➤ KRÖNIKA Klarar Sverige nästa ekonomiska kris? Den förhärskande uppfattningen i etablerade media tycks vara att nästa lågkonjunktur inte kommer att bli särskilt djup; vissa hävdar av någon outgrundlig anledning till och med att en lågkonjunktur inte alls är lågkonjunktur. Det är naturligtvis nonsens: om tillväxten avstannar och arbetslösheten ökar är det nästan per definition en lågkonjunktur.

Det finns förstås en orsak till att etablerade media försöker dämpa oron för en lågkonjunktur. De allra flesta nationalekonomer, politiker och andra samhällsanalytiker vet att svensk ekonomi är skör och att bostadslånemarknaden alltmer liknar ett finansiellt korthus.

Men ännu mer än så finns det en utbredd medvetenhet om att de offentliga finanserna har kraftigt urholkats av åratal av mycket oansvarig invandringspolitik. Hela kommunsektorn, inklusive landstingen, är i praktiken en koloss på lerfötter. Häri ligger den politiska förklaringen till att åsiktskorridoren vill beskriva nästa lågkonjunktur som ofarlig (det är egentligen inte en lågkonjunktur…).

En något mer informerad förklaring brukar vara att när en konjunkturnedgång väl kommer, är den alltid orsakad av omvärlden. Det sistnämnda har varit ett återkommande tema i den svenska ekonomisk-politiska debatten sedan åtminstone 1980-talet. Av någon anledning som ingen av mina kolleger inom den nationalekonomiska professionen någonsin har kunnat förklara, är Sverige det enda land i världen vars ekonomi aldrig går in i en lågkonjunktur av egen kraft.

Återigen ligger det en politisk förklaring bakom resonemanget, och det är en förklaring som har starkt bidragit till att placera den svenska ekonomin inom gångavstånd till depressionens avgrund. Ursprunget till den här bilden av det obefläckade folkhemmet hittar vi i den gamla devisen från det sena 60-talet om att socialdemokraterna hade löst alla stora samhällsproblem. Den attityden har bitit sig fast i den offentliga debatten.

Den dominerande berättelsen om det svenska samhället, bland politiker, journalister och forskare, är att Sverige har uppnått någon form av ekonomisk särställning i världen. Den självbilden är naturligtvis en myt, men den lever kvar. Det enda som förändrats är vad man söker gömma bakom den.

För 40 år sedan handlade det om att låtsas som om det ideologiska arvet från makarna Myrdal, Ernst Wigforss, Per Albin Hansson och Tage Erlander verkligen hade byggt ett socialistiskt himmelrike. Idag handlar det i stället om att försvara invandringspolitiken.

Brutalt uttryckt: om åsiktskorridoren skulle erkänna att den svenska ekonomin kan gå in i en lågkonjunktur av egen kraft, skulle den också behöva leta efter orsaker.

Om man letar efter orsaker, måste man också koppla dessa till konsekvenserna. Om den svenska ekonomin kan gå in i en lågkonjunktur på grund av något som svenska politiker gjort fel, då blir också dessa politiker ansvariga för följderna av lågkonjunkturen. Även om en konjunkturnedgång har sin orsak i utlandet undkommer inte svenska politiker sitt ansvar för dess konsekvenser.

Det finns nämligen många inhemska anledningar till att en internationell konjunkturnedgång – om den hinner före en helsvensk sådan – kan blåsas upp till orimliga, rent farliga proportioner i Sverige. De dåliga offentliga finanserna är ett bra exempel på en sådan inhemsk faktor. Staten har formellt sett behållit en god balans i sin budget, men Sveriges kommuner är i snabb takt på väg djupt in i underskottens sankmarker.

Dessa underskott hänger intimt samman med kostnaderna för invandringspolitiken, som staten cyniskt nog i stora delar överfört på kommunerna. Dessa är ansvariga för allt från socialbidrag och skolgång till bostäder. När kommunerna går med underskott är de tvungna att lösa problemet med en av två åtgärder: besparingar eller höjningar av skatter och avgifter.

Besparingar drabbar hushåll och småföretag genom att folk förlorar sin försörjning (kommunen sparkar folk) och att skola, omsorg och annan kommunal verksamhet blir sämre. När verksamheten förfaller måste folk ofta kompensera för denna med egen tid och egna pengar. Man kan inte både vara på jobbet och ta hand om gamla mor på det utarmade ålderdomshemmet; man kan inte både förbereda orderlistan för sitt företag och samtidigt hjälpa barnen att göra läxor på kunskap som skolan inte lärt dem.

Utarmningen av landsting och kommuner är en dold men långsamt verkande orsak till varför en lågkonjunktur blir värre i Sverige idag än för 30-40 år sedan. När folk redan under en högkonjunktur lever med små marginaler finns det inget ”överskottsfett” att spara bort. Hushållen måste helt enkelt mycket snabbare börja skära ner i sina utgifter, kapa bort konsumtion och dra pengar från sparkonton.

Småföretag agerar defensivt tidigare i nedgången genom att sparka folk och skrinlägga planerade investeringar. Avsaknaden av ekonomiska marginaler sträcker sig även in i bostadssektorn.

Här hittar vi den andra orsaken till att den svenska ekonomin står illa rustad inför en lågkonjunktur: den extremt höga belåningsgraden i bostadssektorn. Riksbanken har under många år arbetat hårt för att ge svenskarna tillgång till billig bostadskredit. Denna har använts för att blåsa upp privatkonsumtionen till nivåer som inte alls motsvarar vad hushållens nettoinkomster klarar av att betala för.

Svenskarna har, brutalt uttryckt, byggt upp ett skuldberg som de nu skjuter framför sig. När ekonomin börjar sakta av blir vägen framåt brantare; att skjuta stora lån framför sig i uppförsbacke går bara en liten stund.

Sveriges nationalekonomer och politiker vet att den dagen kommer då svenskar i allmänhet inte längre klarar av att betala för sina bostadslån. De fruktar den dagen mer än kanske något annat, ty när bostadslånemarknaden kollapsar slår den också sönder den skattebas som än så länge kan försörja invandringspolitiken.

Den dagen är som sagt inte långt borta. Hittills har Riksbanken kunnat blåsa upp kreditutbudet med en utomordentligt oansvarig räntepolitik. Som vi ska se i en kommande artikel, har den politiken sett sina bästa dagar. Utan att dra för stora växlar på det som sagts här, kan vi väl avsluta med att länka tillbaks från den sönderslagna skattebasen till kommuner och landsting som redan idag knappt har näsan över vattnet.

Budgetpaniken kommer att gripa omkring sig; vi som var med om 90-talskrisen vet precis hur den paniken ter sig. Skillnaden är att idag kommer följdverkningarna av denna att bli långt värre.

Då, under det tidiga 90-talet, ägnade sig budgethysteriska politiker åt att skära bort allt ”överskottsfett” som fanns i den svenska ekonomin. Idag, när inget sådant egentligen existerar, kommer konsekvenserna att bli fatala av en liknande budgetmassaker i den offentliga verksamheten.

Förhoppningsvis vaknar Sveriges politiker innan det är för sent.

Sven Larson, Ph.D., Political Economist
Larson är utvandrad från Sverige till USA, forskar inom ekonomisk politik och har skrivit ett flertal böcker, bl.a. Industrial Poverty om den europeiska välfärdsstaten och The Rise of Big Government