➤ KRÖNIKA Nästan varje dag får jag bekräftelser på att beslutet att lämna Socialdemokraterna – ett parti som jag är född och uppvuxen med men som gradvis degenererat till oigenkännlighet – var välgrundat. Det senaste exemplet är statsminister Stefan Löfvens utspel om att invandrarnas gängkriminalitet egentligen är de svenska överklassungdomarnas fel.

Socialdemokratisk ekonomisk utjämningspolitik brukade förr i tiden hålla en anständig rågång gentemot det avhumaniserande och vulgära klassförakt som Vänsterpartiet och andra djupröda extremister odlar. Man ägnade sig inte åt billig kommunistisk populism om att allt blir bättre bara borgarbrackorna får ett nackskott och deras pengar delas ut till massorna.

Förr bekymrade sig Socialdemokraterna för att det i huvudsak var arbetarklassens barn som dukade under i narkotikamissbruk och hur detta motverkade partiets ambitioner om att skapa ett samhälle med möjligheter till klassresa uppåt. Knarket, menade man, stadde tvärtom arbetarbarnen i en klassresa nedåt.

Nu är knarkandet i Sverige enligt Socialdemokraterna plötsligt bara partyskoj för stekarungdomar i Danderyd och Djursholm. Bortblåst är empatin – tillhör du ”fel” samhällsklass förvandlas du från offer för knarket till klandervärd förövare. Principen om ”allas lika värde” sätts på undantag.

Och om utspelet var tänkt att vara klasskampsretoriskt så har man inte tänkt färdigt – att blanda bort korten om vilka det främst är som hamnar i drogmissbruk är tvärtom att lämna arbetarklassens ungdomar i sticket. Paralleller kan dras till hur man från förment feministiskt vänsterhåll vänt ryggen åt de tiotusentals unga invandrartjejer i förorten som lever under hedersförtryck – även där har att skydda det multikulturalistiska samhällsexperimentet från kritik getts högre prioritet.

Den fingerpekande retoriken om rika lyxknarkare stannar inte vid undandragande av empati – man pådyvlar dessutom missbrukaren skulden för den grova invandrade gängkriminaliteten med dess frekventa dödsskjutningar och knivmord. Det är bara överklassens förment chica festknarkande som håller efterfrågan och knarkhandeln igång, hävdar man. Om bara Östermalmsslynglarna lade den hoprullade sedeln och lilla spegeln åt sidan skulle förorten som genom ett trollslag förvandlas till en fridsam idyll.

Populism brukar definieras som att ge förenklade politiska svar på komplicerade samhällsfrågor. Mer populistiskt än så här kan det i så fall knappast bli.

Socialdemokraternas spinndoktorer har kommit på att narkotikapolitiken med lite ompaketering av retoriken kan exploateras för att ge för partiet gynnsamma synergieffekter i den invandringspolitiska debatten. Ansvaret för massinvandringens konsekvenser i form av skenande gängkriminalitet kan med några enkla vänsterknep inte bara lyftas från politikernas axlar – genom att lägga skulden på överklassens ungdomar kan även de grovt kriminella invandrargängen friskrivas från ansvar för sitt mördande.

Det bär för vänsterliberaler alltid emot att säga något negativt om invandrare. Gruppen ska enligt gällande diskurs alltid beskrivas som antingen offer eller berikande, aldrig som förövare eller tärande. Samtidigt vet Löfven & Co att gangsterväldet i förorterna med ständiga dödsskjutningar, knivmord och handgranater är något som väljarna förväntar sig att politikerna ska göra något åt. Dessa förväntningar finns inte minst hos de hårt prövade skötsamma invandare som jämte de kriminella också bor i förorten och som idag utgör en av socialdemokratins största väljarbaser.

Det finns ingenting som tyder på att regeringen i närtid kommer att få bukt med den galopperande gängkriminaliteten – i stället pekar det mesta på att man för varje år tvärtom tappar alltmer kontroll över situationen. Det är då praktiskt att hitta syndabockar utanför såväl Rosenbad som ’utanförskapsområdena’.

Både den som skjuter ihjäl och den som skjuts ihjäl i Rinkeby, Bergsjön och Rosengård är söner till det nya Sveriges S-väljare. Ökad polisär närvaro och hårdare tag mot gängkriminaliteten riskerar att alienera en del av dessa invandrarväljare. De har köpt vänsterretoriken om att de är offer för socioekonomiska orättvisor och diskriminerande vardagsrasism och att polisen är ett fascistiskt verktyg för upprätthållandet av dessa strukturer. Man har gått på att sönerna inte skulle ha blivit förhärdade gangsters och mördare bara det byggts ytterligare en fritidsgård och satts upp fler graffitiväggar.

Ingen invandrare vill känna sig utpekad som en dålig förälder som brustit i sitt ansvar för barnen och som medskyldig till att sonen blivit grovt kriminell – inte ens om det är sant. Det här börjar man förstå  på de socialdemokratiska tankesmedjorna. I Danderyd och Djursholm har Socialdemokraterna få väljare att slå vakt om och riskera förlora, i Tensta och Vårby gård, desto fler.

Ur ett valstrategiskt perspektiv är det därför en utmärkt idé att peka ut unge herr von Orring i Saltis som den egentlige förövaren när Mohamad i Husby skjuter ihjäl någon i en gängkriminell knarkuppgörelse. Att det inte är sant, motbevisas av all tillgänglig statistik och dessutom är en djupt osmaklig och ryggradslös form av skuldbeläggning och projicering bekymrar Socialdemokraterna mindre än oron över att förlora den politiska makten.

Helt nytt är det förvisso inte för S att friskriva grova brottslingar med socioekonomiskt mumbo-jumbo om fel färg på Legot under uppväxten. Men det senaste utspelet skvallrar ändå om att desperationen inom regeringen över den rådande situationen och den vittrande internationella Sverigebild som följer i dess spår nu nått en sådan nivå att man inte längre drar sig för ens de grövsta övertrampen.

Stefan Löfven är den perfekte S-ledaren i vår tid. Han saknar egna värderingar och fungerar utmärkt som papegoja att upprepa allt som partistrategerna sufflerar från kulisserna. Han är samtidigt en durkdriven förhandlare som både lyckats behålla regeringsmakten i minoritet och splittra den politiska oppositionen. Att den nya knarkpolitiken är innantilläsning och inget som bottnar i egen tankeverksamhet bakom Löfvens pannben har visat sig när han fått följdfrågor från bland annat knarkliberalt håll.

Om det är så att det inte längre är underklassens barn som torskar på knarket och förvisas till ett liv i misär, utan drogerna i stället primärt ska betraktas som stämningshöjande stimulantia på pool-partyn i lyxvillaområden och på Stureplans krogar för jetsetare, då vore legalisering något att starkt överväga. Det skulle slå undan de ekonomiska benen för den organiserade brottsligheten samtidigt som inga arbetarbarn skulle riskera hamna i knarkträsket.

Men när Löfven får sådana frågor, då är allt plötsligt som förut igen – då ska en hård och kriminaliserande narkotikapolitik fortsätta att bedrivas med utgångspunkt i att det är de lägre klasserna som drabbas hårdast av knarkets utbredning och att avkriminalisering skulle vara ett svek mot dessa grupper.

Argumenten mer uttömmande för och emot legalisering av droger är för omfattande för att gå in på här. Det räcker i sammanhanget med att konstatera att Löfvens utspel inte går ihop logiskt. Det kan därför konstateras vara ett billigt populistiskt utspel riktat till det egna partiets vänster- och förortsväljare med syfte att friskriva sig själva och invandrargängen från ansvar för att stora delar av Sverige förvandlats till laglöst land och hitta en syndabock att dirigera om kritiken till.

Utspelet innehåller inga verklighetsförankrade förslag om hur man ska komma till rätta med den narkotikadrivna gängkriminaliteten. Det är bara den lägsta formen av vänsterkonsten att skylla ifrån sig – att peka finger på ”högern”, ”de rika” och ”kapitalisterna”, numera också ”rasisterna”. Den sortens röd populism borde Löfven hålla sig för god för och överlåta till Jonas Sjöstedt.

Att statsministern inte gör det och har klivit över en ny gräns för anständigheten kan dock förhoppningsvis föra det goda med sig att fjällen faller från fler socialdemokratiska slentrianväljares ögon och bana väg för ett välbehövligt regimskifte. Kritiken mot utspelet har varit berättigat bred och massiv och försöken till skadebegränsning efter klavertrampet närmast pinsamma.

Bakgrundsbild: Faksimil Expressen.