LEDARE • I en uppmärksammad krönika i tidningen Fokus (13 juni 2025) drar skribenten Anna Nachman en parallell mellan så kallade invasiva arter – som harlekinpigan och blomsterlupinen – och kulturella fenomen i det mänskliga samhället. Det som tidigare betraktats som tankegods i den yttersta rasistiska politiska marginalen – att använda ekologiska begrepp som “invasiv” för att tala om människors påverkan på andra samhällen – tas nu upp i ett av Sveriges mer tongivande mainstream-medier.

Det är en gränsöverskridande och vågad jämförelse Anna Nachman gör när hon vrider metaforer hämtade från växt- och djurriket ur händerna på rasisterna och prövar att göra dem rumsrena i den politiska samhällsdebattens mittfåra. Kanske är det sådana tankefigurer vi behöver för att förstå hur sårbara både ekologiska och sociala system är för störningar, oavsett om det handlar om lupiner eller människor.

Nachmans poäng är att vissa mänskliga subkulturer – gängkriminalitet, destruktiva normsystem osv – sprider sig som harlekinpigor i ett ekosystem där övriga arter drabbas, skadas och rentav riskerar att helt utrotas. Det handlar inte om hudfärg eller etnicitet, utan om destruktiv kultur som fördriver andra, precis som lupiner kväver ängsblommor. Vår reaktion på hoten är likartad: där man “slår lupiner med lie”, talar man nu om “tvångsförflyttningar” av unga från kriminella miljöer eller ut ur Sverige. Språkbruket och metoderna skiljer sig – men den underliggande logiken är i grunden slående lik, vill Nachman visa.

Från kolonialism till turistinvasioner

Sanningen är att vi redan använder dessa begrepp – även om vi inte alltid inser det. Vänstern har länge beskrivit kolonialismen som en “invasion” – främmande människor som tränger in i ett samhälle och rubbar dess naturliga ordning. Inga invändningar hörs då, trots att man här inte heller ryggar för att föra in biologiska attribut som att de invasiva människorna är ”vita”. Begreppet ”invasion” i mänskliga sammanhang används på ett självklart sätt för krig, just nu det Ryssland gör med Ukraina. I Spanien har diskussionen om invaderande turisthorder – ofta brittiska eller nordeuropeiska – fått så starkt genomslag att lokala invånare organiserar sig för att “ta tillbaka” sina samhällen från de utifrån kommande massorna.

Ett begrepp som en gång varit förbehållet marginella högerextrema etnorasistiska grupper och radikalvänstern – att tala om människor i termer som invasiva – kan nu vara på väg att legitimeras i bredare sammanhang, lite som tidigare gjorts med ord som ”volymer” i migrationsdebatten och hur mycket invandring Sverige ”tål”. I stället för att förfasas över detta ska vi kanske fråga oss vad det är som gör parallellerna och begreppet så träffande och uppskatta det som belysande.

Kultur som biotop

Det är inte orimligt i sak att se mänskliga kulturer som biotoper – ekologiska system som kräver balans och ett varsamt förhållningssätt. En lokal tradition, en nation eller ett folk kan vara lika känsligt för yttre påverkan som en sällsynt fjäril är för lupinens blomsterklocka. När något främmande – oavsett om det är en kommersiell turistström, en våldskultur eller ett medvetet omdaningsprojekt som den svenska massinvandringen – tar sig in utan hänsyn till den befintliga ordningen, kan det leda till oåterkalleliga skador.

Att erkänna detta är inte detsamma som att föreslå samma metoder för människor som för växter. Men erkännandet kan hjälpa oss att förstå varför vissa förändringar känns som övergrepp i stället för berikande mångfald, och varför samhällen försöker slå tillbaka när det blir för mycket.

Ett språkbruk för att förstå

Om man läser Nachmans artikel utan skygglappar så inser man att hon inte vill öppna dörren för rasbiologin utan drar parallellerna för att skapa en mer grundläggande förståelse för komplexa samhällsproblem. Språk påverkar tänkandet, och ett nytt begrepp – även ett laddat sådant – kan öppna ögonen för något som vi tidigare inte velat eller kunnat se.

Att tala om människor som “invasiva” på det sätt som Nachman gör kan ses som en förlängning av att ta tillbaka den svenska flaggan från rasisterna. Det måste ske med varsamhet men också med mod – det kan inte vara tabu att prata om att det finns företeelser utifrån som kan skada vårt samhälle och som vi vill och bör skydda oss mot bara därför att rasister var först med det.

Just nu rustar vi oss mot ryssen, men har svårare att inse faran med andra totalitära kulturer och idéer som redan i en bemärkelse har ”invaderat” Sverige – som med Nachmans annektering av ekologiska begrepp i den politiska debatten är att betrakta som ”invasiva” och tränger undan det befintliga.

Budskapet är att när vi ser parallellerna mellan ekologi och samhälle blir det också tydligare hur vi kan skydda det som är ömtåligt – utan att förlora vår mänsklighet på vägen. Det är snarare missriktad tolerans och naiva idéer om berikande mångfald – när vi blundar för det ”invasiva” och låter det ta över – som vårt samhälle blir alltmer omänskligt.