Statliga LKAB:s enorma satsning på tillverkning av förment fossilfritt stål, Hybrit, har hårdlanserats som klimatvänligt. Samtidigt har kritik riktats mot projektet för att sluka orealistiska mängder el och inte ge de föregivna klimateffekterna. Nu kommer också kritik för det otillåtna sätt på vilket LKAB rundat regering och riksdag när besluten tagits.

Stora klimatsatsningar har haft en tendens att slå väldigt fel. Exempelvis beror den allvarliga elkris Sverige just nu genomlever till stor del på ogenomtänkta beslut att lägga ned tillförlitlig kärnkraft till förmån för mer opålitlig vindkraft.

Ett annat exempel är de skyhöga drivmedelspriser som också skapat stora problem för hushåll och företag och som till stor del beror på den så kallade reduktionsplikten, det vill säga inblandningen av icke-fossila drivmedel i bensin och diesel, som är dyr, har låg verkningsgrad, sliter på motorerna och även visat sig ställa till med allvarliga miljöproblem i produktionsledet såsom skövling av regnskog.

Svensk modell “gå före” och “visa vägen”

Sverige har både berömts och kritiserats för ambitionen att “gå före” i klimatpolitiken. Kostsamma och samhällsdrabbande omställningar och projekt som inte gör varken till eller ifrån globalt när det gäller klimatpåverkande utsläpp av växthusgaser, försvaras ändå därför att de hävdas “visa vägen” för andra länder och därmed i slutänden få effekt. Hur mycket de styrande i Kina, Ryssland och USA låter sig påverkas av vad lilla Sverige gör har dock ifrågasatts.

Statliga LKAB:s enorma satsning på fossilfritt stål, hybrit, är också ett sådant exempel. Det hårdlanseras som klimatvänligt samtidigt som frågetecknen är många. Tillverkningsprocessen slukar enormt mycket mer el jämfört med traditionell ståltillverkning – orealistiskt mycket enligt många bedömare. En annan kritik gäller LKAB:s som man menar glädjekalkyl om hur stor efterfrågan på sådant stål från omvärlden man kan påräkna.

Kritik och frågetecken

På samma sätt som med många andra klimatsatsningar reses också frågetecken kring om den fossilfria ståltillverkningen verkligen blir så klimatvänlig på totalen. Hur mycket “smutsig” el tvingas LKAB exempelvis köpa in för att driva produktionen. Bland de mer initierade kritikerna finns Jan Blomgren, professor i tillämpad kärnfysik, och Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi. Se dem båda i en paneldiskussion nedan:

Omställningen har kallats för “den största industrisatsningen i svensk historia” och i en kritiskt hållen ledare i SvD hävdas den i storleksordning trumfa bland annat bygget av Göta kanal, utbyggnaden av järnvägen, miljonprogrammet, Öresundsbron, Dennispaketet, Nya Karolinska, och stadsflytten av Kiruna.

Projektet kommer att kräva en enorm utbyggnad av vind- och kärnkraft, med en lika omfattande utbyggnad av stamnätet och andra investeringar i infrastruktur som kommer att uppgå till minst hundratals miljarder kronor, eventuellt tusentals. Man beskriver det därför mer som ett “samhällsprojekt” än ett industriprojekt som bara angår LKAB.

Beslut i strid med demokratiska regler

I skenet av detta är det angeläget att ståltillverkningen inte blir ännu en klimatpolitisk flopp med långtgående konsekvenser för det svenska samhället. Farhågorna för detta är stora hos dem som försöker se lite bredare och bortom den trendande gröna entusiasmen. Lika angeläget är att beslut av en sådan dignitet tas med ordentlig demokratisk förankring.

Någon sådan existerar enligt SvD inte idag. Inte ens de regler som det finns riksdags- och regeringsbeslut om beträffande samråd mellan LKAB och regering och riksdag inför så här stora och samhällspåverkande beslut har efterlevts. Alltsammans har enligt tidningen i stället beslutats på ett möte av åtta deltidsarvoderade individer i LKAB:s bolagsstyrelse, varav en – ordföranden – är den tidigare S-ledaren och statsministern Göran Persson.

I motsats till andra projekt av denna dignitet har LKAB:s jättelika omställning till fossilfritt stål inte föregåtts av någon utredning tillsatt av regeringen och inte förelagts riksdagen att ta ställning till. Och det är enligt beslut som regering och riksdag beslutat inte tillåtet, men har ändå skett.

Samordningsansvaret rundas

LKAB som statligt ägt företag omfattas av det så kallade samordningsansvar som skrevs in i statande ägarpolicy 2010. Där stipuleras att bolaget inte på egen hand får fatta några beslut eller vidta några åtgärder som kan få omfattande följder för vare sig närsamhället eller Sverige som helhet utan att först förankra det hos regeringen, innefattande beredning och konsekvensanalys hos berörda departement.

Det här regelverket förtydligades och skärptes efter statliga Vattenfalls tidigare internationella vansinnesaffärer, varav den enorma ekonomiska förlusten och skandalen med köpet av nederländska energibolaget Nuon är den mest kända. Den kan dock komma att överskuggas av den katastrof LKAB:s satsning på fossilfritt stål utmynnar i om den slår fel.

Ändå har Göran Persson och hans handfull närmaste underhuggare kunnat ta det här beslutet helt på egen hand. SvD skriver att detta framstår som särskilt märkligt mot bakgrund av att LKAB tillsammans med regeringen så sent som 2017 fick svidande kritik från Riksrevisionen för bristande samordning av andra samhällspåverkande beslut, bland annat det att bryta järnmalm djupare så att Kiruna och Malmberget måste flyttas.

Tidigare kritik från Riksrevisionen

Utöver att inte ha följd reglerna för samordningsansvar fick LKAB också kritik för så illa genomförda ekonomiska kalkyler och riskanalyser att investeringarnas konsekvenser inte på ett nöjaktigt sätt kunde bedömas. Om omställningen till fossilfritt stål har beslutats på samma illa underbyggda sätt där grönt signalerande tillåtits tränga undan sunda företags- och nationalekonomiska analyser med mera. kan de negativa konsekvenserna bli enorma.

Det var alltså inte bara LKAB som kritiserades av Riksrevisionen, även den andra parten i samordningsansvaret, regeringen, fick på pälsen. Tillsynsmyndigheten menade att man uppvisat en anmärkningsvärd passivitet i att ta sin del av ansvaret för att få LKAB till diskussionsbordet och även för att inte hålla riksdagen, och därmed oppositionen, informerad.

Det är oklart i vilken utsträckning denna passivitet från regeringens sida föranleddes av att man var ense med LKAB och inte ville ha någon bredare politisk diskussion. På motsvarande sätt råder oklarheter kring om det är sammanfallande intressen hos de rödgröna regeringspartierna och LKAB:s styrelse, som alltså leds av en före detta S-topp, kring den föregivna klimatsatsningen på fossilfritt stål som gjort att besluten tillåtits tas i strid med gällande demokratiska regler.

Nya regeringen också passiv

Emellertid har inte heller den nya borgerliga SD-stödda regeringen visat något intresse för att ta kritiken på allvar, syna jättesatsningen i sömmarna för att säkerställa att den inte utmynnar i katastrof och göra om och göra rätt när det gäller samordningsansvaret. För i synnerhet Sverigedemokraterna vars väljare tillhör de mest skeptiska till den förda vänsterliberala klimatpolitiken, kan det bli ödesdigert att stå med ansvaret för en påstådd klimatsatsning som riskerar bli det största fiaskot i svensk historia.

Den nya regeringen har fått kritik för svikna vallöften, varav flera är kopplade till att riva upp den tidigare vänsterregeringens klimatpolitiska beslut, men också för att inte reversera andra rödgröna regeringsbeslut som man tidigare sagt sig vara starkt emot men nu väljer att behålla.

SvD avslutar sin ledare med att återanvända den tidigare socialdemokratiska finansministern Kjell Olof Feldts uppmärksammade uppgivna kommentar i diktform om löntagarfonderna om att när projektet om fossilfritt stål “baxats ända hit” så går det inte längre att vända, hur feltänkt och illa demokratiskt förankrat det än är.