Kriminolog avlivar vänstermyter om brottslighet

Det är dags att sluta prata om “socioekonomiska faktorer” och fokusera på att bygga moral och självkontroll hos individen. Det menar den meriterade kriminologen Per-Olof Wikström och sticker därmed ut hakan i en svensk kriminalpolitisk kontext.

Den akademiska kriminologin i Sverige har länge dominerats av vänsterpolitiska teorier där den som begår brott fritas från personligt ansvar för sina handlingar och skulden i stället läggs på samhället. Synsättet har präglat kriminalpolitiken åtminstone de senaste 50 åren med idéer om vård i stället för straff.

I takt med den förda invandrings- och integrationspolitikens haveri där den grova brottsligheten idag domineras av personer och gäng med utomvästlig och oftast asylrelaterad invandrarbakgrund, har det blivit ännu viktigare för den politiska vänstern att betona samhällets skuld och framställa individen som ett offer för strukturella socioekonomiska omständigheter i ett förment klassamhälle vars förtryckarmekanismer enligt klassisk marxistisk analys nu också kompletterats med rasistiska dito.

Skillnad i synsätt mellan kriminologer och vanligt folk

På gräsrotsnivå bland medborgarna i gemen har det här synsättet aldrig riktigt slagit igenom. De få gånger någon lägger örat mot marken och lyssnar av det allmänna rättsmedvetandet är det i stället strängare straff och mindre dalt som efterfrågas. för de grövsta brottslingarna återkommer fraser som “vatten och bröd” och “lås in och kasta bort nyckeln”. Halva svenska folket vill till och med återinföra dödsstraffet, något som inte överhuvudtaget återspeglas i den vänsterlutande kriminalpolitiska debatten där man annars sällan försitter ett tillfället att tala om vikten av “representation” för olika grupper.

Ge bort Samnytt PLUS i julklapp! 🎄🎅

Överraska någon med en prenumeration på Samnytt Plus. Den perfekta julklappen för den som värdesätter ocensurerad journalistik.

Ge bort en prenumeration

Mer sällsynt är att någon kriminolog inom akademin ansluter sig till menighetens betraktelsesätt som här anses alltför reaktionärt, populistiskt och fördomsfullt. Men undantag finns. En av dem heter Per-Olof Wikström, flerfaldigt prisbelönt och verksam med förflutet på prestigefyllda brittiska universitetet Cambridge och tidigare även verksam på Stockholms universitet, Malmö universitet, Brå och Polishögskolan.

Kriminalitet inget man hamnar i, utan något man väljer

I en färsk intervju i tidningen Kvartal under rubriken “Man hamnar inte i kriminalitet – man väljer det” sammanfattar Wikström sin senaste rapport om vad den objektiva sanningssökande forskningen faktiskt säger om mekanismerna bakom kriminalitet – bortom de vänsterpolitiska myterna. Att det i ett land som Sverige skulle vara bristande välfärd och avsaknad av ekonomiska skyddsnät som driver människor in på brottets bana är något som den forskare som vill vara ärlig direkt måste avfärda, anser han.

Förekomsten av desperata mödrar i armod som stjäl bröd till sina svältande barn är försvinnande liten i den moderna svenska brottsstatistiken, och även om pengar är en drivkraft bakom många brott så handlar det inte om att hålla hungern från dörren utan om brist på moral där man är villig att ta genvägar till rikedom, genvägar där man både bildligt och bokstavligt går över lik för att nå sitt mål. För många brott, exempelvis våldtäkter, förnedringrån, hedersrelaterad brottslighet med mera, är den ekonomiska vinningen sekundär eller obefintlig och den socioekonomiska förklaringsmodellen därmed inte applicerbar.

Individens moral och förmåga till självkontroll avgörande

Wikström menar att frågan om varför en person begår brottsliga handlingar måste besvaras utifrån vad som på akademiskt språk kallas situationell handlingsteori där individens moral eller brist på sådan är den allt annat överskuggande faktor som avgör om han eller hon väljer att vandra den smala eller breda vägen. Det är också med förankring i denna faktiska verklighet, inte i myter som konstruerats för att legitimera vänsterpolitik, som kriminalpolitiken behöver utformas för hur man i samhället förbygger, avskräcker från och bestraffar brott.

De vänsterpolitiska kriminologiska myterna leder enligt Wickström inte bara fel i arbetet med att komma till rätta med den befintliga brottsligheten. Övervältrandet av skulden på samhället fungerar också som legitimering och ursäkt för att begå brott och sänker den allmänna moraliska tröskeln.

Brottslingar ges en kontraproduktiv offerroll

Inte minst har de migrantgrupper som idag stort dominerar den grova brottsligheten i Sverige iklätts en offerroll som många av dem internaliserat, där de inte förväntas klara skolan, skaffa ett jobb eller avhålla sig från brott. Den politiska vänster som ägnar sig åt detta pekar regelmässigt finger mot sina politiska motståndare, vanliga medborgare och strukturer i samhället som varande rasistiska. Deras kritiker menar att det i stället är vänstern som genom sitt synsätt på migranter ägnar sig åt det som brukar kallas för de låga förväntningarnas rasism.

Wickströms rapport har som en känga åt den vänsterlutande kriminologin och kriminalpolitiken getts namnet “När brott blir ett acceptabelt handlingsalternativ”. I rapporten är han kritisk till det brottsförebyggande arbetet i Sverige som tar avstamp i felaktiga förställningar om att brottsligheten försvinner om man bara fortsätter att utjämna de sociala klyftorna genom att transferera ännu mer pengar från de produktiva till de icke-produktiva i samhället.

Skillnad på riskfaktorer och orsaker

Kritiken gäller även Brottsförebyggande rådet (Brå), där Wikström själv arbetat, som i strid med beprövad vetenskap tyst accepterat direktiv från rödgröna regeringar att ha socialekonomiska faktorer som utgångspunkt för sin verksamhet. Wikström är också kritisk till hur det inte skiljs mellan riskfaktorer och orsaker.

Utifrån statistik är det riskfaktorer att vara man, befinna sig i ett visst åldersintervall, tillhöra en viss socialgrupp och/eller ha en viss etnisk tillhörighet/bakgrund. Men det är något annat att i brottssammanhang generalisera genom att exempelvis kollektivt skuldbelägga alla män och det manliga könet som en orsak till brott. Eller omvänt kollektivt ursäkta migranter eller personer med svag ekonomi som begår brott just därför att de är migranter och/eller fattiga.

Människor inte “omständigheternas marionetter”

Dessa sammanblandningsförsyndelser är vanliga inom den vänsterorienterade kriminologin och innebär att den som är man, migrant eller ekonomiskt svag men ändå avhåller sig från att begå brott inte får den respekt han eller hon förtjänar. Wikström menar att politiker som ägnar sig åt detta reducerar människor till “omständigheternas marionetter”, där den egna karaktären och moralen inte har någon betydelse och den som begår brott inte har något ansvar för sina handlingar.

Att det är skillnad på riskfaktorer och orsaker och att individen har ett val att ge efter eller hålla emot de frestelser att slå in på brottets bana som kan finnas i vederbörandes livssituation menar Wikström bevisas av exempelvis siffror som visar att det kan skilja stort mellan personer som bor i samma område, går i samma skola och till och med tillhör samma familj – där den ene blir kriminell och den andre inte.

Ett annat belägg är att det stora flertalet människor, oavsett man befinner sig i en riskgrupp eller ej, inte blir brottslingar. Orsaken måsta alltså sökas någon annanstans. Wikström nämner som ett känt exempel att den ökände amerikanske gangsterbossen Al Capone hade en bror som var polis. De två gjorde helt olika livsval trots att de vuxit upp i samma familj och område med samma föräldrars uppfostran.

Ansvaret för sina egna handlingar måste betonas

Det viktigaste brottsförebyggande arbetet består enligt Wikström i att stärka medborgarnas ansvarstagande genom att förmedla uppfattningen att var och en har ansvar för sina egna handlingar. Detta i kontrast till hur det i mycket sett ut de senaste 50 åren där man lärt medborgarna att det är legitimt att skylla ifrån sig om man begår brott. Fokus måste ligga på att dana medborgarnas personliga moral och att öva upp deras förmåga till självkontroll.

För detta har Wikström empiriskt stöd i sin forskning, Han och hans forskarteam har följt ett mycket stort antal människor och kan konstatera att moral och självkontroll och brist på dessa ting var helt avgörande för om man valde ett hederligt liv respektive slog in på brottets bana. 60 procent av brotten begicks av personer med skral moral och dålig självkontroll medan endast en procent av brotten begicks av personer med hög moral och god självkontroll.

Viktigt att markera tidigt mot brott

Enligt Wikström är det viktigt att samhället markerar tidigt och inte ser genom fingrarna med unga personers första kliv in på brottets bana. Moralen och trösklarna mot att begå brott sänks snabbt om ingenting händer eller om personen tvärtom får höra att han eller hon inte kan klandras för brottet utan att skulden ligger hos samhället. Idag och sedan länge händer det ofta nästan ingenting förrän en person begår ett mycket allvarligt och grovt brott. I det skedet finns inte mycket kvar i form av moraliska trösklar och självkontroll och uppförsbacken att bygga upp sådana igen blir lång och brant.

Att bygga fler fritidsgårdar i tron att det ska eliminera brottsligheten bland unga är enligt Wikström ett paradexempel på feltänk som varit vanligt förekommande i Sverige. Ändå har det ofta, utan stöd i någon empirisk verklighet, framhållits som undergörande verktyg för brottsbrottsprevention från aktörer som borde veta bättre.

Svagt samband mellan socioekonomi och brottslighet

Forskningen är tydlig, påtalar Wikström. I motsats till hur det låter i den offentliga debatten existerar det inget samband att tala om mellan socioekonomi och brottslighet men ett desto starkare sådant mellan moral och självkontroll och att begå eller avhålla sig från brott. Det är genom kognitiv träning och att skicka rätt signaler till barn och unga, hemma och i skolan, som man bygger upp motståndskraften mot att begå brott, slår han fast.

Att försöka komma till rätta med brottsligheten genom att åtgärda socioekonomiska faktorer i ett så jämlikt samhälle som det svenska är enligt Wikström i princip utsiktslöst. Ändå är det där fokus för den brottsförebyggande politiken ligger, där den ena skattemiljarden efter den andra pytsas iväg, inte minst till de invandrardominerade förorterna som benämns som “utsatta områden” och “utanförskapsområden”. Detta fortgår trots facit att brottsligheten inte alls minskar utan tvärtom ökar.

Wikström kvantifierar utifrån sin forskning att man kan uppnå en marginell effekt på fem procent på brottsligheten genom att adressera socioekonomiska faktorer men en effekt på hela 50 procent om man i stället skulle fokusera på att stärka medborgarnas moral och självkontroll och se till att brott får konsekvenser i stället för att ursäktas.

Krävs en mer verklighetsförankrad kriminalpolitik

Att prata kriminalpolitik i Sverige har de senaste åren blivit mer eller mindre synonymt med att prata om den grova organiserade och invandringsrelaterade gängkriminaliteten med årliga rekord i dödsskjutningar. Här menar Wikström att det initialt måste vara hårda bud som gäller för att få stopp på våldsspiralen men att det i nästa skede behöver satsas avgjort mindre på socioekonomiska åtgärdspaket och avsevärt mer på “proaktiva och offensiva strategier och åtgärder för att motverka den norm- och moralbildning som understödjer gängen och deras våldsbenägenhet”.

Generellt anser Wikström att kopplingen mellan orsaker och åtgärder är svag i det brottsförebyggande arbetet i Sverige. Det är därför som det ser ut som det gör och så länge det inte sker ett paradigmskifte här, bort från de vänsterpolitiska myterna och i riktning mot en mer verklighetsförankrad kriminalpolitik med stöd i vetenskap och forskning, kommer vi att få leva med en grov brottslighet på nuvarande eller ännu högre nivå.