LEDARE • När barn skjuts på öppen gata, tonåringar styckas i skogar och familjer terroriseras i sina hem – då har staten redan kapitulerat. Då har “rättsstaten”, som kriminologer och jurister nu ständigt åberopar som ett hinder för effektivt ingripande, i själva verket upphört att fungera i sin mest grundläggande uppgift: att skydda medborgarna. Att i det läget avvisa El Salvadors radikala men framgångsrika modell som “oacceptabel” för Sverige att ta efter är verklighetsfrånvänt, ansvarslöst och farligt.

I en artikel i Göteborgs-Posten ondgör sig en trio självutnämnda ”experter” på invandrad gängkriminalitet över att det finns de som vill se verkligt effektiva åtgärder mot den skenande gängkriminaliteten i kontrast till det man upplever som mycket snack på liten verkstad om att ”knäcka gängen” och ”paradigmskifte”. Personerna i fråga titulerar sig kriminologer men är i likhet med det stora flertalet inom sitt skrå mer att betrakta som vänsterliberala opinionsbildare och aktivister.

Rättsstatens död genom passivitet

Det som nu pågår i Sverige är inte längre “brottslighet” i vanlig mening. Det är lågintensivt krig. När gängen spränger bostäder, mördar rivaler mitt bland civila och kontrollerar hela bostadsområden, då har statens våldsmonopol brutits – inte bara tillfälligt, utan systematiskt. Och i krig föregås inte varje avlossat skott i försvar av landet mot fienden av en rättssäker process.

Kriminologerna som i trygg akademisk miljö upprörs över bristande rättssäkerhet för gängens hangarounds verkar sällan lika upprörda över rättssäkerheten för landet vanliga invånare. Hur trygg är rättsstaten för kvinnor och barn som utomhus lever med ständig rädsla att våldtas respektive förnedringsrånas, eller för medborgaren överlag när gänguppgörelsernas kulor viner i köpcentrumet och bomber briserar i trappuppgångarna, när hotnivån för islamistisk terrorism är den näst högsta på skalan?

LÄS ÄVEN: El Salvadors väg för att krossa gängen sågas i Sverige

När staten inte kan skydda sina invånare från dödligt våld, då är det inte längre en rättsstat. Det är en illusionsstat – ett tomt löfte, ett system bara på papperet, vars principer nu används av vänsterliberala akademiker för att skydda sina egna metoders misslyckanden och legitimera att man inte gör mer eller något annat och nytt. Omsorgen om medborgarna som berövats sin rätt till trygghet och säkerhet lyser med sin frånvaro.

Ideologiskt vanstyre bakom katastrofen

Det är inte någon slump att just de som nu högljutt försvarar “mänskliga rättigheter” och avfärdar varje form av kraftfull politik som “diktatorisk”, är samma skara som under fler decennier bedrivit en havererad migrations- och kriminalpolitik – ofta i nära samklang med kultursfären som hjälpt till att glorifiera gängvåldet, bland annat i form av att hylla och upplåta sina plattformar för så kallad “gangsterrap”.

Man har varit instrumentell i att skapa en bred rekryteringsbas för de kriminella invandrargängen bland de unga och skapat lagar med åldersrabatter och straffrihet som fungerar som incitament för minderåriga att begå allvarliga brott, men ojar sig nu över att andra av just de skälen tvingas vidta åtgärder mot dessa ungdomar som presumtiva grova brottslingar. Samma politiska och kulturella skikt som skapat problemet vill nu förbjuda alla lösningar som kan få deras egen moraliska fernissa att flagna och kulisser att rasa.

Ställer fel fråga i fel tid

Det är de med rättstatsargument koketterande kriminologerna som sett till att frågan inte längre gäller huruvida det är rätt att frihetsberöva individer med svagt bevisläge, utan har gjort detta till en nödvändighet. Det är de som sett till att den avgörande frågan i stället blivit om det är försvarbart att hundratals eller fler gängkriminella går fria varje år för att rättsväsendet inte mäktar med och lägger ribban om att hellre fria än fälla på fel höjd relativt målet att hålla brottsligheten i schack.

LÄS ÄVEN: Nu har Sverige 50 procent FLER mord än El Salvador

I den bästa av världar kan rättssäkerhet problemfritt kombineras med målsättningen om trygghet och säkerhet för alla, även de kriminella och antisociala. Men Sverige har genom vänsterliberalt vanstyre passerat gränsen där detta inte längre är möjligt. Det är det etablissemang som kriminologerna står med fötterna och trampar i som ställt oss inför det trista valet att tvingas tumma på antingen rättssäkerheten för vissa eller tryggheten och säkerheten för alla andra

Då måste svaret bli att rättssäkerhet in absurdum inte kan tillåtas stå i vägen för att återställa tryggheten och säkerheten – särskilt inte när det handlar om att vidta effektiva åtgärder mot grovt gängkriminella, men också rekryteringsbasen för gängen som utgörs av förment “oskyldiga” ungdomar som romantiserar våld, lever nära kriminalitet idag eller kanske redan i den, även om rättsväsendet inte ännu lyckats beslå dem med specifika brott.

El Salvador visar vägen

El Salvadors metod – där samröre med gäng är tillräckligt för frihetsberövande – är i motsats till allt som prövats i Sverige effektiv på riktigt och helt nödvändig i ett land där det begicks 6 000 gängmord per år. Idag är antalet 114, och folket har röstat på metodens fader Nayib Bukele med 85 procents stöd för ytterligare en mandatperiod som president – ett kvitto på att det är en avgrund mellan folket och akademiska fintyckare. Och i en demokrati är det folket som bestämmer.

LÄS ÄVEN: Besegrade gängen – återvald som president en andra omgång

När rättsstaten havererar gör i förlängningen också demokratin det. Det gäller därför att lyssna på folkviljan innan det är för sent, och kriminologerna har ett ansvar att inte misstänkliggöra medborgarna som vill ha tillbaka det trygga och säkra Sverige de hade innan de akademiska kriminologerna rev ned det. Runt hörnet väntar annars något ännu värre, ett regelrätt inbördeskrig mellan fraktioner i en failed state.

Fångar i El Salvador / Nayib Bukele. Foto: Faksimil YouTube / Casa Presidencial , El Salvador, CC0

Förtroendet för kriminologerna förbrukat

Kriminologer upprepar mantrat om “förebyggande insatser”. Men de man föreslagit och prövat så här långt har inte fungerat – överhuvudtaget. Förtroendet är förbrukat, i synnerhet mot bakgrund av att man talar med kluven tunga – ena dagen om att hjälpa och skydda unga i riskzonen och nästa dag med lovord om den gangster-rap som med hög verkningsgrad lockar in samma ungdomar i gängkriminaliteten

Samhället behöver visa tänderna, att det statliga våldsmonopolet är starkare än gängens. Hittills har man signalerat motsatsen, med korvgrillande dialogpolis och undfallande GTF- och polkon-praktik med lågaffektivt bemötande där man retirerar för att inte eskalera situationen. Det värsta exemplet var kanske när våldsbejakande islamister och gängkriminella med samma etniska bakgrund gjorde gemensam sak i korankravaller och polisledningen lät våldsverkarna ta över polisfordonen och skada flera hundra av sina underlydande kravallkonstaplar.

Polisuniform med mjukisbyxor

I kampen mot rekordnivåerna av dödsskjutningar har bisarrt nog polisens mjukisbyxor blivit ännu mjukare. Man utbildar nu poliser i sådant som att inte provocera de kriminella genom söka ögonkontakt eller lägga handen på dem. Konstaplarna i yttre tjänst ska utgå från att våldsverkaren och brottslingen kan lida av psykisk ohälsa, det vill säga mer vara ett offer än en förövare. Detta medan de gängkriminella skrattar och skakar på huvudet åt stolligheterna samtidigt som de är tacksamma för det fria spelrummet.

I El Salvador lyckades man först efter att gängen förlorat sitt grepp om gatorna. I Sverige har vi inte ens börjat ta tillbaks dessa gator och det mesta av utvecklingen går i motsatt riktning, där gängens grepp om gatorna tvärtom blir starkare. Dessutom har man på allt bredare front lyckats infiltrera samhällets institutioner – även polisen, rättsväsendet och kriminalvården.

Dags att se den verkliga hotbilden

Det är inte diktatur att återupprätta lag och ordning – det är en förutsättning för demokrati. Det verkliga hotet härrör inte från de som vill försvara rättsstaten mot dess fiender med den kraft som krävs, utan från de som passivt ser på medan rättsstaten går under och legitimerar sina armar i kors med floskler och skenbara tyngd i akademiska titlar.

Det är dags att sluta låtsas, dags att ta av skygglapparna, dags att ta på sig hårdhandskarna. Sverige har inte råd med fler naiva debatter. Vi behöver inte fler ursäkter och mer akademisk verklighetsfrånvändhet. Vi behöver en stat som gör vad staten mer än något annat är till för: skyddar sina medborgare – inte deras förövare. Så som Bukele gjorde i El Salvador.

Gillade du den här artikeln?

Om du uppskattar Samnytts journalistik bli då gärna prenumerant!

• Klicka för att se prenumerationserbjudanden.
• Den som vill stötta genom Swish kan skicka valfri donation till: 123 083 3350 
• Vill du hellre donera på andra sätt finns mer information om det här