssons fall i detalj, men säger att Olsson har beskrivit förloppet för honom och att mönstret känns igen, en händelse som blåses upp till ett åtal med stora konsekvenser.

Vem var egentligen gärningsman? Var det inte Olsson som blev angripen? Varför blir det då ett åtal mot honom? Var ligger misshandeln? Är det inte han som är misshandlad?

Karl Hedin om Erik J. Olssons friande dom

Erik J. Olsson åtalades för misshandel efter en händelse på sitt tjänsterum vid universitetet, där en kvinna anmälde honom för att ha använt våld mot henne. Åtalet byggde i huvudsak på hennes uppgifter. Enligt Olsson själv hade kvinnan trängt in på hans kontor, uppträtt aggressivt och vägrat lämna rummet, varpå han fysiskt fört ut henne.

LÄS MER: Staten åtalade forskare – nu drar professorn åklagaren inför rätta

Kvinnan hävdade att hon blivit misshandlad, medan Olsson menade att han endast använt nödvändigt fysiskt ingripande för att få henne att gå. Tingsrätten frikände Olsson enhälligt. I domen konstaterade rätten att det saknades objektiv bevisning som styrkte att kvinnan tillfogats några skador, och att de medicinska intygen inte visade några tecken på misshandel.

Domstolen fann att det inte var styrkt att Olsson gjort sig skyldig till brott, och att åklagaren därmed inte uppfyllt beviskravet för fällande dom. Olsson friades helt från åtalet.

Hedin kommenterar det som han menar är det rent mänskliga i det Olsson upplevt:

– Om någon vägrar lämna ens rum, då föser man ut personen. Det skulle nog jag också göra.

Det är den sortens vardaglig handling, menar Hedin, som i vissa fall kan dras in i en juridisk apparat som sedan går på autopilot – anmälan, förhör, åtalsbeslut – och ett liv i väntan.

“De tar sig friheter… och så klarar de sig alltid”

När samtalet går från Olsson till Hedins eget fall skärps tonen. Han beskriver en rättsapparat där metoder kan användas på ett sätt som, enligt honom, inte var lagstiftarens avsikt – men där aktörerna ändå sällan riskerar något själva.

Han nämner exempelvis hur hemliga tvångsmedel, som avlyssning, kan motiveras genom att man i efterhand påstår att det fanns skäl att tro att straffskalan skulle passera gränsen.

– Det krävs ju för att få avlyssna folk… att man förväntar sig ett straff. Och då öppnar det ju upp för den som vill missbruka det.

LÄS ÄVEN: Fler kvinnliga polischefer tar plats – professor berättar hur rättsväsendet förändras

Hedin formulerar vidare sin känsla av ett system som tar sig friheter, men alltid kommer undan.

När Samnytt frågar honom om parallellen till Olssons fall återkommer han till det han uppfattar som en grundläggande orimlighet.

– Vem var egentligen gärningsman? Var det inte Olsson som blev angripen? Varför blir det då ett åtal mot honom? Var ligger misshandeln? Är det inte han som är misshandlad?

Vad säger det om rättssystemet?

– Det säger att du kan bli friad och ändå stå helt utan upprättelse. Och inte bara det – du kan bli friad och ändå sluta med en räkning. Staten gör fel, men staten ansvarar inte för det.

Gryningskänslan: “Nu har det hänt något”

Hedin beskriver sedan den dramatiska dagen i sitt eget fall i detalj. För honom är tidslinjen central – för att förstå hur omfattande insatsen var och hur snabbt allt skedde.

Han berättar att han satt och jobbade och planerade en stor jakt dagen efter. Det ringer och pratas om vargljud, hundar, planering, logistik. Sedan kommer telefonsamtalet som senare, säger han, kom att tolkas på ett sätt som passade utredningen.

– Då utspelas det här samtalet… som kan tolkas som att jag har skjutit varg. Men det var egentligen bara en skämtsam grej.

Sedan kommer, enligt honom, beslutet att anhålla – och det han själv uppfattar som en besynnerlig detalj. Nationella insatsstyrkan verkar ha varit på plats snabbare än tidslinjen rimligen medger.

– Anhållningsbeskedet gick ut 14.15… De griper Robert 16.00… Hur fan hann de dit från Stockholm? Det måste betyda att de har tagit sig dit tidigare, att de var redan där.

Robert arbetade som skogsvaktare hos Karl Hedin och greps tillsammans med honom i den uppmärksammade vargjaktsutredningen. Enligt Hedin var Robert den som först ringdes upp av polisen och fördes bort av Nationella insatsstyrkan, innan även Hedin själv greps senare samma kväll.

Karl Hedin beskriver vidare hur Robert grips framför fru och barn, hur bilen lämnas, hur familjen står kvar. Kort därefter kommer polisen till Hedins gård. Han berättar om känslan när en bil rullar in i mörkret vid de fyra husen i byn och hur han förs ut, inte får veta varför, körs till Fagersta för att byta bil, och sedan körs i hög fart mot Stockholm.

– Jag vet ingenting… Jag vet inte varför de gör det. De kör i 150–160 km/h mot Stockholm.

Väl framme hamnar han i arrestmiljö, kläs av naken, får fångkläder, leds med armarna bakom ryggen, och förs in i en cell med plastmadrass på golvet.

– Det är bara en plastmadrass på golvet.

Han beskriver stök, skrik, dunkande väggar – och sömnlöshet.

– Jag sov ju inte på två dygn.

Hur länge satt du frihetsberövad?

– Totalt omkring 20 dagar. Först några dygn i cell intill missbrukare och fyllerister, och därefter i häkte med restriktioner, helt utan kontakt med omvärlden.

Ingen bevisning

Hedin pekar i intervjun ut en kvinna som central för att hela processen mot honom överhuvudtaget inleddes. Enligt Hedin låg hon bakom en rad falska uppgifter som senare kom att utgöra grunden för polisens och åklagarens agerande.

Han hävdar att kvinnan ljugit för både sin familj och för polisen, och att hon enligt hans uppgifter till och med beställt mord på sin dåvarande make. Hedin berättar att mannen utsattes för ett överfall av en okänd person, att det senare kom hotbrev med krav på pengar samt en karta över bostaden som, enligt polisen, måste ha upprättats av någon som varit inne i huset.

Enligt Hedin kunde meddelanden kopplas till samma IP-adress, vilket i hans tolkning visade att kvinnan själv låg bakom beställningen.

Hedin menar vidare att det var för att dölja dessa händelser som kvinnan anmälde honom för att ha lagt ut gift i hennes brevlåda och senare påstod att han deltagit i illegal vargjakt. Han förnekar bestämt båda anklagelserna och säger att det aldrig funnits någon teknisk bevisning som styrkt dem. Karl Hedin har senare friats från alla anklagelser.

– Det finns ingen som har sett mig lägga någonting i deras postlåda. Det fanns ingen skjuten varg. Det fanns inget i samtalen som motiverade att man grep oss och satte oss i häkte.

Han menar att hela rättsprocessen mot honom byggde på kvinnans uppgifter och ett narrativ som polisen och åklagaren redan från början bestämt sig för att driva.

Preskriptionen – den juridiska slutdörren

Det är här kopplingen till Olsson blir tydlig. Hedin beskriver hur han friades, men att processen ändå fortsatte genom överklagande – och hur tidsutdräkten fick juridiska följder. Han säger att åklagaren väntade länge, och överklagade sent – och att hovrätten sedan drog ut på det i två år.

– De håller på i två år… då fastställde de tingsrättens friande dom, men då blev det preskriberat.

För Hedin blir det ett slags bevis på systemets inbyggda självskydd – när tiden går blir upprättelsen omöjlig, och ansvarsutkrävandet dör av sig självt. Det är i den logiken som Olsson framstår som ett testfall – där Hedin är stoppad av preskription, finns fortfarande en juridisk öppning i Olssons fall.

Justitiekansler Mari Heidenborg

Hedin beskriver också vad som hände när han efter frikännandet vände sig till Justitiekanslern (JK) för att begära ersättning från staten. Enligt honom beviljades han endast den så kallade standardersättningen för frihetsberövande – ett schablonbelopp per dygn i häkte – men inget mer.

Detta trots att han menar att den faktiska skadan var avsevärt större. Han hade pekats ut offentligt som grovt kriminell, fått sina vapen beslagtagna under flera år och sett både affärsrelationer och anseende ta skada.

LÄS ÄVEN: Här är medlemmarna i Expo-knutna maktnätverket Hilda

Ärendet hamnade hos dåvarande JK Mari Heidenborg, som senare utsågs till president i Svea hovrätt. Hedin begärde ersättning även för de långsiktiga ekonomiska och personliga konsekvenserna, men fick avslag. När han därefter försökte få frågan rättsligt prövad – om han faktiskt lidit skada utöver själva frihetsberövandet – skickades ärendet tillbaka till JK, som enligt Hedin vidhöll att staten inte gjort fel.

Slutresultatet blev att Stockholms tingsrätt inte tog upp sakfrågan, och att Hedin i stället tilldömdes att betala statens rättegångskostnader.

Samnytt har tidigare rapporterat om att det var samma Mari Heidenborg som i ett annat uppmärksammat ärende beviljade över 800 000 kronor i skadestånd till en dömd våldtäktsman, med motiveringen att det inte gick att fastställa om gärningsmannen var 17 eller 18 år vid tidpunkten för de grova sexualbrotten.

LÄS ÄVEN: VIDEO: Gav 840 000 i skadestånd till våldtäktsman – nu får hon medalj av kungen

Beslutet väckte omfattande kritik, eftersom det innebar ett rekordstort skadestånd till en person dömd för bestialiska brott.

Hedin landar i slutsatsen att du i Sverige inte bara kan bli friad och stå utan upprättelse – utan också riskerar att avsluta processen med en faktura från staten. I hans fall, säger han, innebar rättsprocessen inte bara förlorad tid och skadat rykte, utan även ett ekonomiskt minusresultat efter att ha försökt få sin sak prövad.

“Vänskapskorruption… ända högst upp”

Mot slutet av intervjun uttrycker Karl Hedin det som blivit hans genomgående slutsats efter flera år i rättsprocesser, nämligen att han inte längre har något grundläggande förtroende för det svenska rättsväsendet.

– Man kan inte tro på rättsväsendet, säger han till Samnytt.

Han beskriver det som en form av intern lojalitet, där myndigheter skyddar varandra och där ansvar i praktiken aldrig utkrävs.

– Det är en korruption, en vänskapskorruption i rättsväsendet som går ända högst upp i ledningen.

När frågan kommer upp om en kultur där åklagare skyddar varandra, svarar Hedin jakande – men pekar samtidigt ut polisen som minst lika central.

– Polisen är central i mitt fall. Det är de som skapar möjligheterna för åklagare.

Myndighetsvärlden har tagit över den politiska världen. Det är en långsam process som i grund och botten bygger på att politikerna kan allt mindre. De vill bli valda var fjärde år. Och blir dom valda så hamnar de i händerna på myndighetsvärlden – och de bryr sig ingenting om medborgarna eller om lagen. De har en helt annan målsättning.

Karl Hedin, skogsentreprenör och jägare

I hans bild finns en hel kedja av aktörer – poliser, åklagare, domare och tillsynsmyndigheter – där ingen riskerar något personligt ansvar, även när processer enligt honom bygger på felaktiga uppgifter eller rena övertramp.

– Ingen av de 20–25 personer som varit inblandade i mitt fall… ingen blir straffad.

Det är mot den bakgrunden han ser Erik J. Olssons enskilda åtal som principiellt viktigt. Inte för att det handlar om ett enskilt rättsfall, utan för att det utmanar själva grundregeln i systemet: att åklagare i praktiken är skyddade från rättsligt ansvar.

– Det skulle betyda enormt mycket om Erik Olsson faktiskt fick den här åklagaren fälld, säger Hedin.

Samtidigt är han pessimistisk om möjligheterna.

– Jag tror att chansen är liten om det inte blir väldigt publikt innan.

Offentlighet och granskning blir i hans ögon det enda yttre tryck som alls finns mot ett system han upplever som slutet och självreproducerande.

Kan man säga att rättsväsendet, alltså åklagare, domare och polis, har hamnat i en särskilt politiserad riktning?

– Att man bara lägger ner och lägger ner ligger nog mycket lathet i också. Men de resurser de har styrs dåligt. Han fortsätter:

– Myndighetsvärlden har tagit över den politiska världen. Det är en långsam process som i grund och botten bygger på att politikerna kan allt mindre. De vill bli valda var fjärde år. Och blir dom valda så hamnar de i händerna på myndighetsvärlden – och de bryr sig ingenting om medborgarna eller om lagen. De har en helt annan målsättning. Hedin utvecklar.

– Det handlar om att värna om sitt eget jobb. Och de är de egentliga makthavarna, inte politikerna.

Han lägger till att i hans eget fall, där det handlat om vargfrågan, så är myndigheterna också infiltrerade av Naturvårdsverket och miljörörelsen.

– Den grupperingen är den egentliga makten. Naturskyddsföreningen driver, med Naturvårdsverkets goda minne, dessa frågor in i rättsväsendet. Det handlar om akademiker och jurister, som försörjs av Sida. De sitter och letar i lagtexter och presenterar ”hål”, alltså dåligt skrivna lagar, för domare som knappt vet vad en varg är.

– De förstår inte problematiken eller komplexiteten i frågan.

Ett stresstest för rättssäkerheten

Samtalet landar till slut i en bredare fråga om makt och ansvar i Sverige. Hedin beskriver en stat där myndighetsvärlden, enligt honom, i praktiken tagit över den politiska kontrollen – och där vanliga medborgare varken får skydd mot brott eller mot statliga övergrepp.

– Du får skydda dig själv helt enkelt, säger han.

Är Sverige på väg mot ett samhälle där medborgarna i praktiken måste skydda sig mot staten?

– Det är min övertygelse.

I den ramen blir Erik J. Olssons enskilda åtal något mer än ett juridiskt experiment. Det blir ett försök att spräcka en princip. Att rättsväsendet kan begå allvarliga fel – men ändå göra sig självt juridiskt onåbart.

I strikt juridisk mening är Olssons mål begränsat. Men i praktiken fungerar det som ett stresstest för hela systemet. Om en åklagare faktiskt kan prövas rättsligt för ett obefogat åtal – och hållas ansvarig – skulle det innebära ett brott mot en djupt rotad ordning i svensk rättsstat: att rättsväsendet ytterst sällan, eller aldrig, ställs till svars av någon utanför sig självt.

Karl Hedin betalar, säger han, eftersom han själv redan sett hur systemet fungerar när tiden får gå. Du kan bli friad. Du kan få rätt i sak. Men ändå stå utan upprättelse. Och när preskriptionerna väl löpt ut finns det inte ens längre någon väg kvar att försöka.

För Hedin handlar det därför inte längre om hans eget fall. Det är redan över. Det handlar om huruvida det överhuvudtaget finns en gräns för statens makt gentemot den enskilde – eller om rättsstaten i praktiken blivit ett slutet system, där den som frias ändå står ensam kvar, utan upprättelse och utan någon att hålla ansvarig.

LÄS ÄVEN: Skogsentreprenör varnar för grön kommunism: ”Vart är äganderätten av skog på väg?