DEBATT • När Putin invaderade Ukraina förra året förväntade han sig en snabb seger. Nu vet vi att så inte blev fallet. Idag expanderar NATO, västvärlden är mer enad och ryssfientlig än på decennier, antalet stupade ryssar är sannolikt över 100 000, landets ekonomi knakar, en miljon invånare har flytt, och den ryska krigsmakten framstår som ett skämt. I åratal har Putin setts som grym och slug, men nu ses han bara som grym. Detta var knappast något Putin förutsåg eller avsåg.

Men med sin misslyckade förutsägelse är Putin i gott sällskap. Eller åtminstone talrikt sådant. Detta det tredje millenniet har sett ett flertal militära misslyckanden och överraskningar. År 2001 invaderade USA Afghanistan, ett drama som vi alla vet hur det slutade på Kabuls flygplats 2020. Afghanistankrigets tvillingkrig i Irak var en ännu större katastrof. Även resten av Mellanöstern har skakats av plötsligt uppkomna och vilt böljande krig och inbördeskrig, främst i Libyen och Syrien. År 2013 sa chefen för USA:s nationella underrättelsetjänst att Bashar al-Assads dagar var räknade. Tio år senare räknar vi fortfarande. Från haveriet i Syrien kom dessutom IS, som 2014 drev Iraks på pappret överlägsna armé på flykten.

Det är svårt att dra sig till minnes någon större militäroperation som gått som den skulle sedan Gulfkriget, och där förutsåg också många experter ett långt och blodigt krig. Även när allt gått enligt planen så verkar framgången snarare ha varit betet i en fälla, som USA:s tidiga framgångar i Afghanistan, och Rysslands i Georgien och på Krim.

Lützens ärtsoppsdimma

Misslyckade förutsägelser finns överallt, men de är särskilt vanliga i krig. Lützens berömda ärtsoppsdimma ligger ännu tät, bildligt talat. Så frågan bör inte vara ”varför är det svårt att förutse vad som händer i krig?” utan snarare ”varför är det särskilt svårt att förutse vad som händer i krig?”

Krig är extra svårförutsägbara av flera skäl. Ett som varit synnerligen viktigt i ukrainakonflikten är svårigheten att i fredstid bedöma krigsförmåga. Vi vet inte hur militärorganisationer fungerar (eller inte fungerar) förrän de testas, och de kan inte testas utan krig. Militärövningar kan hjälpa, men läsaren minns alla de gigantiska ryska militärövningar som skrämt upp oss de senaste decennierna. Tydligen gav de inte ens Putin en klar bild av Rysslands stridskrafter.

Krigsförmåga är särskilt svårt att bedöma i ett så korrupt land som Ryssland, där kritiker tystas och officerare frestas fuska med krigsmateriel som ändå ”aldrig kommer att behövas.” Hur stridsvilliga är soldaterna? Nog är det lätt att vara kaxig när man sitter och spelar kort i barackerna eller paraderar runt i fina uniformer. Fungerar vapnen? Och ammunitionen? Hur välutbildade är soldaterna? Transport och produktion av livsmedel, krigsmateriel, och nyrekrytering? Det här är sådant som militärövningar inte kan göra rättvisa – den massiva industrin och ekonomiska kraftsamling som krävs bakom fronten. Enligt vissa rapporter avfyrar Ryssland 10 000 artillerigranater om dagen. Dessa och mycket annat måste ersättas.

Men det gäller även att ha koll på fienden. Det är svårt att säga vad som var avgörande förra året – att Putin överskattade den ryska armén, eller underskattade den ukrainska. En blandning är sannolikt det rätta svaret. Och med tanke på hur svårt det är att bedöma den egna kapaciteten så blir det fullt förståeligt att det är mångdubbelt svårare att bedöma motståndarens. Vi bör komma ihåg att inte ens Ukrainas vänner i väst hade något större förtroende för landets försvarsförmåga.

Ödet spelar tärning

Något annat som bidrar till krigets oförutsägbarhet är att enstaka beslut får mycket stora effekter, och att dessa beslut ofta hamnar hos enskilda individer. Beslut som att överhuvudtaget starta krig. Ödet spelar tärning inuti ledarnas huvuden. I nuläget framstår det nästan som att Putin var den ende som tyckte att invasionen var en bra idé, men även om det är en överdrift så är det tydligt att hans egen vilja måste ha varit en nödvändighet. Han hade kunnat välja annorlunda.

Vi tror gärna att våra ledare har makt. Sanningen är att de mestadels bara har inflytande. Även de mest brutala envåldshärskarna har grupperingar som de måste hålla sig väl med. Men presidenter som inte kan framtvinga en skattesänkning eller sjukvårdsreform har rätt att fatta beslut om krig och fred. Och i krigstid ökar denna makt. I fred bestämmer kollektivet, i krigstid individen. I krig finns inte tid att tänka eller diskutera. Eller så påstås det i varje fall. Men om vi tog oss tid att tänka och diskutera skulle vi nog inse att det alltid finns tid att tänka och diskutera. Besluten brukar bli bättre, mindre slumpmässiga och mer förutsägbara på det viset.

Men det kanske största hindret för att förutse krig och krigens resultat är att vi aktivt försöker sabotera varandras förutsägelser. All krigföring bygger på vilseledning, som Sun Tzu skrev. Detta kan göra förutsägelser både självuppfyllande och självförstörande. Ryssarna försökte aktivt uppfylla sin förutsägelse om snabb seger, och ukrainarna försökte stoppa dem. Det är inte svårt att leta rätt på gamla uttalanden från ryska generaler om hur mäktig den ryska armén är och hur lätt det vore att ta Kiev. Det kanske stämde 2014. Men efter att ryssarna då tog Krim har Ukraina haft tid att förbereda sig Från det faktum att landet hållit ut så måste dessa förberedelser ha gått bra. De ryska förutsägelserna tvingade ukrainarna att sabotera dessa förutsägelser. De ryska planerna möttes av de ukrainska planerna. Resultatet är lätt att se. Åtminstone i efterhand.

Idag vet vi mycket som vi inte visste när kriget startade. Vi vet att Zelenskyj är en effektiv krigsledare, vi vet att det västerländska stödet är stort, vi vet att den ryska armén är svag, vi vet att den ukrainska nationalismen är stark. Men kunde vi ha vetat detta innan kriget? Zelenskyj var inte särskilt populär eller respekterad. Och hur kunde vi ha vetat att omvärlden skulle agera mer energiskt än vid Krimkrisen? Nu i efterhand är det lätt för att hitta bevis för allt detta, men så brukar det vara när man fått facit. Det är lätt att vara efterklok, då tiden demonstrerat vad som är både viktigt och oviktigt.

Kriget kan vara i decennier

I efterklokhetens bländande ljus ter sig allt självklart. Detta återupplivar ständigt den arrogans som får oss att tro att vi kan förutse framtiden. Inte ens ryskt artilleri kan banka i mänskligheten någon ödmjukhet, annat än tillfälligtvis. Framtiden är oförutsägbar, och krig är speciellt oförutsägbart. Vi ska inte lura i oss att detta förändrats sedan krigsutbrottet. Då hamnar vi i samma fälla som vi föll i förra året, samma fälla som Putin sitter kvar i. Jag förutser att situationen även fortsatt kommer att vara oförutsägbar.

För inte så länge sedan spekulerade vissa om att den ukrainska sommaroffensiven kunde göra slut på kriget. Läxan om svårigheterna med stora offensiver som förra årets ryska framstöt mot Kiev gav var snart glömd. Vi lurar i oss att misslyckandet att förutse både kriget och dess förlopp bara var otur. Zelenskyj är försiktigare, och har nämnt möjligheten att kriget kan vara i decennier.

Än finns det gott om osäkerhet, vilket Wagnerkrisen visade. Ryssland har fortfarande enorma resurser som kan sättas in om Putin skulle bestämma sig för totalkrig. Det vore i så fall första gången sedan andra världskriget som en stormakt går så långt. Och då har vi ännu inte nämnt kärnvapnen. Men även kinesiskt, amerikanskt och europeiskt agerande kommer att spela roll. Kina skulle kunna öka sitt stöd till Ryssland, eller försöka ta Taiwan, eller till och med försöka kapitalisera på den ryska svagheten och öka sitt inflytande i Centralasien. I USA har Bidenadministrationen gett mer stöd till Ukraina än vad Storbritannien och EU har gjort tillsammans, men vad händer om Trump kommer tillbaka till makten? Det vet nog inte ens Trump själv.

Något som gör det svårt att bli bättre på att göra förutsägelser är att verkligheten inte ger oss så mycket återkoppling. Eller snarare, inte ger oss återkoppling av det slag vi skulle behöva. Förutsägelser handlar om olika möjliga händelseutvecklingar. Men de flesta av dessa möjliga händelseutvecklingar kommer aldrig att observeras, helt enkelt eftersom de inte sker. Ingen har någonsin sett något som inte hänt.

Detta betyder att det är svårt att med någon som helst säkerhet säga vad som skulle ha hänt om vi hade handlat annorlunda, ens i efterhand. Vi kan veta vad som faktiskt hänt, även om det ofta är svårt nog, men vi kan inte veta vad som skulle ha hänt om vi hade handlat annorlunda. Tyvärr är det vanligtvis just det vi är intresserade av när vi gör förutsägelser. Vi vill veta, säg, vad som händer om vi invaderar Ukraina, eller startar en stor sommaroffensiv, eller gör en fredstrevare. Tyvärr är det enda sättet att ta reda på detta att faktiskt göra det. Om det var det bästa valet får vi aldrig veta.

Katastrofen kanske ännu inte har skett

Den ryska invasionen gjorde slut på en lång fredsperiod. Sannolikt har redan fler dött i Ukraina än de som dog i det tio år långa jugoslavienkriget. För många blev krigsutbrottet en överraskning, däribland jag själv. Den eviga freden var över, och plötsligt upptäckte flera länder att deras militärbudgetar var lite småttiga. Här i Sverige märkte vi att NATO-försäkringen nog var värd priset.

En fråga vi bör ställa oss när något överraskande händer är om det är ett undantag eller det nya normala. Blixten slår aldrig ned på samma plats två gånger, som uttrycket har det. Men vad händer om den gör det? Vi kanske råkar stå under en åskledare. Är Ukraina ett undantag i efterkrigstidens fredliga värld, eller slutet på denna? Det vågar jag inte spå om. Men det som bör påpekas är att konflikter har en tendens att sprida sig, som en gnista i en torr skog eller ett kinesiskt fladdermusvirus. Krig ökar risken för nya krig. Det är oroande men intressant att se på Ukraina och de hundratusentals döda där och tänka att detta kanske inte är katastrofen. Katastrofen kanske ännu inte har skett. Ukraina kanske bara är gnistan på väg mot krutdurken. Jag förutspår att vad som än händer så kommer det inte att ha förutspåtts.

Jakob Sjölander

Jakob Sjölander är skribent och författare, bland annat till ’The Future of Yesterday’ och ’Cleopatra’s Nose: Randomness in History’. Han har tidigare skrivit för bland annat Fokus och Bulletin.