Låt inte Nato-frågan distrahera från Europas egentliga bekymmer

DEBATT Som flitig läsare av Samnytt så blev jag nyligen överraskad av att vakna till en debattartikel skriven av en landsman, eller rättare sagt landskvinna, av serbiskt ursprung. Det har hunnit gå över 30 år sedan kriget utbröt i det forna Jugoslavien, och det skulle dröja lika länge innan en alternativ syn på konflikten publicerades för svenska ögon – i motsats till den förenklade rapporteringen om onda människor som startar oprovocerade krig och goda människor som försöker försvara sig. Vad jag menar är sannolikt ganska uppenbart för de flesta som läst tidningar sedan februari detta år. 

Sveriges nyfödda förtjusning för NATO har förstås triggat onda minnen hos oss som förlorat land, hem och familjer som en direkt eller indirekt konsekvens av NATO-inblandning, där den så kallade försvarsalliansen blivit en anfallsallians under förevändningen att onda människor behövde stoppas. Trots att jag själv drabbats av NATO-aggressionen på ett privat och civilt plan, så har jag svårt att ansluta mig till skaran som vill engagera mig i NATO-frågan över huvud taget. Sverige har redan informellt varit med i NATO länge, och förutom att rensa upp efter NATO-ledda krig både socialt och ekonomiskt, så har man även valt att offra unga svenskars liv i fjärran länder som stöd för anglosaxiska anfallskrig.

Nog om det nu – både vårt folk och ert folk går mot sin undergång, liksom anglosaxarna själva, och vilken flagga som vajar när siste man släcker lyset engagerar mig inte nämnvärt. Trots våra meningsskiljaktigheter så är vi kulturellt samma folk. Sättet vi väljer att leva våra liv på som individer skiljer sig inte från amerikanerna, till svenskarna eller slaverna.

Vi är fullt uppslukade av livets nöjen att vi inte riktigt bekymrar oss för våra folk som helhet. Gemensamt för vår kultur är att nationstänket är bortblåst, där individens frihet väger tyngre än folkets och nationens överlevnad. Vi föder otroligt få barn i den mån att befolkningen redan minskar, eller kommer börja minska snart, och det bekymrar absolut ingen alls.

Detta i motsats till exempelvis Israel, där såväl judarna som muslimerna korrekt gjort bedömningen att det egna folkets överlevnad och konkurrenskraft hänger på framtida numerär, med utfallet att båda folkgrupper försöker överträffa varandra i barnafödande och att Israel är ett av få västligt orienterade länder med naturlig, inhemsk befolkningstillväxt. Eller med en framtid som nation, så att säga. 

Redan i denna del går vi andra rent matematiskt mot utrotning, men en av oss har valt att göra undergången särskilt utdragen och plågsam. För gräver vi djupare så finns en del kulturella skillnader mellan oss. Mitt eget folk beskyller exempelvis alltid politikerna för att samhället ser ut som det gör och misstron mot ledarskiktet är nästan patologiskt.

Svenskarna å andra sidan beskyller alltid sig själva för att samhället är så välutvecklat. Man resonerar sällan att Sveriges framgång beror på generationer av hårt – men också smart – arbete, utan resonemanget är snarare att det blivit bra här på bekostnad av något annat. Antingen andra människor, nationer, klimatet. När vi fick veta att Sydamerikas vattendrag hade bekymmer med plastpåsar så valde vi att beskatta påsarna hårt – i Jokkmokk. 

Huruvida denna patologiska övertro på politikerna är bättre än patologisk undertro kan jag själv ibland inte avgöra. När svininfluensan påstods härja så blev vi upplysta om att den inte var någon fara för barnen, men att vi ändå borde injicera dem med ett hastigt framtaget och obeprövat läkemedel.

Jag minns fortfarande hur svenskarna köade med sina barn utanför vårdcentralen här medan ex-jugoslavisk media raljerade över hur noll barn hade dykt upp på vaccinationscentralerna och hur någon ens kunde tro att folk skulle experimentera på sina barn till ingen nytta. Jag får vara ödmjuk för att det kanske dyker upp någon pandemi där vi blir första och enda nation som stryker med helt, men hittills har det ibland lönat sig att misstro det offentliga. 

Nästa signifikanta punkt där vi skiljer oss är förstås synen på mångkultur. Vi serber växer upp med stark anknytning till vår historia och vår roll i Europa de senaste 500 åren. Den har, tills relativt nyligen, utgjorts av en militärisk tillvaro i gränslandet mellan det kristna Europa och den muslimska världen, och ottomansk expansion.

Många av oss har levt under generationer av ockupation, medan andra – så kallade Krajinaserber – förflyttat sig parallellt med gränserna och levt en tillvaro som gränsmilis på uppdrag av Wien eller Budapest. Detta uppdrag har indoktrinerat oss i att alla kulturer inte är likadana och att vi inte har någon som helst nytta av att införa en främmande kultur i vårt europeiska framgångsrecept.

Idén har delats unisont under århundranden av hela Europa, men nu har plötsligt någonting hänt. Europas nya idé är att samma kultur som vi med våld försökte utestänga från kontinenten, nu i stället ska välkomnas i så stort antal som bara möjligt, så snabbt det bara går. Föreställ er att kontraordern kom från Wien på 1800-talet till gränsmilisen – lägg ner vapen och ordna fri lejd till Wien åt alla människor som Istanbul, Bagdad eller Kabul kan uppbringa. 

Även om gränsvakterna sannolikt skulle bli ganska förvånade så skulle de också vara säkra på att Wien har en logisk plan med detta. Nästa order som då hade kommit skulle vara att bygga hus åt dessa människor och mata dem resten av livet, där de kunde åtnjuta en arbetsfri tillvaro.

Dessa order har materialiserats, men i en modern och monetär värld. I denna digitala tillvaro så har vi tappat konceptet av vad pengar faktiskt är. Vi har ett skattetryck på 50% – mer om man räknar fortsatt skatt på konsumtion – och vi begriper det inte riktigt för vi är infödda i att det ska se ut så. Under Nils Dackes tid var skatten desto mer fysisk – man var hungrig och arbetade en heldag på en åker. Efter jobbet så dök skattefogden upp och ville ta med sig en del av det man producerat. Fogden kunde då förklara att man får ett skydd i utbyte, men för smålänningen blev skatten ändå orättvis med konsekvensen att bonden dristade sig till att vägra betala den.

Tänk nu hur svårt fogdens arbete hade varit med våra moderna idéer i ett mindre digitalt samhälle – fogden dyker upp på gården och säger att han nu måste ta en ännu större del av skörden än han gjorde igår. Han upplyser även smålänningen om att han kan glömma sin pension i framtiden. Bonden frågar förstås vad som har förändrats, och vad han kommer få i utbyte för att behöva arbeta ännu hårdare.

Fogden berättar då att skatter inte längre syftar till ett tjänsteutbyte, men att man transporterat hit ytterligare unga och friska män som behöver maten. Deras roll i samhället är att titta på när smålänningen arbetar på åkern, och de kommer bara att bli fler. Och ja, Fogden får även upplysa om att vi ska skänka bort tre års skörd i klimatbistånd.

Om Nils Dacke inte kunde finna sig i att finansiera en reguljär armé som offrar sitt liv för Sveriges frihet, så kan man fråga sig hur smålänningarnas syn hade varit på att betala alltmer skatt till en bidragsklass. 

Hela idén om en bidragsklass är, vid en exteriör anblick, så bisarr att den inte hade gått att förklara för våra förfäder. ”I framtiden kommer det vara valfritt att arbeta på åkern. Väljer man att titta på så får någon annan på åkern bara jobba dubbelt så hårt, i slutet av dagen fördelar vi skörden så alla har med sig lika mycket potatis hem”.

Om vi dessutom berättar att bidragsklassen var en så god idé att vi inte får nog av den utan fortsätter att utöka den, och att fogden oftast får stryk – inte av Dacke utan av bidragsklassen – så har vi en så surrealistisk historia att den inte skulle gå att yppa, ens om man reste tillbaka med tidsmaskin. 

Som bekant är detta inte en dålig fantasi utan vår verklighet och vår framtid. Jag funderar gärna på hur detta utvecklats från en mardröm till ett etablerat sätt att resonera för en majoritet av oss. Vi vill ju ibland tro att det är en snillrik plan som syftar till att förändra röstdemografin och förankra sin plats vid makten för all framtid. Detta skulle dock förutsätta att beslutsfattarna är eftertänksamma strateger, men jag kan inte observera denna företagsamhet bland vänsterliberaler. Jag observerar endast genuina idéer om att det ankommer på oss att rädda världen på ett eller annat sätt. 


Detta Messias-tänk blev också uppenbart när Moderaterna under Reinfeldt fortsatte på samma spår under 8 års tid och förändrade Sveriges demografi tillräckligt mycket för att knuffa bort sig själva från makten kanske för all framtid. Om väljarna blivit bortkopplade från verkligheten genom ett monetärt skattesystem så verkar detsamma gälla för politiker, som automatiskt inträder i en vision om att uträtta humanitära stordåd på en internationell scen, i stället för att kavla upp ärmarna och förvalta uppdragsgivarnas skattepengar på bästa möjliga sätt.  

Vart vår demografi tar oss i framtiden återstår att se. Det är dock klart att vi för varje dag blir färre småländska bönder och industriarbetare, och fler bidragstagare. Hemma i Serbien existerar fortsatt ingen bidragsklass, men bondeklassen blir mindre ändå genom andra val som individen har gjort.

För anglosaxare och ryssar ser det inte så mycket bättre ut, och Ukraina-konflikten blir nog bland de sista i vårt närområde mellan två nationer och två folkslag. Därefter tappar vi sannolikt kontrollen av vårt samhälle och börjar kollapsa inifrån.

Världskartan ritas om och med nuvarande trender så finns det fler israeler än kineser om ett par generationer. Vad det innebär för planetens fortsatta historia får vi väl se, men varken ni eller vi är en del av den.

Jag tackar Sverige för vårt friktionsfria samarbete under min generation – vi har ju båda haft nytta av varandra här på Smålands åkrar. Jag är ännu inte helt bevandrad bland alla ordspråk här, men visst säger man – siste man ut släcker lyset? 

Anonym serb

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Mats Dagerlind

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.