En ofta upprepad fras i diskussionen om ungdomskriminaliteten är att den skulle försvinna om det byggdes fler fritidsgårdar där ungdomarna kunde sysselsätta sig med annat än att begå brott. Det är dock något som både tidigare livsstilskriminella, kriminologer och forskare inte stämmer med vare sig erfarenheter eller tillgänglig forskning.

Christian Lundholm en tidigare livsstilskriminell är kritisk till fritidsgårdars påstådda brottförebyggande effekt. För honom och hans brottsliga och drogmissbrukande kamrater fungerade lokalen snarast tvärtom, som en plats man kunde ha som bas för olagligheterna och där man träffade andra personer som lärde ut sådant man inte redan kunde ifråga om brott och droger.

– Vi utnyttjade själva lokalen för att ha någonstans att vistas, spela pingis få saft och bullar och så. Men vi gick också iväg och rökte braja, berättar Christian för Göteborgsposten (betalartikel 20-08-09).

Nikolaus Kotkas är forskare vid Örebro Universitet och har gjort en jämförande studie mellan olika kommuner med respektive utan fritidsgårdar. Han kunde inte konstatera någon nämnvärd skillnad i förekomsten av brott förutom att ungdomarna med kriminell problematik i kommuner med fritidsgårdar var koncentrerade runt fritidsgården.

Nära umgänge med kriminella

Brottsförebyggande samordnaren Daniel Neck är en annan auktoritet på området som instämmer i uppfattningen att kriminella element ofta söker sig till fritidsgårdar. Han berättar också att det på flera ställen i Göteborg där han är verksam har uppdagats att fritidsgårdarnas personal själva har haft en fot i kriminaliteten och ett nära umgänge med de kriminella.

Även den för ett ensidigt socioekonomiskt vänsterperspektiv ofta kritiserade kriminologen Jerzy Sarnecki vidgår att fritidsgårdarna ofta blir samlingsplatser för ungdomar med brottslig problematik. Han berättar också att forskningen i motsats till hur det låter i den offentliga debatten inte kan påvisa några positiva effekter beträffande ungdomskriminaliteten av att bygga fritidsgårdar. Däremot finns indikationer på motsatsen.

– Den empiriska forskning som finns tyder snarare på att fritidsgårdar ökar risken för brott, erkänner Jerzy Sarnecki i en intervju med Göteborgs-Posten.

Samlar upp problematik

Den ökade risken beror på att fritidsgårdarna samlar upp de som har en social problematik och koncentrerar dem till en och samma plats där de hänger istället för att driva runt i spridda grupperingar inne i stan. Inget talar för att ungdomar som begår brott skulle bli laglydiga bara därför att de passerar dörrtröskeln till en fritidsgård.

Enligt Sarnecki är alternativet att ungdomarna är hemma och gör läxorna bättre, i varje om det i hemmiljön finns förutsättningar för att få studiero till detta. Sarnecki går så långt som att beskriva pratet om fritidsgårdare som populistiskt och naivt – att med förenklade lösningar försöka lösa allvarliga samhällsproblem.

“Hade noll koll”

Nikolaus Koutakis och Daniel Neck menar dock att det skulle kunna vara annorlunda om fritidsgårdarna hade rätt personal och verksamheten bedrevs på ett sätt så att den går att följa upp och utvärdera.

Så är det dock inte idag och eftersom fritidsgårdar drar till sig ungdomar med stark potential för brott och man inte är noga men hur de drivs så är risken större att de blir mötesplatser för brott snarare än en platser för att förebygga brott.

Att det förhåller sig så är något som den tidigare livsstilskriminelle Christian intygar utifrån sina egna erfarenheter. Enligt honom menade de som jobbade på fritidsgården väl men hade samtidigt nollkoll på vad som försiggick i och runt lokalerna. Det som hjälpt honom är i stället organisationen KRIS (Kriminellas revansch i samhället).

authorimage